På den statliga TV-kanalen har ishockeyns historia berättats. Så är i alla fall reklamen formulerad. ” Tre kronor har idag en självklar plats i våra hjärtan, men det har inte alltid varit så. Jens Lind och Albert Svanberg tar oss med på en resa genom 1900-talet då ishockeyn går från att vara en okänd sport till en nationell passion.”
https://www.svtplay.se/video/21928026/hockeyns-historia/hockeyns-historia-sasong-1-en-sport-erovrar-ett-land?start=auto
Ishockeyn uppfanns i Kanada och kom över till Sverige och, överraskande nog, till Stockholm. Vår stora issport var då bandy. Men ishockeyn blev oerhört populär och i centrum stod Tre Kronor, ett landslag som olikt andra landslag, fick sitt eget namn. I fotboll spelar man för Sverige. I ishockey spelar man för Tre Kronor.
Men hur kom hockeyutvecklingen till? Vad gjorde ishockeyn så framgångsrik?
Om det kan man inte lära sig av de program som sägs skildra framgångssagan. I TV-serien lyfts ett antal individer fram, mestadels spelare, och en utvecklingsdel, att spelare började spela i Nordamerikanska ligan.
Det är kungarnas historia man får sig berättat. Sterner, Tumba och Pecka tycks vara stoderna i svensk ishockey, de som mycket av utvecklingen kan hängas upp på. Förvisso kan man tänka sig stoderna som ett berättartekniskt hjälpmedel, för att berätta den svenska ishockeyns historia. Men så görs inte i denna serie, ty här tycks stoderna vara de som driver utvecklingen.
Jag vet inte ishockeyns historia. Men jag misstänker att den är intimt förknippad med folkrörelsetraditionen. Jag känner inte heller igen idolporträtten, då Tre Kronor oftast sades ha sin styrka i att det är ett lag, och inte som det kanadensiska laget, en uppsättning individer.
Den enda gången folkrörelsetraditionen nämns är när en grå, kavajutstyrd man från ishockeyförbundet, uttalar sig mot kommersialiseringen av spelet. Det, som jag tror en mer korrekt historiebeskrivning skulle visa på som en viktig grund för Tre Kronor, framställs som grått och hindrande utvecklingen. Jag tror det kan kallas Fake History. Falsk historiebeskrivning.
Jag minns den stolthet vi kunde känna när Tre Kronor, på 60-talet, någon enstaka gång, vann över Sovjet. Ty vi visste ju att de fuskade. De var heltidsanställda, medan våra var amatörer. Och när de spelade mot Kanada. Återigen, våra spelade som ett lag och var amatörer, men kunde vinna mot professionella. Det var stoltheten i ett starkt folk, i en folkrörelse där man spelade för laget och inte för profiten.
Vad som inte alls kommer fram är just folkrörelsemaskinen som producerade de spelare som förekommer i programmet. Alla de kommunalpolitiker som såg till att det fanns rinkar. Alla de frivilliga som drev alla klubbar, från lägsta till högsta serien. Alla de tränare, från de som tränade de minsta ungdomarna, till de som tog hand om de spelare som drivits fram i småklubbarna. Och alla spelare, från den sämsta(e) till den främsta(e).
TV-serien är tendentiös. Idag är det idolporträtten som tecknas. Idag är det den ensamme, som tar planet över Atlanten, som är drivande. Kollektivet, den gemenskap som skapade förutsättningarna för de som åkte över, nämns inte.
Det är följdriktigt. Socialdemokratin berättade gärna sin stolta historia på 80-talet. Folkhemmet stod där i all sin glans, där vi alla var med, där alla skulle med. Idag nämns den inte. Idag väljer föräldrarna vilken skola deras barn skall gå i, så de slipper somliga barn, och vill man ha pension att leva på, då skall man inte förlita sig på staten, på oss, utan på sig själv, jag.
Folkhemmet dog, till och med dess historia. Idag berättas om individerna. Det är deras val som fokuseras. Som om betingelserna för deras val är utan betydelse.
Tre Kronor har blivit en krona här och en krona där.
