​Är något som är sant till hälften, men inte berättar hela den sanningen vi känner, sant eller falskt? Idag och imorgon kommer jag att återge två fall, där saker förvisso är sanna, men inte täcker all den sanning vi vet eller tror oss veta, varför jag undrar om en halvsanning överhuvudtaget bör kallas halvsanning och inte halvlögn?

Ebba Busch ställde i en intervju, angående påskkravallerna, då många poliser skadades, frågan: ”Varför har vi inte 100 skadade islamister?”.

Hon fick löpa gatlopp, medan vi vanliga människor, som Danielsson en gång sade, tänker ’…på sitt grovhuggna vis…’, blir lika överraskade som Busch tycktes bli, när de som äger våldsmonopolet, polisen, blir de skadade, medan de som skall ha vett att agera demokratiskt, är de som skadar.

Skandalen fortsatte emellertid med att SvT, i en sändning på arabiska, översatte hennes ord ’islamist’ med ’muslim’. Nu fick SvT löpa gatlopp.

Visst är det en helt inkorrekt översättning, ty en muslim är en person hängiven islam, medan en islamist är en person som är hängiven islam på ett fundamentalistiskt sätt, dvs följer religionen på ett entydigt regelbaserat sätt, vilket i islams fall, innebär att våld är en acceptabel metod. Således gäller sambandet att alla islamister är muslimer, men alla muslimer är inte islamister, men har det tillgängligt.

Men hur var det egentligen? Vad är sant om de som angrep polisen? Var det islamister?

Den officiella berättelsen, som ursprungligen tycks komma från polisen, men som salufördes starkt av politiker, var att det var gängkriminella som stod för påskupproret. Till detta lägger Busch till uppfattningen att det var religiösa fundamentalister, dvs islamister.

Medan det kan vara sant att det fanns gängkriminella och islamister bland stenkastarna, tycks det inte vara hela sanning, ja, knappt ens halva sanningen.

Vi har sett från fotografier att det är unga män som kastar sten. De kan sannolikt inte korrekt beskrivas som islamister, ty de har sannolikt inte den bildning som krävs för att vara fundamentalister. De har fått höra om religionen, brottstycken, och kanske sett hur andra agerar, och följer det agerandet, speciellt det som rymmer våld, eftersom unga män har starkare benägenhet till våld. De kan sannolikt inte klassificeras som islamister. Däremot kan de vara gängkriminella.

Vad vi inte fått se på bilder, men fått höra av vanligtvis trovärdiga källor, t ex åklagare, är att föräldrar med barn, speciellt mammor, deltog i våldet. Kanske dessa kvinnor är islamister, men jag tror inte att Busch avsåg de våldsamma mammorna och deras barn när hon pratade om islamister.

I tidningarna har rapporterats att de som fångats in av rättvisan, inte har tillhört gängmiljön. Således kanske början på berättelsen, att det var gängkriminella, hade någon sanningshalt, men det tycks inte vara hela berättelsen, ja, inte ens hälften.

Vad vi vet är att varken polisen, eller politikerna, vari ingår Busch, berättade sanningen i sin fulla vidd, att det var unga pojkar, mammor och barn som kastade sten.

Den fulla sanningen passar nämligen inte in i den berättelse man vill ha, att muslimer är som folk i gemen, och att deras världsåskådning, islam, är som vilken trevlig världsåskådning som helst. Man berättar därför om något, som kan vara sant, men som inte är det mest betydelsefulla i den fulla sanningen, nämligen islams våldsamhet, som kan bäras av vanligtvis hyggliga pojkar, mammor och barn. Det är en förbjuden tanke, och den skall hindras att föras fram genom att blott halva sanningen, om ens den, återges.

Men är inte halvsanningen en lögn, eller i alla fall en halvlögn? Ty halvlögnen finns till för att dölja ett faktum, islams våldsamhet och därmed våldets potentialitet hos dess utövare, muslimer.

​Den 10 maj 2022
Sven-Olof Yrjö Collin 

​Idag, den 9:e maj, firar Ryssland segern över nazityskland, och slutet på den stora fosterländska speciella militära operationen (eftersom ordet ’krig’ numer är förbjudet av Ryssland).

Det är otvivelaktigt sant att Sovjet var en avgörande orsak till nazitysklands kapitulation. För det är vi tacksamma.

