Det finns tre siffror jag vill att du skall se. 17%, 36% och 96%. Dessa siffror anger kvinnors andel i tre olika grupper.
I Sverige idag är 17% av akademins professorer kvinnor. 36% av styrelseledamöter hos de listade bolagen är kvinnor. 96% av personalen på förskolorna är kvinnor.
Den största könsobalansen, utan någon som helst konkurrens, finns på förskolorna. Långt ner kommer sedan kvinnornas andel av professorstjänsterna. Än längre ner kommer styrelserepresentationen.
Notera nu att det förekommer en eldig debatt kring professorerna, och än mer kring styrelserna. Men inget om förskolorna. Intensiteten i debatten är således omvänt relaterad till könsobalansen. Ju mer könsobalans, ju mindre debatt.
Än mer omvänt är det om vi ser på politikers ambition att påverka könsobalansen. Politikernas främsta vapen är lagstiftning. Det enda som jag hört om lagstiftning kring könsbalans är styrelsepositionerna. Det vill säga, den minsta könsobalansen är den som förekommer mest i lagstiftningsdiskussioner.
Varför är det, som det tycks, omvända världen, ju mer könsobalans, ju mindre debatt och ju mindre ambition att agera genom lagstiftning?
Makten i samhället kan nog sägas vara korrelerad med intensiteten. Ty en styrelseposition är sannolikt mäktigare, genom att ha större inflytande i samhället, än en professorsposition. Och en professor har nog mer samhällsmakt än en förskollärare. Således kan det vara så att debattens intensitet beror på makten i positionerna. Det beror i alla fall inte om ojämställdheten.
Ett argument för kvinnliga professorer är att de kan utgöra förebilder för studenterna och doktoranderna, så att fler kvinnor kan känna gemenskap med positionerna. Men föreställ dig nu hur eleverna i förskolan, dvs barnen, erfar sin värld. 96% av dem som de möter är kvinnor. Barn lär sig genom detta att kvinnor tar hand om barn. Mycket tidig skolning får således barnen i ett sexistiskt mönster, kvinnor tar hand om barn.
Det borde vara en intensiv debatt om detta sexistiska intryck är det vi vill ge våra barn. Men det är det inte. Det är inte alls någon debatt. Än mindre förslag på åtgärder. Jag har aldrig hört någon yttra att det måste till lagstiftning för att få till en rimlig könsbalans, t ex minst 40% av endera kön på en förskola. Har du?
Varför tycks världen vara upp och ner?
De som arbetar på förskolorna tillhör arbetarklassen. De som kan blir professorer och styrelseledamöter tillhör högre klasser. Ja, vi kan för enkelhets skull kalla det för medelklassen. Eller mer precist, den övre medelklassen.
Man vurmar i debatten och i lagstiftningen om den övre medelklassens kvinnor och deras möjligheter. Arbetarklassens kvinnor ges ingen uppmärksamhet, och de själva skapar inte heller någon uppmärksamhet. Kanske för att de saknar det kulturella kapital som den övre medelklassens kvinnor har. Och som understöds av media, som ju villigt deltar i den upp-och-ner-vända världens debatt.
Någon som nu kan hävda, det hon säger i videoklippet, att klass inte finns?
https://www.youtube.com/watch?v=MY7bhcB-UyI
Öllsjö den 26 april 2019
I Sverige idag är 17% av akademins professorer kvinnor. 36% av styrelseledamöter hos de listade bolagen är kvinnor. 96% av personalen på förskolorna är kvinnor.
Den största könsobalansen, utan någon som helst konkurrens, finns på förskolorna. Långt ner kommer sedan kvinnornas andel av professorstjänsterna. Än längre ner kommer styrelserepresentationen.
Notera nu att det förekommer en eldig debatt kring professorerna, och än mer kring styrelserna. Men inget om förskolorna. Intensiteten i debatten är således omvänt relaterad till könsobalansen. Ju mer könsobalans, ju mindre debatt.
Än mer omvänt är det om vi ser på politikers ambition att påverka könsobalansen. Politikernas främsta vapen är lagstiftning. Det enda som jag hört om lagstiftning kring könsbalans är styrelsepositionerna. Det vill säga, den minsta könsobalansen är den som förekommer mest i lagstiftningsdiskussioner.
Varför är det, som det tycks, omvända världen, ju mer könsobalans, ju mindre debatt och ju mindre ambition att agera genom lagstiftning?
Makten i samhället kan nog sägas vara korrelerad med intensiteten. Ty en styrelseposition är sannolikt mäktigare, genom att ha större inflytande i samhället, än en professorsposition. Och en professor har nog mer samhällsmakt än en förskollärare. Således kan det vara så att debattens intensitet beror på makten i positionerna. Det beror i alla fall inte om ojämställdheten.
Ett argument för kvinnliga professorer är att de kan utgöra förebilder för studenterna och doktoranderna, så att fler kvinnor kan känna gemenskap med positionerna. Men föreställ dig nu hur eleverna i förskolan, dvs barnen, erfar sin värld. 96% av dem som de möter är kvinnor. Barn lär sig genom detta att kvinnor tar hand om barn. Mycket tidig skolning får således barnen i ett sexistiskt mönster, kvinnor tar hand om barn.
Det borde vara en intensiv debatt om detta sexistiska intryck är det vi vill ge våra barn. Men det är det inte. Det är inte alls någon debatt. Än mindre förslag på åtgärder. Jag har aldrig hört någon yttra att det måste till lagstiftning för att få till en rimlig könsbalans, t ex minst 40% av endera kön på en förskola. Har du?
Varför tycks världen vara upp och ner?
De som arbetar på förskolorna tillhör arbetarklassen. De som kan blir professorer och styrelseledamöter tillhör högre klasser. Ja, vi kan för enkelhets skull kalla det för medelklassen. Eller mer precist, den övre medelklassen.
Man vurmar i debatten och i lagstiftningen om den övre medelklassens kvinnor och deras möjligheter. Arbetarklassens kvinnor ges ingen uppmärksamhet, och de själva skapar inte heller någon uppmärksamhet. Kanske för att de saknar det kulturella kapital som den övre medelklassens kvinnor har. Och som understöds av media, som ju villigt deltar i den upp-och-ner-vända världens debatt.
Någon som nu kan hävda, det hon säger i videoklippet, att klass inte finns?
https://www.youtube.com/watch?v=MY7bhcB-UyI
Öllsjö den 26 april 2019
RSS-flöde
