Disputationsopponenten är den person som skall nagelfara en doktorsavhandling, ursprungligen i akt och mening att disputera i opposition, dvs genom att göra sitt yttersta för att förkasta teserna i avhandlingen. Opponentens disputation är sannerligen inte en diskussion, än mindre ett samtal. Det är en opposition, ett angrepp på teserna. Angreppet görs för att betygsnämnden skall få underlag för sin bedömning, om respondenten har uppnått doktorsnivån.
I min institutionella ungdom, då jag var 25 år, åhörde jag en disputation, där respondenten blev hårt ansatt med frågor, där svaren gav följdfrågor av dräpande slag. Till slut sade respondenten, aningen uppgivet, att han inte ville svara mer, för opponenten grävde alltid gropar med sina frågor. Respondenten medgav således att han inte klarade sitt försvar. Han blev trots det egna medgivandet godkänd.
Disputationen är institutionens festdag och höjdpunkten i ett akademiskt liv. Professor Kihlstedt vid Företagsekonomiska institutionen vid Lunds universitet, sade alltid vid tal på disputationsdagar: Man föds, man disputerar, man dör.
Jag har varit respondent en gång, 1990, vid mitt eget försvar av min avhandling. Enligt Kihlstedt väntar jag nu på att dö. Ty förgäves har jag väntat på att få vara en disputationsopponent.
Jag har aldrig varit disputationsopponent. Aldrig.
Jag har undervisat en masse, har haft en mängd doktorander som disputerat, publicerat en mängd artiklar, varit vetenskaplig granskare, reviewer i en mängd tidskrifter, och varit stående reviewer, dvs medlem i redaktionsstyrelsen (editorial board) i en mängd tidskrifter, varav två är mycket prestigefyllda, där en är den bästa, mest ansedda tidskriften i mitt ämne. Således, jag är en person med någorlunda akademiska kvalifikationer. Men jag har aldrig varit disputationsopponent.
Det beror inte på att jag blivit tillfrågad, men avböjt. Jag har aldrig blivit tillfrågad under mina 38 år vid akademin, under mina 32 år som doktor, under mina 23 år som docent, under mina 17 år som professor. Aldrig.
I Sverige är det mestadels handledaren till den blivande respondenten som närmar sig en potentiell opponent, frågar den om den kan tänka sig att opponera, och vid jakande svar föreslår personen som opponent, som sedan antas, efter granskning, av fakulteten. För att bli inbjuden måste man således ha personer som är handledare, som vet om ens existens, eller som kanske är bekant, ja, t o m vän.
Det är svårt och förmätet att spekulera i varför något som inte skett, inte har skett. Det är ju svårt nog att finna förklaringar till det som verkligen sker.
Men för att göra det förmätna, så är det närliggande att tänka sig att man inte bjuder in en potentiell festförstörare, trots att det hade kunnat bli en rejäl fest. Man undviker helt enkelt risken, dvs en enorm varians i möjligt utfall, av en disputation.
Jag inbillar mig, och detta är det förmätna, att envar som känner mig, vet att jag är opersonlig när det gäller akademisk kritik, dvs den vetenskapliga granskningen av en utsaga, en artikel, eller för den delen, av en avhandling. Mig kvittar det lika vilken social situation det är, ty om situationen är akademisk, där jag skall jag avge min akademiska bedömning, gör jag det. Jag gör det, inbillar jag mig, med ett värdigt akademiskt språk, men utan pardon, utan beaktande av den sociala situationen.
En intressant tankegång får veta av mig att den t ex är trivial och självklar… efter att man fått veta den och insett dess kraft, vilket är ett mycket gott betyg. Medan en ointressant tankegång får veta att den blott är trivial och självklar.