Men det är lika otvivelaktigt sant att nazityskland gick under, inte p g a Sovjets krig, förlåt, Sovjets speciella militära operation, utan p g a att de allierade öppnade en andra front genom landstigningen vid Normandie, D-dagen den 6 juni 1944. Det var inte de allierades krig, inte Sovjets krig, förlåt, Sovjets speciella militära operation, utan det var två-frontskriget som störtade nazismen.

Det är lika otvivelaktigt sant att folk flydde en masse undan de ryska trupperna, för att undkomma deras våld och deras våldtäkter. Samma flyktingström fanns inte på västfronten, då de allierade, inte på långt när, utövade liknande våld som den sovjetiska krigsmakten utövade.

Det är lika otvivelaktigt sant att Sovjet därefter ockuperade Östeuropa och etablerade diktaturer, medan de allierade byggde demokratier.

Det är lika otvivelaktigt sant att Sovjet invaderade Ungern 1956, för att kväsa en begynnande demokratisering.

Det är lika otvivelaktigt sant att Sovjet invaderade Tjeckoslovakien 1968, för att kväsa en begynnande demokratisering.

Det är lika otvivelaktigt sant att Sovjet föregick den tyska Förintelsen med den sovjetiska Holodomor, då Sovjet lät svälta mellan 5-7 miljoner ukrainare till döds 1932-33.

Det är lika otvivelaktigt sant att Andra världskriget började genom att nazityskland 1 september 1939 och Sovjet 17 september 1939 attackerade Polen.

Det är lika otvivelaktigt sant att den polska speciella militära operationer möjliggjordes av Molotov–Ribbentrop-pakten (23 augusti 1939), vilket var en pakt mellan nazityskland och Sovjet, där de i ett hemligt protokoll delade upp Östeuropa.  

Det är lika otvivelaktigt sant att Sovjet angrepp Finland 30 november 1939, där den speciella militära operationen avslutades 13 mars 1940 med att Finland tvingades avstå en del av sitt finländska territorium, bl a Karelska Näset.

Det är förvisso otvivelaktigt sant att USA, med olika allierade, förde krig i Afghanistan och Irak i modern tid.

Men det är lika otvivelaktigt sant att Ryssland förde krig, förlåt, förde speciella militära operationer i Afghanistan, Tjetjenien, Transnistrien, Georgien, och Syrien.

Den 9:e maj är otvivelaktigt en skammens dag, då Ryssland firar sin terror, sina speciella militära operationer, sin imperialism. Den som idag mördar ukrainare.

Slava Ukraini!

​Den 9 maj 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

​”Jag vet inte hur jag ska förklara att jag längtar hem, fast jag är hemma”. Så citerar Paulina Neuding en mans motsägelsefulla känsla. (https://www.svd.se/a/rERqva/katarina-barrling-och-cecilia-garme-om-offentlighetens-forbjudna )

Han ser att han är där hemma borde vara, men han upplever inte att han är hemma. Det ögonen ser, upplever inte själen. Hans ögon tycks vara moraliska genom att det de ser, bör vara hemma. Medan hans själ är den som erfar verkligheten, som säger att den inte är hemma.

Vi kan lätt avfärda längtan till ett hem som inte finns mer, som en konservativs vägran att finna sig i Panta Rai, att allt flyter, att allt förändras.

Men är det verkligen en konservativ reaktion?

Idag får man strida för att få sjukvård. Man förväntas undersöka allsköns vårdcentraler, för att kunna välja den som är bäst, hur i all sin dar nu någon icke-medicinskt kunnig skall kunna avgöra det? En valmöjlighetens chimär.

En skola, som tidigare var bland världens bästa, är idag under europeiskt snitt.

Idag breder islam ut sig, och med den, dess fascistiska ådra, senast manifesterad i polismisshandeln, ja, alltså att poliser misshandlades av de muslimska fascisterna.

Som jag skrivit tidigare här, Lukashenkos princip, att yttrandefriheten är underkastad principen om lugn och ro, tillämpas idag i Sverige. En totalitärs stats argument mot yttrandefriheten används idag i Sverige. Demokratin utvecklas inte, utan trycks tillbaka idag.

Jag längtar också hem, men det som borde vara mitt hem, är inte mitt hem. Men det är inte en konservativ längtan tillbaka. Jag jämför inte dagen med gårdagen, som den konservative gör. Jag jämför med vad vi hade kunnat haft utan den borgerliga högersvängen som startade under 80-talet, som gav oss fördyrande och förslummande valmöjligheter, och den normlösa invandringen med muslimer, som gav oss misshandlade poliser och en antidemokratisk våg.

