Li Bennich-Björkman skrev en understreckare i Svenska Dagbladet (https://www.svd.se/darfor-vill-vi-att-staten-ska-tvinga-oss-att-lyda), där hon berättade att en statsvetare, Margaret Levi, var duktig på att förklara varför vi går med på statligt tvång, som skatt och värnplikt. Det vi fick veta är att det tycks handla om legitimitet. Om tillkomsten av tvångsregeln sker öppet och demokratiskt, och om sedan regeln drabbar alla, får vi lättare att lyda.
Men Li är ingen gudabenådad skribent, eftersom hon lyckas använda en helsida utan att ge mer stoff för tanken än ovanstående, vilket är ganska välkända utsagor. Men kanske jag missuppfattar hennes mission, ty hon skriver betydligt skarpare om universitetets plikt och skyldighet, att ställa frågan, till alla och envar: Vad är ditt argument! Motsvarande det jag lär min studenter, att det främsta ordet i svenskan för alla och envar är ordet EFTERSOM, eftersom det tvingar alla och envar till ett argument.
Det som får mig att vilja kommentera hennes text är en, och blott en mening i hennes text. Hon skriver, om Levi: ”Hon gör det mot bakgrund av en rationalistisk teoriskola, den som säger att människan handlar med egennyttan för ögonen, målorienterat.”
Här blandar skribenten samman två saker, processen för agerande och målet för agerandet. Processen kan vara rationell eller irrationell, medan målet kan vara egoistiskt, eller med något annat motiv för ögonen.
Rationellt agerande utmärks av att individen ser en möjlighet att agera. Den tar in information som den använder för att skapa olika möjligheter till agerande. Därefter utvärderas dessa möjligheter utifrån målsättningar, och det agerande som leder till störst måluppfyllelse väljs. Irrationellt agerande är när man agerar på känsla eller utifrån tradition, dvs när man inte överväger olika alternativ och värderar dem.
Det rationella agerandet innehåller inte egoism i sig, utan egoism är blott en målsättning som kan värdera alternativen. Människan kan ju ha andra målsättningar än egoism, som t ex att vilja vara andra till lags, att vilja ha omsorg om andra, och, inte minst, vilja att göra det rätta, dvs plikt.
Inom ekonomi, som tydligen inspirerar Levi mycket, antas i vissa, mycket dominerande teorier, egoism som den enda möjliga målsättningen för människan.
Den stora frågan för beteendevetare är kanske inte alls hur människan väljer sin handling, väl målet är klart. Den stora frågan är istället varför människan väljer ett mål, i en situation, och ett annat mål i en annan situation.
Mitt tydligaste exempel från mitt eget liv, är ett val jag skäms över att jag gjorde, men som jag ändå står för, dvs jag accepterar den hårda kritik som kan riktas mot mig, där jag med rätta kan beskyllas för hyckleri.
När jag våren 2018 skulle avskiljas från min tjänst som professor vid Högskolan Kristianstad stod jag inför valet att ingå en frivillig överenskommelse eller ta strid i domstol. Att ta striden i domstol förefaller vara den riktiga för en Kantian som har öppenhet som en viktig princip, ty i domstolen skulle jag få framföra allt jag hade att säga och alla bevis och dokumentationer jag hade skulle läggas fram. Detsamma skulle högskolan få göra. En frivillig uppgörelse innebar, på krav från högskolans förvaltningschef, och följandes traditionen vid denna typ av överenskommelser, att högskolans skäl för avskiljande skulle stanna mellan parterna och inte yppas.
Innan förhandlingarna började var jag i Ferrara i Italien, höll föreläsningar, handledde och forskade, men framför allt, sammanställde jag i en bok vad som skett under min tid på Högskolan Kristianstad, med dokumentation, från dokument, e-mail och ljudupptagningar. Om jag valde domstolen, skulle den presenteras och vara min inlaga.
Tack vare juridisk hjälp, förstod jag att domstolsalternativet skulle innebär att jag skulle få leva med HKr och dess företrädare under domstolsprocessen, vilken skulle kunna ta år att slutföra. Alternativet med en överenskommelse skulle innebära att jag blott skulle behöva interagera med dessa personer under mycket kort tid, då de var mycket måna om att processen med överenskommelse inte skulle dras i långbänk.
Jag stod inför två alternativ, där utsattheten för personerna vägdes mot principen om öppenhet. Plikten att verka för öppenhet vägdes mot det egoistiska intresset att inte ha obehaget med personerna under en längre tid.
Jag plågas och kommer nog alltid att plågas över att jag valde att undkomma utsattheten före öppenheten. Det var ett djupt egoistiskt val, långt från Kants krav på att följa plikten. Den individuella, själsliga plågan att under lång tid träffa dessa personer i skrivelser och domstolsförhandlingar ställdes mot att uppfylla pliktens krav på öppenhet. Mitt val blev att försöka få det relativa själsliga lugn som en kort tidsutdräkt genom frivillig överenskommelse skulle innebära. Skälet var djupt egoistiskt.