På 80-talet i Lund omtalades seminarier som blodbad. Respondenten gick in på seminariet i tron att den hade något, och lämnade seminariet, i några fall gråtande, då den fått veta att den inte hade något vetenskapligt att erbjuda. I det senare fallet, vilket var ett slutseminarium, dvs det som skulle vara det sista seminariet innan disputationen, gjorde det mig illa när jag såg hur opponenten och seminariedeltagarna gick som katter runt den heta gröten, hur de liksom lekte med respondenten som katten leker med den dödsdömda musen. Det var uppenbart att manuset inte skulle hålla för disputation. Ändock spelade opponenten och seminariedeltagarna ett spel, ett socialt spel, där de inte var tydliga i att manuset inte höll måttet för framläggande till disputation. Doktoranden satt leende och tyckte sig svara på frågorna. Det såg ut att gå vägen. Ingen, absolut ingen vågade säga det uppenbara. Kanske i omtanke om doktoranden. Eller i omtanke om sig själva, ty handledaren var en ansedd och mäktig professor, varför man antingen antog att man inte insett vad handledaren insett, att det var ett godkänt manus, eller att man inte vågade anföra kritik, rädd för vad handledaren skulle kunna göra mot kritikern.
Jag tog slutligen till orda och uttalade först kritik mot seminariets lek med musen, och levererade sedan den kritik som skulle levereras, för att visa på att manuset inte höll måttet. Inte för att jag hade något mot doktoranden, ty det var helt egalt, utan för att manuset inte kunde läggas fram som en doktorsavhandling i Lund.
Det blev en väldig röra och en väldig scen. Handledaren skällde ut mig inför seminariet, doktoranden började gråta, det blev ett stort mummel bland seminariedeltagarna. Handledaren avslutade seminariet med upprördhet. Senare fick jag veta att doktoranden lagt fram avhandlingen på Stockholms universitet, och där blivit godkänd. Och ryktet nådde mig att doktoranden hade tvingat fram seminariet, mot handledarens rekommendation, men där handledaren var lojal mot sin doktorand vid seminariet och stödde henne.
Var det tillfället då jag undertecknade det sociala kontraktet att aldrig anlitas som disputationsopponent, då jag inte skulle linda in mina synpunkter i ett språk och agerande som kunde dölja sanningen, att manuset inte var disputationsfäigt?
Det finns en liknande historia om en person som anlitades som disputationsopponent, där han, likt mig, berättade utan social omsorg, om sin bedömning. Det lär ha blivit en herrans scen. Berättelsen om tillställningen spreds, med effekt att han därefter aldrig mer anlitades som disputationsopponent.
Vad är väl att vara disputationsopponent? Ja, jag vet inte och kommer aldrig att veta, ty nu är min saga all.
Den 17 maj 2022
Sven-Olof Yrjö Collin
I min institutionella ungdom, då jag var 25 år, åhörde jag en disputation, där respondenten blev hårt ansatt med frågor, där svaren gav följdfrågor av dräpande slag. Till slut sade respondenten, aningen uppgivet, att han inte ville svara mer, för opponenten grävde alltid gropar med sina frågor. Respondenten medgav således att han inte klarade sitt försvar. Han blev trots det egna medgivandet godkänd.
Disputationen är institutionens festdag och höjdpunkten i ett akademiskt liv. Professor Kihlstedt vid Företagsekonomiska institutionen vid Lunds universitet, sade alltid vid tal på disputationsdagar: Man föds, man disputerar, man dör.
Jag har varit respondent en gång, 1990, vid mitt eget försvar av min avhandling. Enligt Kihlstedt väntar jag nu på att dö. Ty förgäves har jag väntat på att få vara en disputationsopponent.
Jag har aldrig varit disputationsopponent. Aldrig.
Jag har undervisat en masse, har haft en mängd doktorander som disputerat, publicerat en mängd artiklar, varit vetenskaplig granskare, reviewer i en mängd tidskrifter, och varit stående reviewer, dvs medlem i redaktionsstyrelsen (editorial board) i en mängd tidskrifter, varav två är mycket prestigefyllda, där en är den bästa, mest ansedda tidskriften i mitt ämne. Således, jag är en person med någorlunda akademiska kvalifikationer. Men jag har aldrig varit disputationsopponent.
Det beror inte på att jag blivit tillfrågad, men avböjt. Jag har aldrig blivit tillfrågad under mina 38 år vid akademin, under mina 32 år som doktor, under mina 23 år som docent, under mina 17 år som professor. Aldrig.