Min längtan är extrapoleringens längtan, en längtan till det som hade kunnat vara. I det som borde vara mitt hem, ligger nu min dröm i aska.

Vi som laborerade med en uppmjukning av sexuella normer, där det var självklart att män och kvinnor tillsammans och nakna duschade efter gymnastiken, får nu se hur samhället accepterat hijaben, ett djupt sexistiskt plagg som är så kulturfrämmande att det inte ens går att säga att vi går tillbaka i tiden, utan vi går ur tiden, till en tid som aldrig funnits, och aldrig borde finnas.

Mitt hem är det socialistiska hemmet, med den starka goda staten och de fria människorna. Idag är det som borde vara mitt hem, på väg att bli ett marknadsgyckel med ofria människor.  

Det är inte den konservatives hemlöshet. Det är den radikales hemlöshet, i en konservativ och marknadsliberal värld.

​Den 8 maj 2022
Sven-Olof Yrjö Collin 

​Vad hade hänt om högpresterande akademiker hade varit administratörer, det som idag kallas chefer, men som gärna ser sig som ledare, kanske för att motivera att få åka på en ledarskapskurs, dvs lekstugan som drivs av konsulter, på en läcker kursgård på landet?
Min generaliserande, men därmed inte allmänna, utsaga är att administratörer är lågpresterande akademiker. För den okunnige eller känslige, så innebär generaliserande att många, men inte alla, uppfyller utsagan.

Eftersom de är lågpresterande erfar de inte konkurrensen mellan administration och de akademiska sysslorna, utbildning och forskning. De fyller därför all sin tid med administration, eller snarare, med mer korrekt dubbeltydigt uttryck, att göra administration. När de väl fyllt sin gärning med att göra administration, kan de hänvisa till den utfyllnaden och med en suck säga att de aldrig tycks få tid till utbildning och forskning.

Att göra administration är förvisso att administrera, dvs att se till att supportsystem för utbildningen och forskningen finns, är effektiva och, inte minst, fungerar. Men för att kunna fylla tiden, för att därmed undgå det akademiska arbetet, utbildning och forskning, så fylls administrationen på med att skapa processer och strukturer som skapar administration, därav termen att göra administration. Det hade väl varit gott och väl om görandet av administration blott hade drabbat de som söker fylla sin tid med administration. Men görandet av administration hade haft svårt att legitimeras och framför allt, hade det inte gett maktens njutning, om görandet inte hade påförts andra, speciellt de som administrationen idealt är tänkt att serva, dvs de som utför det akademiska arbetet, men som i görandet av administration blir de som får serva administratörerna, förlåt cheferna, förlåt ledarna.

En anekdot, Ladokrutinen, får åskådliggöra mitt resonemang. I ett idealt administrativt system som stödjer det akademiska arbetet, rättar akademikern tentan, räknar ner poängen på tentan och utför examinators uppgift, att överföra poängen till ett akademiskt betyg, som läraren skriver på tentan. Därmed är det akademiska arbetet slutfört. Tentan förs därefter över till den stödjande administrationen, där en professionell sekreterare, med erfarenhetens snabbhet och skicklighet, överför betyget till det datorbaserade systemet Ladok, där studentens prestationer arkiveras. Att uppgifterna är korrekt införda granskas av en annan, lika professionell sekreterare, som med sin erfarenhet snabbt och med hög precision kan kontrollera att uppgifterna är korrekt införda.

Att göra administration innebar att förändra detta ideala system till en betungande syssla för läraren. Överföringen av betyget och kontrollen av att överföringen var korrekt skulle inte göra av professionella sekreterare, utan av rättande och examinerande lärare, vars profession är att förmedla och examinera kunskap, inte att stansa betyg. Absurt nog kunde administratörerna kalla denna utökning av lärarens administrativa börda för ’digitalisering’, vilket ju är ett modernt ord som andas rationalisering och t o m effektivisering. Trots att det i realiteten innebar en minskning av arbetsdelningen, dvs lägre grad av specialisering och därför lägre grad av effektivitet.

Görandet av administration innebar att administratörerna genomförde en utbildningsinsats där lärarna tvingades lära sig Ladoksystemet och hur man kodar betyg i systemet, dvs att lära upp lärarna till att bli sekreterare. Man tog således lärarnas tid in anspråk för att de skulle lära sig att överta en del av det administrativa systemets stödjande uppgift. Administratörerna kunde därvid visa på att de genomförde en investering i ’digitalisering’, vilket ju är modernt, men som i realitet var en resursförstörande aktivitet, som tog lärarnas tid, från undervisning till administration, först för att lära sig sköta systemet och sedan till att sköta systemet.

