Med Upplysningen bröts förtrollningen, alla väsen och all mystik försvann, och ytterst dog gud. Så sägs det. Så anförs det när folk söker mystik, för att njuta av mystikens kraft.
Ty är det inte så att en sten är en sten? Inte mer, inte mindre. Det är blott självidentifikation, utan något ytterligare. Ingen sten äger en själ. Den äger inget motiv, ingen avsikt. Den är blott och enbart en sten. En sten är den statiska identitetslagen, A=A.
Men är det verkligen sant att världens avmystifierades och blev kall och meningslös?
Sannerligen inte.
En trappa är ett instrument för att möjliggöra för en människa att förflytta sig mellan tvåvåningsplan. En människa är ett djur som utvecklats från apor, och som utmärks av att ha upprätt gång, som t ex möjliggör förflyttning av den mänskliga kroppen i en trappa. En människa är en komplex biologisk varelse, med t ex viss behåring, ben som möjliggör den upprätta gången, och med armar, där främst handen med sin tumme kan framhållas som instrument för artens överlevnad. Bristen på behåring har gjort att hon, när hon är i mindre varmt klimat, har uppfunnit kläder, för att behålla kroppsvärmen. Människan har utvecklats främst som social varelse, med evolutionär kraft genom sin förmåga till social interaktion, vilket uttrycks i t ex traditioner.
Allt detta är det avmystifierade. Förvisso intressant, men knappast så oerhört mystifierat.
Ta en titt på följande video, de första 25 sekunderna: https://www.youtube.com/watch?v=VxGl02T8vrQ .
Den visar en grevinna som blivit bjuden till en middag bland den ypperst New York-societeten. Hon går upp för trappan, till mottagningen, leende, och med en oerhörd styrka, en signal av självständighet och oberoende, där hon använder sin ena hand för att knäppa armbandet om sin arm.
Den scenen går att beskriva som jag precis gjorde. Då är det utan mystik. Då ger den alla rätt som hävdar att världen blivit avmystifierad.
Men scenen är en scen som, i alla fall för mig, ger en upplevelse av skönhet. Kvinnan är skön. Klänningen är skön. Håret är skönt. Hennes manifestation av självsäkerhet är skön. Hon är en skönhet. Scenen är skön. Det jag ser är skönhet. Det ger mig stort behag. Min själ har skönhetens glädje.
En god poet hade kunnat framställa den skönheten med ord. En god målare hade kunnat framställa den skönheten i en målning. Medan regissören, Scorsese och skådespelerskan Pfeiffer, och de som skapat trappan, klänningen, frisyren, alla samverkat till att skapa en skönhet.
Skönhet är en av de mystiker som vi har.
Kanske upplevelsen av skönheten kan avmystifieras. Kanske en evolutionär psykolog kan förklara den som en förmåga som gett människan överlevnadsförmåga i djungeln.
Men mystiken i skönheten består. Den upplevelse som jag har när jag ser scenen är en upplevelse av skönhet. En stark mystisk kraft.
Människans förnuft, upplysningens och vetenskapens normer har gjort att människan når förklaringar som tidigare doldes i mysticism. Men detta till trots, eller varför inte, tack vare dem, kan människan njuta än mer av sin mysticism.
Den 27 maj 2022
Sven-Olof Yrjö Collin
Ty är det inte så att en sten är en sten? Inte mer, inte mindre. Det är blott självidentifikation, utan något ytterligare. Ingen sten äger en själ. Den äger inget motiv, ingen avsikt. Den är blott och enbart en sten. En sten är den statiska identitetslagen, A=A.
Men är det verkligen sant att världens avmystifierades och blev kall och meningslös?
Sannerligen inte.
En trappa är ett instrument för att möjliggöra för en människa att förflytta sig mellan tvåvåningsplan. En människa är ett djur som utvecklats från apor, och som utmärks av att ha upprätt gång, som t ex möjliggör förflyttning av den mänskliga kroppen i en trappa. En människa är en komplex biologisk varelse, med t ex viss behåring, ben som möjliggör den upprätta gången, och med armar, där främst handen med sin tumme kan framhållas som instrument för artens överlevnad. Bristen på behåring har gjort att hon, när hon är i mindre varmt klimat, har uppfunnit kläder, för att behålla kroppsvärmen. Människan har utvecklats främst som social varelse, med evolutionär kraft genom sin förmåga till social interaktion, vilket uttrycks i t ex traditioner.
Allt detta är det avmystifierade. Förvisso intressant, men knappast så oerhört mystifierat.
Ta en titt på följande video, de första 25 sekunderna: https://www.youtube.com/watch?v=VxGl02T8vrQ .
Den visar en grevinna som blivit bjuden till en middag bland den ypperst New York-societeten. Hon går upp för trappan, till mottagningen, leende, och med en oerhörd styrka, en signal av självständighet och oberoende, där hon använder sin ena hand för att knäppa armbandet om sin arm.
Den scenen går att beskriva som jag precis gjorde. Då är det utan mystik. Då ger den alla rätt som hävdar att världen blivit avmystifierad.
Men scenen är en scen som, i alla fall för mig, ger en upplevelse av skönhet. Kvinnan är skön. Klänningen är skön. Håret är skönt. Hennes manifestation av självsäkerhet är skön. Hon är en skönhet. Scenen är skön. Det jag ser är skönhet. Det ger mig stort behag. Min själ har skönhetens glädje.
En god poet hade kunnat framställa den skönheten med ord. En god målare hade kunnat framställa den skönheten i en målning. Medan regissören, Scorsese och skådespelerskan Pfeiffer, och de som skapat trappan, klänningen, frisyren, alla samverkat till att skapa en skönhet.
Skönhet är en av de mystiker som vi har.
Kanske upplevelsen av skönheten kan avmystifieras. Kanske en evolutionär psykolog kan förklara den som en förmåga som gett människan överlevnadsförmåga i djungeln.
Men mystiken i skönheten består. Den upplevelse som jag har när jag ser scenen är en upplevelse av skönhet. En stark mystisk kraft.
Människans förnuft, upplysningens och vetenskapens normer har gjort att människan når förklaringar som tidigare doldes i mysticism. Men detta till trots, eller varför inte, tack vare dem, kan människan njuta än mer av sin mysticism.
Den 27 maj 2022
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