I Sverige är det mestadels handledaren till den blivande respondenten som närmar sig en potentiell opponent, frågar den om den kan tänka sig att opponera, och vid jakande svar föreslår personen som opponent, som sedan antas, efter granskning, av fakulteten. För att bli inbjuden måste man således ha personer som är handledare, som vet om ens existens, eller som kanske är bekant, ja, t o m vän.
Det är svårt och förmätet att spekulera i varför något som inte skett, inte har skett. Det är ju svårt nog att finna förklaringar till det som verkligen sker.
Men för att göra det förmätna, så är det närliggande att tänka sig att man inte bjuder in en potentiell festförstörare, trots att det hade kunnat bli en rejäl fest. Man undviker helt enkelt risken, dvs en enorm varians i möjligt utfall, av en disputation.
Jag inbillar mig, och detta är det förmätna, att envar som känner mig, vet att jag är opersonlig när det gäller akademisk kritik, dvs den vetenskapliga granskningen av en utsaga, en artikel, eller för den delen, av en avhandling. Mig kvittar det lika vilken social situation det är, ty om situationen är akademisk, där jag skall jag avge min akademiska bedömning, gör jag det. Jag gör det, inbillar jag mig, med ett värdigt akademiskt språk, men utan pardon, utan beaktande av den sociala situationen.
En intressant tankegång får veta av mig att den t ex är trivial och självklar… efter att man fått veta den och insett dess kraft, vilket är ett mycket gott betyg. Medan en ointressant tankegång får veta att den blott är trivial och självklar.
På 80-talet i Lund omtalades seminarier som blodbad. Respondenten gick in på seminariet i tron att den hade något, och lämnade seminariet, i några fall gråtande, då den fått veta att den inte hade något vetenskapligt att erbjuda. I det senare fallet, vilket var ett slutseminarium, dvs det som skulle vara det sista seminariet innan disputationen, gjorde det mig illa när jag såg hur opponenten och seminariedeltagarna gick som katter runt den heta gröten, hur de liksom lekte med respondenten som katten leker med den dödsdömda musen. Det var uppenbart att manuset inte skulle hålla för disputation. Ändock spelade opponenten och seminariedeltagarna ett spel, ett socialt spel, där de inte var tydliga i att manuset inte höll måttet för framläggande till disputation. Doktoranden satt leende och tyckte sig svara på frågorna. Det såg ut att gå vägen. Ingen, absolut ingen vågade säga det uppenbara. Kanske i omtanke om doktoranden. Eller i omtanke om sig själva, ty handledaren var en ansedd och mäktig professor, varför man antingen antog att man inte insett vad handledaren insett, att det var ett godkänt manus, eller att man inte vågade anföra kritik, rädd för vad handledaren skulle kunna göra mot kritikern.
Jag tog slutligen till orda och uttalade först kritik mot seminariets lek med musen, och levererade sedan den kritik som skulle levereras, för att visa på att manuset inte höll måttet. Inte för att jag hade något mot doktoranden, ty det var helt egalt, utan för att manuset inte kunde läggas fram som en doktorsavhandling i Lund.
Det blev en väldig röra och en väldig scen. Handledaren skällde ut mig inför seminariet, doktoranden började gråta, det blev ett stort mummel bland seminariedeltagarna. Handledaren avslutade seminariet med upprördhet. Senare fick jag veta att doktoranden lagt fram avhandlingen på Stockholms universitet, och där blivit godkänd. Och ryktet nådde mig att doktoranden hade tvingat fram seminariet, mot handledarens rekommendation, men där handledaren var lojal mot sin doktorand vid seminariet och stödde henne.
Var det tillfället då jag undertecknade det sociala kontraktet att aldrig anlitas som disputationsopponent, då jag inte skulle linda in mina synpunkter i ett språk och agerande som kunde dölja sanningen, att manuset inte var disputationsfäigt?
Det finns en liknande historia om en person som anlitades som disputationsopponent, där han, likt mig, berättade utan social omsorg, om sin bedömning. Det lär ha blivit en herrans scen. Berättelsen om tillställningen spreds, med effekt att han därefter aldrig mer anlitades som disputationsopponent.
Vad är väl att vara disputationsopponent? Ja, jag vet inte och kommer aldrig att veta, ty nu är min saga all.
Den 17 maj 2022
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