Ladokrutinen innebar därför att administratörerna kunde ägna sig åt att göra administration, först att hålla möten med lärarna där de fick veta om denna nya moderna ’digitalisering’, därefter att utveckla undervisning i systemet som sedan lärarna fick genomgå, och slutligen att, under viss möda, hjälpa lärarna att klara av sin nya uppgift, att vara sekreterare i Ladoksystemet.

Att göra administration innebär således att hitta på saker som kräver administratörens tid, men som förbrukar tid för dem som egentligen skall stödjas av administrationen, ty det är den förbrukningen som visar att administratören gör administration.

Resultatet av att göra administration blir att administratören fyller sin tid med administration, men också att lärarnas tid förbrukas av att administrera, varför antingen att läraren får mindre tid till undervisning och forskning, eller att den får ta av sin lediga tid, av sin familjs tid, till att realisera administratörernas behov att göra administration.

Om administratören hade varit en framgångsrik akademiker, hade den valt arbetsdelningens rationalisering, ty en akademiker vill, för allt smör i Småland och all raps i Skåne, att akademikerna ägnar sig åt de akademiska uppgifterna, att undervisa och forska, varför de hade sett till, med ett enda beslut, att administrationen hade understött akademikern i sitt arbete genom att administrativa uppgifter som kan uppkomma, t ex kodning av betyg, överförs och utförs av en professionell administration. Den hade sagt, och beslutat med självklarhet, att när betyget är satt, har läraren gjort sitt arbete. Resten av det nödvändiga arbetet skall utföras av administrationen. Läraren sätts aldrig av en framgångsrik akademiker i skolbänken för att utveckla sina administrativa förmågor, utan sätts på skolbänken för att utvecklas som lärare och forskare.

Detta görande av administration, som drivs på av föga framgångsrika akademiker, kan finna stöd i lärarkåren. Av lika föga framgångsrika akademiker. Ty de ser gärna att de kan få komma från de mer betungande uppgifterna som lärare och forskare, för att göra administration, att sitta på sitt kontor och i stället för att möta studenters tuffa frågor eller regressionsanalysens svårigheter, under lugn och ro, sitta och stansa betyg. Därefter kan de gå ut i kafferummet och, precis som administratörerna, sucka över hur hårt de arbetar. Trots att de faktiskt inte utfört sitt arbete, att vara lärare och forskare. I kafferummet får de medkännande suckar från de som förorsakat det hela, administratörerna, förlåt cheferna, förlåt ledarna.

Så görs administration av de föga framgångsrika. Det är inte de mediokras paradis. Det är de lågpresterandes paradis. Där de ser ut att vara högpresterande, underbyggt av deras suckar.

​Den 7 maj 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

Påskkravallerna var när muslimska fascister stormade mot en person som ville demonstrera den muslimska våldsamheten genom att bränna koranen. Medan några hävdade att deras våldsamhet var ett angrepp på yttrandefriheten, var det överraskande många som hävdade att det borde vara förbjudet att bränna böcker. Essensen i hans demonstration, den muslimska våldsamheten som ligger lagrad i islam, undvek många.

​Landshövdingen i Örebro uttalade sig gillande över polisens nej till fortsatta demonstrationer mot islam genom koranbränningar: ”När upprorsmakaren sökte nytt tillstånd för att provocera våra lagar och vårt sätt att leva kunde polisen säga nej. Vi tackar för det. Våra grundlagar och rättigheter är inte tänkt att användas i våldets syften utan i fredens.” Ja, så sade faktiskt en landshövding, en lokal representant för staten, i Sverige 2022. Men det var det ju inte den som sökte demonstrationstillstånd som stod för våldet och de fascistiska krafter som ville hindra demonstrationen med våld, och, som jag tidigare skrivit på denna blogg, hänvisning till lugn och ro är ett Lukanshenko-argument, dvs ett argument som tillhör totalitära staters argument mot demonstrationsfriheten. Landshövdingen, som genom att vara kristen, tillhör samma kulturgrund som islam, den semitiska totalitär religionsströmningen, gör sig blind för det som skapar våldet.

