Naturrätten, den som inte sällan åberopas av de besuttna, säger att människor har av naturen givna rättigheter, som ingen kan ta bort. Händelsevis, säger rättspositivisten spydigt, råkar denna rätt mer omfatta egendomens rättigheter än arbetets rättigheter.
De abrahamitiska religionerna säger att människan får sin värdighet genom gud, vilket är den som har skapat allt och som ytterst står bakom allt. Ibland räknas även den föreställningen in under naturrätt, trots att den baseras på naturens motsats, det gudomliga.
Det gemensamma de har är att vissa rättigheter är oföränderliga, och att försök att förändra dessa, är ett angrepp på något som inte går att angripa, naturen eller guden. Denna oföränderlighet gör att de bägge är totalitära.
Mot det totalitära står det positiva, t ex rättspositivismen. Den hävdar att rättigheter är tillfälliga, de är sociala konstruktioner som finns i samhället för att man, oftast de härskande grupperna och klasserna, funnit dem lämpliga. Det är en pragmatisk syn på rätten. Det innebär att man i allmänhet söker efter sociala orsaker till rätten, men kan också ha rent förnuftsmässiga argumentationer, dock med insikten att det är förnuftet och inte naturen eller gud som satt upp principerna.
’Människan är född fri och med lika värde’ kan man hävda som naturrättare och gudstroende. Positivisten säger att lika värde beror på, varför det inte är absolut. Om en man räddar en flicka från att drunkna, men därmed inte kan rädda en annan flicka, och man finner att den räddande flickan är hans dotter, medan den flickan som drunknade var en okänd flyktings flicka, då har fadern brutit mot normen lika värde eftersom han sannolikt har sett till sin egen dotter före den andra flickan. Således, ’lika värde’ är ingen rätt som alltid tillkommer alla människor, varför den är relativ, dvs situationsanpassad och social.
Rättpositivism är lättare att acceptera då den inte tillgriper flummigheter som är obevisbara antagande, om natur eller gud, och som inte är totalitär, utan som kan och är ständigt utsatt för debatt.
Rättspositivism kan däremot bli ohygglig, då den, om den blott baseras på social acceptans, blott kan säga att dessa specifika rättigheter finns just nu, men kan inte värdera rättigheterna så som de totalitära kan, då deras rättigheter innebär en absolut måttstock. Däremot kan den förnuftsbaserade rätten ha en måttstock, t ex använda Kants kategoriska imperativ som måttstock.
Denna fundering kring rätt kommer från en debattör som hävdade att förbud mot vinst i skolan är en kränkning av egendomsrätten och en expropriering av egendom. Ett aktiebolag organiseras för att ge aktieägarna vinst. När staten nu hotar med vinstförbud, inskränks aktiebolagets rätt, ja, själva fundamentet, varför det är en kränkning av en egendomsrätt, rätten att göra vinst i ett aktiebolag.
Rättspositivisten kan mot det hävda en liknelse. Om jag bjuder in grannen att plocka äpplen i min trädgård, har jag gett honom en rätt. Om jag senare finner att jag behöver äpplena själv, säger jag till grannen att han inte får plocka äpplen. Jag delade ut en rätt och jag tog tillbaka den. Grannen fick en rätt, som jag tog tillbaka. Det är inte en kränkning utan en transaktion. Precis som faktumet att staten gav företag rätt att agera med vinstmotiv på skolans mark, och nu drar tillbaka den rätten.
Dock skall jag tänka på att om jag är ombytlig i min inbjudan av grannen, kanske han väljer att plocka äpplen hos en annan, som erbjuder högre stabilitet i sitt erbjudande. Det är det som kallas politisk risk. Ju mer ombytlig staten är i sitt agerande, ju mindre villig blir folk att anta erbjudandet, eller så sockras det för att motsvara den politiska risken. Institutionell säkerhet, dvs att regler och lagar och förordningar inte ändras så ofta eller så omfattande, har ett värde i sig, oaktat hur tokiga de kan vara.
Således, blott den som bär på flummiga totalitära idéer kan motsätta sig ett vinstförbud i skolan baserat på rättigheter. Däremot kan man ha andra argument, men de får jag ta upp senare.