Jag tror, eller snarare hoppas jag att jag skulle valt domstolen om jag varit 40 år och haft 30 år kvar av aktiv tid i akademin. Men nu var jag 60 år och hade kanske knappt tio år kvar i aktiv akademisk tjänst. Att låta kanske tre av dessa knappt tio år förbrukas med själslig upprördhet, vore att förbruka för mycket av det jag har kvar av det som har varit en viktig livsuppgift, att göra gott akademiskt arbete.
Därför tror jag att tidshorisonten är en viktig del i människans val av motiv för sitt agerande. Men det som förefaller vara ett djupt egoistiskt agerande, kanske ändå inte var så djupt egoistiskt? Ibland försöker jag lugna min plåga med att säga till mig själv, utan att jag egentligen anser mig vara så övertygande, att plikten att göra ett gott akademiskt arbete står över plikten att vara öppen.
Ja, kanske t o m plikten att vara öppen framgångsrikt döljer ett mycket mörkt egoistiskt motiv, att genom öppenhet genomföra en vendetta, där min motpart kölhalas genom min öppna information.
Men jag skulle ju ha önskat att kunna ha haft styrkan att klara bägge plikterna. Men det trodde jag mig inte vara förmögen till. Insikten i sin egen svaghet var därför också en del i det rationella övervägandet.
Irriterande nog, för en Kantian, kommer den utilitaristiska tanken, att även för Högskolan Kristianstad var den frivilliga överenskommelsen det bättre alternativet, oaktat vad Högskolan skulle vinna på öppenhet. Ty, genom den ömsesidigt frivilliga överenskommelsen, går de två parterna oberoende av varandra och kan fullgöra sitt egentliga värv, att bedriva akademisk utbildning, utan att energi och själslig plåga belastar dem. Summan av effekter, speciellt de negativa, kanske blir mindre genom överenskommelse än med domstol.
Därmed når vi en kunskapsfilosofisk viktig, men också trivial slutsats. Att det aldrig finns en förklaring, det finns aldrig en teori som är korrekt. Blott i teorins enfaldiga värld finns en förklaring. I verkligheten finns så många samtidigt.
Därför slutar denna betraktelse över rationalitet och mål med att jag försöker, från mitt dåliga minne, återge vad jag läste i Umberto Ecos roman ’Rosens namn’: ’Om världen är en väv av möjligheter, vad är då vår kunskap? Och vad skall vi då med lärda till?’ När vi nått dit, inser vi att Högskolor och professorer, som lever på föreställningen att det finns en kunskap, inte behövs. Därför kan vi avskeda dem. Vilket skedde i professorns fall.
Öllsjö den 15 april 2019
Men Li är ingen gudabenådad skribent, eftersom hon lyckas använda en helsida utan att ge mer stoff för tanken än ovanstående, vilket är ganska välkända utsagor. Men kanske jag missuppfattar hennes mission, ty hon skriver betydligt skarpare om universitetets plikt och skyldighet, att ställa frågan, till alla och envar: Vad är ditt argument! Motsvarande det jag lär min studenter, att det främsta ordet i svenskan för alla och envar är ordet EFTERSOM, eftersom det tvingar alla och envar till ett argument.
Det som får mig att vilja kommentera hennes text är en, och blott en mening i hennes text. Hon skriver, om Levi: ”Hon gör det mot bakgrund av en rationalistisk teoriskola, den som säger att människan handlar med egennyttan för ögonen, målorienterat.”
Här blandar skribenten samman två saker, processen för agerande och målet för agerandet. Processen kan vara rationell eller irrationell, medan målet kan vara egoistiskt, eller med något annat motiv för ögonen.
Rationellt agerande utmärks av att individen ser en möjlighet att agera. Den tar in information som den använder för att skapa olika möjligheter till agerande. Därefter utvärderas dessa möjligheter utifrån målsättningar, och det agerande som leder till störst måluppfyllelse väljs. Irrationellt agerande är när man agerar på känsla eller utifrån tradition, dvs när man inte överväger olika alternativ och värderar dem.
Det rationella agerandet innehåller inte egoism i sig, utan egoism är blott en målsättning som kan värdera alternativen. Människan kan ju ha andra målsättningar än egoism, som t ex att vilja vara andra till lags, att vilja ha omsorg om andra, och, inte minst, vilja att göra det rätta, dvs plikt.
Inom ekonomi, som tydligen inspirerar Levi mycket, antas i vissa, mycket dominerande teorier, egoism som den enda möjliga målsättningen för människan.
Den stora frågan för beteendevetare är kanske inte alls hur människan väljer sin handling, väl målet är klart. Den stora frågan är istället varför människan väljer ett mål, i en situation, och ett annat mål i en annan situation.
Mitt tydligaste exempel från mitt eget liv, är ett val jag skäms över att jag gjorde, men som jag ändå står för, dvs jag accepterar den hårda kritik som kan riktas mot mig, där jag med rätta kan beskyllas för hyckleri.