Några dagar senare hälsade Magdalena Andersson till alla muslimer, när de avslutade ramadan med sin stora fest. Några få uppmärksammade att hon inte hade gjort samma hälsning till judarna, när deras traditionella påsk avhölls. Ej heller hälsade hon alla kristna vid deras påskhögtid. En tydlig diskriminering som görs till muslimernas fördel.

Ungefär samtidigt kölhalades ett lekland, dvs en plats med installationer för barns lek, för att ha höjt priset till dagarna då ramadan avslutades. Det hävdades vara uttryck för diskriminering gentemot muslimer. Men VD:n för företaget beskrev höjningen som en höjning man alltid gör när efterfrågan ökar, för att anpassa priset till efterfrågan.

Den 3 april bekantgjordes att Trelleborgs kommun inte får lov att ha en regel som kräver att man tar folk i hand när man hälsar. Förvaltningsdomstolen fastslog att muslimska mäns rätt att inte ta kvinnor i hand, grundat i islams tro att män blir orena, övertrumfar den svenska jämställdheten, som säger att alla är lika, man som kvinna, och skall behandlas utan att könet beaktas.

Det tycks finnas många indikationer på att islam, denna totalitära vidskeplighet, vinner mark. Det ser ut som att islam breder ut sig.

Mitt hus i Ligurien, där jag skriver detta, kan visa sig vara en god investering för ett liv i anständighet.

Dock finns några undantag, bägge med grund i Säkerhetspolisen. De föreslog utvisning av imamer, med hänvisning till att de ägnade sig åt samhällsomstörtande aktivitet. Den 5 maj kom nyheten att Säkerhetspolisen har lyckats förmå Skolinspektionen att stänga två muslimska skolor, med argumentet att det finns risk för sk radikalisering.

Civilsamhället, det politiska samhället och det offentliga samhället, gömmer sig alla undan den muslimska fascismen och våldsamheten, och t o m bejakar, inte våldsamheten, men ideologin, medan den repressiva delen av Sverige, SÄPO, är den enda plats för ett tydligt motstånd mot utbredningen av islam. Statens yttersta arm tycks göra sitt jobb, medan resten deltar i att nedmontera det demokratiska, fria Sverige.  

​Den 6 maj 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

​Novus, ett företag som mäter opinion, ställde frågan ”Om Sverige invaderades av en utländsk makt, skulle du vara beredd att aktivt försvara dig och Sverige?” Jag vet inte svarsalternativen, men av rapporteringen att döma, var de sannolikt dikotoma, dvs ett ja och nej.

Från olika källor har jag fått fram följande svarsutfall. De mellan 18-29 år är till 44% beredda, för 65-79 år är det 64%, medan för hela svarsgruppen gällde 60%. Det skiljer sig mellan könen, där 74% av männen och 45% av kvinnorna är beredda. Politiskt anges beredskap hos 73% av Sverigedemokrater, 65% Moderater, 58% Liberalerna och Centern, 56% Vänsterpartiet och Miljöpartiet, 55% Socialdemokrater.

Frågan är vad dessa siffror säger.

Det första jag ser, är att jag hade underkänt frågan om mina studenter hade föreslagit den, ty den rymmer två olika frågor i en fråga. Frågan ’skulle du vara beredd att aktivt försvara dig och Sverige’ rymmer frågan 1.) ’skulle du vara beredd att aktivt försvara dig?’ och frågan 2.) ’skulle du vara beredd att aktivt försvara Sverige?’ När de svarat, vilken fråga har de svarat på? Hur svarar den som bara vill försvara sig själv, men inte den abstrakta nationen? Hur svarar den som inte bryr sig om sig själv, men som vill försvara nationen?   

Ser man bara på svarssiffrorna, kan man ifrågasätta om den politiska fördelningen egentligen säger något annat än att högern attraherar mer män, och därför får högre siffror, medan vänstern attraherar mer kvinnor, och därför får lägre. Partisiffrorna skulle därför mer återspegla könens försvarsvilja, än de politiska attitydernas försvarsvilja.

Åldersskillnaderna kanske pekar på ett grundläggande problem med denna attitydundersökning. Är det egentligen möjligt att förutsäga stridsvillighet i en befolkning? Det är världens enklaste sak att säga att man är villig att ge sitt liv för sitt land, när ens största fara i livet består i att köra bil till jobbet, om man ens har arbete. De som kan löpa risken att få försvara med vapen, dvs de unga mellan 18-29, har en högre tveksamhet inför försvaret, än den som sannolikt inte kommer i fråga om att försvara Sverige, dvs de som är pensionärer. Det kan förvisso också vara så, att de äldre har gjort värnplikten, och därför har levt med försvarsplikten, medan de yngre inte känner till den.