Den 12 maj 2022
Sven-Olof Yrjö Collin
De abrahamitiska religionerna säger att människan får sin värdighet genom gud, vilket är den som har skapat allt och som ytterst står bakom allt. Ibland räknas även den föreställningen in under naturrätt, trots att den baseras på naturens motsats, det gudomliga.
Det gemensamma de har är att vissa rättigheter är oföränderliga, och att försök att förändra dessa, är ett angrepp på något som inte går att angripa, naturen eller guden. Denna oföränderlighet gör att de bägge är totalitära.
Mot det totalitära står det positiva, t ex rättspositivismen. Den hävdar att rättigheter är tillfälliga, de är sociala konstruktioner som finns i samhället för att man, oftast de härskande grupperna och klasserna, funnit dem lämpliga. Det är en pragmatisk syn på rätten. Det innebär att man i allmänhet söker efter sociala orsaker till rätten, men kan också ha rent förnuftsmässiga argumentationer, dock med insikten att det är förnuftet och inte naturen eller gud som satt upp principerna.
’Människan är född fri och med lika värde’ kan man hävda som naturrättare och gudstroende. Positivisten säger att lika värde beror på, varför det inte är absolut. Om en man räddar en flicka från att drunkna, men därmed inte kan rädda en annan flicka, och man finner att den räddande flickan är hans dotter, medan den flickan som drunknade var en okänd flyktings flicka, då har fadern brutit mot normen lika värde eftersom han sannolikt har sett till sin egen dotter före den andra flickan. Således, ’lika värde’ är ingen rätt som alltid tillkommer alla människor, varför den är relativ, dvs situationsanpassad och social.
Rättpositivism är lättare att acceptera då den inte tillgriper flummigheter som är obevisbara antagande, om natur eller gud, och som inte är totalitär, utan som kan och är ständigt utsatt för debatt.
Rättspositivism kan däremot bli ohygglig, då den, om den blott baseras på social acceptans, blott kan säga att dessa specifika rättigheter finns just nu, men kan inte värdera rättigheterna så som de totalitära kan, då deras rättigheter innebär en absolut måttstock. Däremot kan den förnuftsbaserade rätten ha en måttstock, t ex använda Kants kategoriska imperativ som måttstock.
Denna fundering kring rätt kommer från en debattör som hävdade att förbud mot vinst i skolan är en kränkning av egendomsrätten och en expropriering av egendom. Ett aktiebolag organiseras för att ge aktieägarna vinst. När staten nu hotar med vinstförbud, inskränks aktiebolagets rätt, ja, själva fundamentet, varför det är en kränkning av en egendomsrätt, rätten att göra vinst i ett aktiebolag.
Rättspositivisten kan mot det hävda en liknelse. Om jag bjuder in grannen att plocka äpplen i min trädgård, har jag gett honom en rätt. Om jag senare finner att jag behöver äpplena själv, säger jag till grannen att han inte får plocka äpplen. Jag delade ut en rätt och jag tog tillbaka den. Grannen fick en rätt, som jag tog tillbaka. Det är inte en kränkning utan en transaktion. Precis som faktumet att staten gav företag rätt att agera med vinstmotiv på skolans mark, och nu drar tillbaka den rätten.
Dock skall jag tänka på att om jag är ombytlig i min inbjudan av grannen, kanske han väljer att plocka äpplen hos en annan, som erbjuder högre stabilitet i sitt erbjudande. Det är det som kallas politisk risk. Ju mer ombytlig staten är i sitt agerande, ju mindre villig blir folk att anta erbjudandet, eller så sockras det för att motsvara den politiska risken. Institutionell säkerhet, dvs att regler och lagar och förordningar inte ändras så ofta eller så omfattande, har ett värde i sig, oaktat hur tokiga de kan vara.
Således, blott den som bär på flummiga totalitära idéer kan motsätta sig ett vinstförbud i skolan baserat på rättigheter. Däremot kan man ha andra argument, men de får jag ta upp senare.
Den 12 maj 2022
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