Se TV-serien, och ta del av tidsandan. Hundra år av utveckling, sett med dagens ögon. Inte med historiens ögon.
Öllsjö den 28 april 2019
https://www.svtplay.se/video/21928026/hockeyns-historia/hockeyns-historia-sasong-1-en-sport-erovrar-ett-land?start=auto
Ishockeyn uppfanns i Kanada och kom över till Sverige och, överraskande nog, till Stockholm. Vår stora issport var då bandy. Men ishockeyn blev oerhört populär och i centrum stod Tre Kronor, ett landslag som olikt andra landslag, fick sitt eget namn. I fotboll spelar man för Sverige. I ishockey spelar man för Tre Kronor.
Men hur kom hockeyutvecklingen till? Vad gjorde ishockeyn så framgångsrik?
Om det kan man inte lära sig av de program som sägs skildra framgångssagan. I TV-serien lyfts ett antal individer fram, mestadels spelare, och en utvecklingsdel, att spelare började spela i Nordamerikanska ligan.
Det är kungarnas historia man får sig berättat. Sterner, Tumba och Pecka tycks vara stoderna i svensk ishockey, de som mycket av utvecklingen kan hängas upp på. Förvisso kan man tänka sig stoderna som ett berättartekniskt hjälpmedel, för att berätta den svenska ishockeyns historia. Men så görs inte i denna serie, ty här tycks stoderna vara de som driver utvecklingen.
Jag vet inte ishockeyns historia. Men jag misstänker att den är intimt förknippad med folkrörelsetraditionen. Jag känner inte heller igen idolporträtten, då Tre Kronor oftast sades ha sin styrka i att det är ett lag, och inte som det kanadensiska laget, en uppsättning individer.
Den enda gången folkrörelsetraditionen nämns är när en grå, kavajutstyrd man från ishockeyförbundet, uttalar sig mot kommersialiseringen av spelet. Det, som jag tror en mer korrekt historiebeskrivning skulle visa på som en viktig grund för Tre Kronor, framställs som grått och hindrande utvecklingen. Jag tror det kan kallas Fake History. Falsk historiebeskrivning.
Jag minns den stolthet vi kunde känna när Tre Kronor, på 60-talet, någon enstaka gång, vann över Sovjet. Ty vi visste ju att de fuskade. De var heltidsanställda, medan våra var amatörer. Och när de spelade mot Kanada. Återigen, våra spelade som ett lag och var amatörer, men kunde vinna mot professionella. Det var stoltheten i ett starkt folk, i en folkrörelse där man spelade för laget och inte för profiten.
Vad som inte alls kommer fram är just folkrörelsemaskinen som producerade de spelare som förekommer i programmet. Alla de kommunalpolitiker som såg till att det fanns rinkar. Alla de frivilliga som drev alla klubbar, från lägsta till högsta serien. Alla de tränare, från de som tränade de minsta ungdomarna, till de som tog hand om de spelare som drivits fram i småklubbarna. Och alla spelare, från den sämsta(e) till den främsta(e).
TV-serien är tendentiös. Idag är det idolporträtten som tecknas. Idag är det den ensamme, som tar planet över Atlanten, som är drivande. Kollektivet, den gemenskap som skapade förutsättningarna för de som åkte över, nämns inte.
Det är följdriktigt. Socialdemokratin berättade gärna sin stolta historia på 80-talet. Folkhemmet stod där i all sin glans, där vi alla var med, där alla skulle med. Idag nämns den inte. Idag väljer föräldrarna vilken skola deras barn skall gå i, så de slipper somliga barn, och vill man ha pension att leva på, då skall man inte förlita sig på staten, på oss, utan på sig själv, jag.
Folkhemmet dog, till och med dess historia. Idag berättas om individerna. Det är deras val som fokuseras. Som om betingelserna för deras val är utan betydelse.
Tre Kronor har blivit en krona här och en krona där.
Se TV-serien, och ta del av tidsandan. Hundra år av utveckling, sett med dagens ögon. Inte med historiens ögon.
Öllsjö den 28 april 2019
RSS-flöde