Kvinnor har inte behövt vara i stridslinjen med vapen, och borde då, likt de gamla som inte heller kommer i stridslinjen, förväntas vara positiva till försvar. Trots det är de mindre stridsvilliga. Kanske för att de inte tränats och vant sig vid att vara stridsberedd. Eller så väljer kvinnorna det enkla, till synes goda svaret, att vara värnare av liv och inte delta i strid, trots att det handlar om dem och deras land. I dag kan det vara än enklare att inte vara beredd att strida då det är kvinnor och barn som får lämna det livsfarliga kriget i Ukraina. Således, kanske oviljan hos kvinnorna är djupt egoistisk?

Jag tror att frågan är meningslös, varför svaren inte säger någonting av värde. Vi förfasas alla över hur tyskarna behandlade judarna under 30-talet. Vilket svar skulle vi få om vi frågar människor idag: Skulle du, om du bott i Tyskland under 30-talet, ha A.) deltagit i förföljelsen av judar, B.) varit likgiltig eller C.) motarbetat förföljelsen? Vi vet att flertalet agerade enligt B, många enligt A och ytterst få enligt C. Ändock tror jag de flesta idag skulle svarat C, trots att vi har empiriskt grundad förmodan att tro att det inte är det sannolika agerandet.

Till detta kan vi addera de tester som gjorts på människors vilja att följa auktoriteter, vilket visat att människan är mycket tjänstvillig i att följa auktoriteter, vilket onekligen visade sig i nazityskland. Skulle Sverige komma under hot och skulle politiker, kung och popartister uttala sig för ett försvar, då skulle försvarsviljan sannolikt vara hög.

Därför anser jag att detta blogginlägg har varit meningslöst, ty det rör sig kring en meningslöshet, en attitydundersökning som inte mäter det som var avsikten.

Du skulle därför ha gjort något mer meningsfullt än läst till hit.

​Den 4 maj 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

​I denna video uttrycks en åsikt, att påskkravallerna också har sin grund i den muslimska religiösa kulturen, grundat i islam.
https://www.youtube.com/watch?v=FESZ-y925zA

Åsikten kommer från Riks, en SD’s youtube-kanal, dvs är ett uttryck för en högerkonservativ värdering.

Socialdemokraternas åsikt är att kravallerna har sin grund i segregation och gängkriminalitet. Centerpartiet antyder t o m en vilja att lagstifta mot vissa opinionsuttryck under muslimers religiösa högtider.

Det finns en tydligt vänster-höger orientering i ställningstagandet om påskkravallerna. Ju längre ut på högerns sida, ju mer är det kulturella förhållanden som skapar kravallerna, medan ju längre ut på den moderna vänsterskalan, ju mer är det socio-ekonomiska förhållanden som förklarar kravallerna.  

Men det finns en tredje position, som sammanfaller med bägge sidor, men som inte skyggar tillbaka från det som respektive sida gör sig blind för. Den socio-ekonomisk-kulturella förklaringen. Den accepterar både vänsterns materiella analys och högern ideella analys.

Men betoningen slår över på högerns synsätt eftersom det tredje synsättet, den demokratiske socialistens synsätt, har demokrati och kamp mot totalitära ideologier som fundament.  

För det första, om demokratins fundament.

En demokratisk socialist utmärks av attityden att demokratin skall genomsyra samhället. Till detta hör givetvis de grundläggande politiska rättigheterna, vari ingår rätten att få demonstrera. Utan den rätten hade ju de demokratiska socialisterna, dvs de forna socialdemokraterna, varit noll och intet. En socialistisk rörelse utan rätten till 1:a maj-demonstrationen är en otänkbarhet? En socialdemokrat, som är demokratisk socialist, kan därför principiellt aldrig ha någon invändning mot demonstrationsrätten. De forna bruna centerpartisterna må vara tveksamma, men en socialdemokrat kan aldrig darra på manschetten inför demonstrationsrätten.

Men bland dagens socialdemokrater anser, enligt en undersökning, 40% att man skall förbjuda demonstrationer som kan kränka någon person eller grupp. Demokratins fundament i rätten att via demonstration ge uttryck för en åsikt, är inte hårt cementerad i den moderna socialdemokratin.