När jag våren 2018 skulle avskiljas från min tjänst som professor vid Högskolan Kristianstad stod jag inför valet att ingå en frivillig överenskommelse eller ta strid i domstol. Att ta striden i domstol förefaller vara den riktiga för en Kantian som har öppenhet som en viktig princip, ty i domstolen skulle jag få framföra allt jag hade att säga och alla bevis och dokumentationer jag hade skulle läggas fram. Detsamma skulle högskolan få göra. En frivillig uppgörelse innebar, på krav från högskolans förvaltningschef, och följandes traditionen vid denna typ av överenskommelser, att högskolans skäl för avskiljande skulle stanna mellan parterna och inte yppas.
Innan förhandlingarna började var jag i Ferrara i Italien, höll föreläsningar, handledde och forskade, men framför allt, sammanställde jag i en bok vad som skett under min tid på Högskolan Kristianstad, med dokumentation, från dokument, e-mail och ljudupptagningar. Om jag valde domstolen, skulle den presenteras och vara min inlaga.
Tack vare juridisk hjälp, förstod jag att domstolsalternativet skulle innebär att jag skulle få leva med HKr och dess företrädare under domstolsprocessen, vilken skulle kunna ta år att slutföra. Alternativet med en överenskommelse skulle innebära att jag blott skulle behöva interagera med dessa personer under mycket kort tid, då de var mycket måna om att processen med överenskommelse inte skulle dras i långbänk.
Jag stod inför två alternativ, där utsattheten för personerna vägdes mot principen om öppenhet. Plikten att verka för öppenhet vägdes mot det egoistiska intresset att inte ha obehaget med personerna under en längre tid.
Jag plågas och kommer nog alltid att plågas över att jag valde att undkomma utsattheten före öppenheten. Det var ett djupt egoistiskt val, långt från Kants krav på att följa plikten. Den individuella, själsliga plågan att under lång tid träffa dessa personer i skrivelser och domstolsförhandlingar ställdes mot att uppfylla pliktens krav på öppenhet. Mitt val blev att försöka få det relativa själsliga lugn som en kort tidsutdräkt genom frivillig överenskommelse skulle innebära. Skälet var djupt egoistiskt.
Jag tror, eller snarare hoppas jag att jag skulle valt domstolen om jag varit 40 år och haft 30 år kvar av aktiv tid i akademin. Men nu var jag 60 år och hade kanske knappt tio år kvar i aktiv akademisk tjänst. Att låta kanske tre av dessa knappt tio år förbrukas med själslig upprördhet, vore att förbruka för mycket av det jag har kvar av det som har varit en viktig livsuppgift, att göra gott akademiskt arbete.
Därför tror jag att tidshorisonten är en viktig del i människans val av motiv för sitt agerande. Men det som förefaller vara ett djupt egoistiskt agerande, kanske ändå inte var så djupt egoistiskt? Ibland försöker jag lugna min plåga med att säga till mig själv, utan att jag egentligen anser mig vara så övertygande, att plikten att göra ett gott akademiskt arbete står över plikten att vara öppen.
Ja, kanske t o m plikten att vara öppen framgångsrikt döljer ett mycket mörkt egoistiskt motiv, att genom öppenhet genomföra en vendetta, där min motpart kölhalas genom min öppna information.
Men jag skulle ju ha önskat att kunna ha haft styrkan att klara bägge plikterna. Men det trodde jag mig inte vara förmögen till. Insikten i sin egen svaghet var därför också en del i det rationella övervägandet.
Irriterande nog, för en Kantian, kommer den utilitaristiska tanken, att även för Högskolan Kristianstad var den frivilliga överenskommelsen det bättre alternativet, oaktat vad Högskolan skulle vinna på öppenhet. Ty, genom den ömsesidigt frivilliga överenskommelsen, går de två parterna oberoende av varandra och kan fullgöra sitt egentliga värv, att bedriva akademisk utbildning, utan att energi och själslig plåga belastar dem. Summan av effekter, speciellt de negativa, kanske blir mindre genom överenskommelse än med domstol.
Därmed når vi en kunskapsfilosofisk viktig, men också trivial slutsats. Att det aldrig finns en förklaring, det finns aldrig en teori som är korrekt. Blott i teorins enfaldiga värld finns en förklaring. I verkligheten finns så många samtidigt.
Därför slutar denna betraktelse över rationalitet och mål med att jag försöker, från mitt dåliga minne, återge vad jag läste i Umberto Ecos roman ’Rosens namn’: ’Om världen är en väv av möjligheter, vad är då vår kunskap? Och vad skall vi då med lärda till?’ När vi nått dit, inser vi att Högskolor och professorer, som lever på föreställningen att det finns en kunskap, inte behövs. Därför kan vi avskeda dem. Vilket skedde i professorns fall.
Öllsjö den 15 april 2019
RSS-flöde
