Människor på en plats har en kultur. När människor kommer invandrande till den platsen, bär de en kultur. Utövningen av kulturen beror delvis på hur det mottagande samhället behandlar kulturutövningen. Den kan de låtas utöva under likgiltighet, den kan de stimuleras att utöva eller den kan de förhindras att utöva. Mitt intryck är att i USA är samhället likgiltigt för kulturen, i Sverige befrämjas kulturen genom statliga bidrag och toleransnormer, medan i Polen förhindras kulturen, främst genom att begränsa kulturutövarnas invandring.
Samtidigt gäller också för den invandrade kulturen, att den kan utövas på den nya platsen, antingen åtskilt från det mottagande samhället, eller assimileras in i samhället, eller utövas i, men likgiltigt för det mottagande samhället. Mitt intryck är att judarna har sin kultur åtskild från samhället, de kristna är mer assimilerande, medan muslimerna utövar sin kultur med likgiltighet i samhället.
Skall man ha mångkultur, blott för att ha mångkultur, eller skall man ha mångkultur i tron och förhoppningen att det berikar samhället? Mångkultur utan avsikt eller tro på berikning finns i likgiltigheternas strategier, både från mottagande samhälles sida och inkommande kultur. Den hindrande strategin och strategin med utövande i, men likgiltig för samhället, är en konfliktfylld konstellation. Den som mest motsvarar det som profeterna för mångkultur pläderar för, där kulturerna går samman och berikar varandra, är den befrämjande och assimilerande strategin.
Mångkulturisterna måste studera de inkommande kulturerna och finna ut vilken strategi de har, där de stimulerande åtgärderna blott kan riktas mot de kulturer som har assimilerande strategier. Det är bortkastad tid och resurser att använda stimulerande mångkultur på de kulturer som är likgiltiga, antingen utanför den dominerande kulturen, eller i den dominerande kulturen. Det är en nästan fånigt naiv attityd att använda stimulerande mångkultur på de kulturer som saknar assimileringens strategi. Det leder blott till besvikelser och, än värre, till konflikter i slutändan. Det som Sverige erfor under påskkravallerna.
Det som jag saknar, och där är jag sannerligen inte ensam, är kunskap om utfallen av de olika strategierna. Likgiltighetens strategier tycks vara framgångsrika, i alla fall om man tar USA som exempel. Hitintills har den svenska stimulerande strategin i kombination med den muslimska likgiltigheten i samhället, varit ett mycket stort misslyckande. Finns det ett exempel på en lyckosam befrämjande mångkultur?
Den 29 maj 2022
Sven-Olof Yrjö Collin