För det andra, om kampen mot totalitära ideologier

Högern är motståndare till islam, vilket mer kommer av att islam är en ny religion i landet, än att det är en monoteistisk, totalitär ideologi. Men de är mot islam.

En demokratisk socialist är också mot islam. Inte för att den är en främmande fågel i Sverige, inte för att den är en religion, utan för att islam, likt judendom och kristendom, är totalitär. Till detta kommer också att islam är sexistisk och antisemitisk, men, medan detta förvisso är viktigt, är det sekundärt utifrån den demokratiske socialisten ryggradsreaktion gentemot totalitära ideologier och deras krav på underkastelse. Nöjd är den demokratiske socialisten när han ser att kristendomen har tryckts tillbaka och att nazismen aldrig fick något fäste. Oroad är den inför islams framgångar i Sverige idag. Därför står den demokratiske socialisten på samma barrikad mot islam som de högerkonservativa, men av olika anledningar.

Det är onekligen en märklig upplevelse att anse sig själv vara en demokratisk socialist, som står med fötterna hårt i den forna socialdemokratin, och tvingas inse att jag står tillsammans med de högerkonservativa, mot dagens socialdemokrater.

Vem spelar under falsk flagg, jag eller den moderna socialdemokratin?

​Den 4 juni 2022
Sven-Olof Yrjö Collin 

​Polisen backade tillbaka inför de muslimska fascisternas våld vid påskkravallerna. De har fått kritik för det, då det hävdas att det är orimligt att den som har våldsmonopol drar sig tillbaka inför våldet. Då har de ju inte våldsmonopol.

Kanske detta inte är ett tecken på avsaknad av våldsmonopol, utan istället visar på våldsmonopolets tradition, och att den traditionen nu är på väg att brytas p g a den muslimska fascismen?

​Polisen har sällan manifesterat sitt våldsmonopol genom att utöva det i våldsam handling. Om saker kan lösas utan våld, är det att föredra, speciellt i en fredlig konsensuskultur som den svenska. Därför kan polisen te sig passiv. Samtidigt gäller att polisen sällan har behövt använda större våld. Också det förklarar deras passivitet.
 
Vi har förvisso haft kravaller, t ex då Sydafrika skulle spela tennis i Båstad och då träden skulle fällas i Stockholm. Men kravallerna innebar inte att demonstranterna tillgrep grovt våld. Blott några enstaka gånger, som i Göteborg då miljöfascister röjde runt, tillgreps våld, med en skottskadad demonstrant som resultat. Därför har det relativt passiva sättet att uttrycka våldsmonopolet lyckats. Ett starkt våldsmonopol är ju onekligen det som aldrig behöver visa sitt våld, utan som lyckas få respekt för sitt monopol, utan att tillgripa det. Likt ett starkt försvar, som aldrig behöver användas, för att försvara landet.
 
Men, allt förändras. Sverige har förändrats genom att inte längre bebos av fredliga svenskar, utan även med muslimer, där givetvis flertalet är fredliga, men som ändock bär muslimernas närhet till våld i sig, uttryckt som kravet att alla skall följa islams påbud, det som de kallar att respektera islam.
 
Därför!
 
Precis som vi idag omvärderar Ryssland, och bör vara villiga att ge upp vår förhoppning om ett fredligt, icke-imperialistiskt Ryssland, får vi omvärdera det svenska sättet att genom passivitet manifestera våldsmonopolet. Inför den muslimska våldsamheten, där muslimerna inte erfar våldsmonopolet, får polisen ändra sin strategi och mer aktivt demonstrera sitt våldsmonopol. Det innebär inte att polisen skjuter folk, men det måste innebära att polisen inte tar ett steg tillbaka, utan ett steg fram, med tårgas, vattenkanoner och batonger.
 
Vi går ett mer våldsamt Sverige till mötes, då jag inte tror att muslimerna kommer att assimileras så att de uppfattar det passiva sättet att uttrycka våldsmonopolet. Våldet ligger inbäddat i islam och den muslimska kulturen. Så länge den får utrymme och inte mals ner, så som vi en gång lyckades mala ner den kristna kulturen, så länge måste polisen med aktivitet demonstrera sitt våldsmonopol.
 
Den 3 april 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

​Flaubert lär ha sagt att ’allt som behövs för bildning är ett gott minne’. Och därmed har jag visat min bildning, ty jag är ganska säker på att jag minns rätt, att Flaubert har sagt något i denna stil. Ja, jag är inte så gammaldags bildad, där minnet inte accepterades som i mitt fall, approximativt, utan då minnet skulle vara exakt. Som Flaubert hävdade i sitt postumt publicerade verk ’Lexikon över vedertagna åsikter’.

