Jag förlorade kampen. Jag drev min vision om en akademisk utbildning, medan rektorn och hans anhang drev visionen om en hållbarhetsutbildning. Jag förlorade stort, genom avskedet från högskolan, vilket föregicks av mindre förluster, som när jag fick ge upp kravet på att lärare på en kurs skulle utbildas upp till den kunskapsnivå som kursen krävde av studenterna.
Jag anser att min förlust inte kom av att jag hade fel. Nej, jag hade rätt. Min förlust kom av att jag inte lyckades skapa makt som kunde överflygla makten hos rektorn och hans anhang.
Denna lilla händelse i världen är min tolkningsbakgrund när jag tänker över socialdemokratins förlust. Socialdemokratin hade en vision om det demokratiska samhället. I den, låt oss kalla den, den ortodoxa socialdemokratins historieskrivning, gick det bra för den socialdemokratiska visionen, även om misstag gjordes, fram t o m början av 70-talet. Vad som skedde under 70-talet tål att analyseras om och om igen. Men det oomkullrunkeliga faktumet är att socialdemokratins vision förlorade på 80-talet, med marknadsfiering, avreglering och privata företag som föredöme. På 90-talet kom den definitiva segern över socialdemokratin och dess vision med införandet av skolvalet, som, näst efter segregationen, är den kraftigaste segern för klassamhället. Det som socialdemokratin hade haft som vision att, om inte avskaffa, så i alla fall kraftigt reducera betydelsen av.
Den socialdemokratiska visionen förlorade, så som min akademiska vision förlorade på högskolan Kristianstad. Min förlust, vill jag gärna tro, berodde på min oförmåga att skapa organisatorisk makt för visionen. Vad berodde socialdemokratins förlust på? Förlorade den makt, där en framväxande stark medelklass, och delar av en arbetarklass som omdefinierade sig till medelklass, inte längre stod bakom och fann glädje i ett samhälle genomsyrat av demokrati? Eller hade demokratin, t ex genom en stark stat, nått vägs ände, och kunde inte bära vare sig staten eller samhället längre.
Förlorade visionen för att den blev fel, i det samhälle som fanns, eller förlorade vision p g a bristande stöd, och därmed svagare makt?
Svaret på den frågan må göras många gånger. Ty medan jag är ute ur leken, är inte visionen av akademisk utbildning till även de ungdomar som går på en högskola, död. Lika lite som den demokratiska socialismens vision är död. Men vad lär vi oss av förlusten? Vill man driva en vision, måste man ha folket med sig. Visionen måste ha stöd, den måste tilltala, om inte makten, så i alla fall de som kan utmana makten. Samtidigt måste man undvika fel, eller snabbt rätta till fel. Men det sista är nog det svåraste ty den som har sanningen i sin hand, som bärs av visionen, kan bli blind för fel.
Den 26 maj 2022
Sven-Olof Yrjö Collin
Jag anser att min förlust inte kom av att jag hade fel. Nej, jag hade rätt. Min förlust kom av att jag inte lyckades skapa makt som kunde överflygla makten hos rektorn och hans anhang.
Denna lilla händelse i världen är min tolkningsbakgrund när jag tänker över socialdemokratins förlust. Socialdemokratin hade en vision om det demokratiska samhället. I den, låt oss kalla den, den ortodoxa socialdemokratins historieskrivning, gick det bra för den socialdemokratiska visionen, även om misstag gjordes, fram t o m början av 70-talet. Vad som skedde under 70-talet tål att analyseras om och om igen. Men det oomkullrunkeliga faktumet är att socialdemokratins vision förlorade på 80-talet, med marknadsfiering, avreglering och privata företag som föredöme. På 90-talet kom den definitiva segern över socialdemokratin och dess vision med införandet av skolvalet, som, näst efter segregationen, är den kraftigaste segern för klassamhället. Det som socialdemokratin hade haft som vision att, om inte avskaffa, så i alla fall kraftigt reducera betydelsen av.
Den socialdemokratiska visionen förlorade, så som min akademiska vision förlorade på högskolan Kristianstad. Min förlust, vill jag gärna tro, berodde på min oförmåga att skapa organisatorisk makt för visionen. Vad berodde socialdemokratins förlust på? Förlorade den makt, där en framväxande stark medelklass, och delar av en arbetarklass som omdefinierade sig till medelklass, inte längre stod bakom och fann glädje i ett samhälle genomsyrat av demokrati? Eller hade demokratin, t ex genom en stark stat, nått vägs ände, och kunde inte bära vare sig staten eller samhället längre.
Förlorade visionen för att den blev fel, i det samhälle som fanns, eller förlorade vision p g a bristande stöd, och därmed svagare makt?
Svaret på den frågan må göras många gånger. Ty medan jag är ute ur leken, är inte visionen av akademisk utbildning till även de ungdomar som går på en högskola, död. Lika lite som den demokratiska socialismens vision är död. Men vad lär vi oss av förlusten? Vill man driva en vision, måste man ha folket med sig. Visionen måste ha stöd, den måste tilltala, om inte makten, så i alla fall de som kan utmana makten. Samtidigt måste man undvika fel, eller snabbt rätta till fel. Men det sista är nog det svåraste ty den som har sanningen i sin hand, som bärs av visionen, kan bli blind för fel.
Den 26 maj 2022
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