Men nej! Flaubert har fel. Eller, han har rätt, men blott i ett visst sammanhang. Blott i det tama, sterila sammanhang där bildning är förmågan att minnas och att återge fakta och utsagor.

Men bildning är ett ord med aktivitet, med rörelse. Det är något som bildas, som omformas, som ständigt rör sig, som ständigt förändras. Det är inte något statiskt, fast, som finns eller inte finns. Bildning är den ständiga rörelsen av tillblivelse, av formning.

Keramikern sitter med sin lerklump på drejskivan. Det är fakta. Men inget sker. Blott när keramikern låter lerklumpen rotera genom drejskivans rörelse, och för sina händer till lerklumpen, där leran, drejskivans roterande rörelse och keramikerns händer i formerande interaktion, bildas krukan. Bildning är tillblivelsen av krukan, som kräver leran och rörelsen, men också keramikerns förmåga att interagera med leran och dess rörelse.

Bildning är förmågan att använda och forma materialet, t ex Flauberts utsaga om bildning.

Akademisk utbildning borde vara att lära ut förmåga till bildning. En akademiskt utbildad person är en person som själv kan bilda sig, en människa i ständig tillblivelse. En bildad människa.

Som jag skrev ovan, bildning förutsätter material. I akademisk utbildning ges det materialet i huvudsak på de inledande betygen i ett ämne. I företagsekonomi, som är mitt ämne, lär sig studenten om kostnader, budgetar, redovisning. På de högre nivåerna lär sig studenten använda dessa begrepp genom kritisk reflektion kring dem, när de kan användas, närde är obsoleta, och även hur de kan utvecklas. Det är först genom den kritiska reflektionen som studenten manifesterar sig som en bildad ekonom.

Bildning är därför både existentiellt och oerhört praktiskt.

​Den 2 maj 2022
Sven-Olof Yrjö Collin  

​Den ena bilden hittade jag på internet. Den andra fick jag av en bekant.
  
Den ena bilden visar Magdalena Andersson som går i centrala Stockholm. På luftigt avstånd går några personer, där man inte behöver mycket konspiratorisk fantasi för att tro att minst en av dem är säkerhetsvakt. Sannolikt mannen till höger. Kvinnan till höger är någon form av vakt. Men det är mycket luft mellan dem. Det ger ett ledigt intryck, om än, med vakter.

Den andra bilden visar Magdalena Andersson i ett utanförskapsområde efter påskkravallerna. Tätt kring henne finns en mur av poliser. Det finns knappt någon lucka mellan poliserna. Det ger ett intryck av starkt skydd.

I utanförskapsområdet där Magda är, kanske det är som i Fittja (Värdshusvägen), där 51,76% röstande på Socialdemokraterna vid valet 2018. Murbilden visar således Magda bland sina väljare. Stadsdelen där Magda går luftigt, hade vid valet 2018 11,9% socialdemokrater. Hon går således ledigt i ett område där hon saknar väljare.

Det måste vara en underlig känsla för en politiker, att behöva ha en mur av poliser när man är bland sina väljare, men en luftig, aningen hemligt skydd, när man inte är bland sina väljare.

För en socialdemokrat borde det leda till en allvarlig tankeställare om tillståndet hos sina väljare och sin politik.

• Om man måste skydda sig från sina väljare, är det de väljare man vill ha?
• Om man måste skydda sig från sina väljare, vad säger det om politiken som attraherar dem?

Socialdemokraterna kommer från folkrörelserna. I nykterhetsloger tog man sig an alkoholismen och tränade varandra att avhålla sig från sprit. I den fackliga och politiska delen genomförde man bildningscirklar, där man läste och diskuterade och bildade sig, det som kallades att skola sig.

Socialdemokratin bör ta på sig samma skolningsarbete, för att assimilera sina väljare till Sverige och socialdemokratin, där man knyter näven i fickan men inte kastar sten, där man bär sin trosuppfattning i hjärtat och inte på håret, där religionen, om man överhuvudtaget äger en sådan, har man hemma, och kanske någon enstaka gång i ett tempel.

Socialdemokratin måste skola en del av sin väljarskara till att bli demokratiska svenskar.
Först då kan partiets ordförande gå med mer luft bland sina väljare.

Den 1 maj 2022
Sven-Olof Yrjö Collin