En Elisabeth Braw, anmäler en bok ’Kvinnor i strid’, av Anna Larsdotter, där man får veta om alla de kvinnor som stridit i arméer, från 1600-talet till idag, under förklädnad av att vara män. Först i modern tid, först i Israel och sedan i Norge, antas kvinnor till förband med stridande syfte.
Det är säkert fascinerande läsning, hur kvinnor nästlade sig in i stridande förband, och hur de lyckades dölja sin kvinnlighet, både talets ljusare röst och de kroppsliga yttringarna.
Förvisso kan jag förstå oviljan att ha kvinnor i viss stridstjänst. Jag gjorde min värnplikt som pjäsman, dvs en som skall serva en haubits, vilket är en sorts kanon, men med annan bana på projektilen än en kanon. Inte ens jag var väl lämpad för den uppgiften eftersom det krävdes en fysisk styrka som egentligen blott Egon, en annan i min grupp, hade. Men det kan finnas andra stridande uppgifter, där styrka inte är det främsta kravet. Kanske kvinnor har en annan mentalitet, som gör dem väl lämpade för annan typ av strid. Jag vill minnas att jag en gång hört, med Israel som erfarenhet, att kvinnor är grymmare i strid.
https://www.svd.se/lang-kamp-for-ratten-att-tvingas-bara-vapen
Men det som jag främst reagerar på är att historikern börjar på 1600-talet. Det som jag förstår av historikers arbeten är att kvinnliga soldater har förekommit tidigare. Men då inte under beklädnad, utan som kvinnor. En stridande kvinna kallades sköldmö, och var kvinnor som åkte ut och stred och plundrade som vilken viking som helst.
Vi vet inte så mycket om det fenomenet, bl a för att vikingarna inte tycks ha haft tid eller läggning för mer ordrikt återgivande av vad de sysslade med. Kanske den ringa dataförekomsten är en orsak till att historikern inte beaktar att det kan ha funnits en tid då kvinnan stred, och inte under förklädnad, utan som kvinnor.
Men vad historikern gör, är att reproducera den abrahamitiska kvinnoförnekelsen genom att tiga om tiden då kvinnor var kvinnor och soldater. Det är ju blott i kvinnoförnedrande samhällen som kvinnor behöver skylla sig och sin kvinnlighet.
Det jag tror, och som nog historiker är på väg att kunna påvisa mer kontinuerligt, är att med Ansgar, med kristendomens ankomst till Norden, befriades slavarna och kvinnorna förslavades. Den kvinnoförnedrande abrahamitiska ordningen bevarades ända tills 1900-talet, då kvinnorna kom fram, och den abrahamitiska kvinnoförnedrande religionen trycktes tillbaka. Det är ju ingalunda en tillfällighet att kvinnofrigörelsen sker samtidigt som Sverige blir profant.
Därför står vi nu färdiga att komma tillbaka till vikingatiden, med kvinnliga stridande soldater.
Men vi riskerar ett bakslag, ty idag återkommer det abrahamitiska föraktet för kvinnan, som importeras genom de muslimska flyktingarna.
Ett riktigt jämställt samhälle vore att ha värnplikt för personer, och de blir utvalda till roller i försvaret som passar deras förmågor, oaktat könet, blott beroende på deras förmågor. Kanske små, lätta gerillaförband, som är snabba och tysta, utan tung utrustning, men hänsynslösa, passar väl för kvinnor?
Den goda bieffekten av denna jämställdhet, som tidigare visat sig, är att det abrahamitiska förtrycket kommer att tryckas undan. Paradoxalt nog, jämställd värnplikt kan vara ett produktivt led i ett gott samhälle. Kanske godare än vikingasamhället.
Öllsjö den 12 april 2019
Det är säkert fascinerande läsning, hur kvinnor nästlade sig in i stridande förband, och hur de lyckades dölja sin kvinnlighet, både talets ljusare röst och de kroppsliga yttringarna.
Förvisso kan jag förstå oviljan att ha kvinnor i viss stridstjänst. Jag gjorde min värnplikt som pjäsman, dvs en som skall serva en haubits, vilket är en sorts kanon, men med annan bana på projektilen än en kanon. Inte ens jag var väl lämpad för den uppgiften eftersom det krävdes en fysisk styrka som egentligen blott Egon, en annan i min grupp, hade. Men det kan finnas andra stridande uppgifter, där styrka inte är det främsta kravet. Kanske kvinnor har en annan mentalitet, som gör dem väl lämpade för annan typ av strid. Jag vill minnas att jag en gång hört, med Israel som erfarenhet, att kvinnor är grymmare i strid.
https://www.svd.se/lang-kamp-for-ratten-att-tvingas-bara-vapen
Men det som jag främst reagerar på är att historikern börjar på 1600-talet. Det som jag förstår av historikers arbeten är att kvinnliga soldater har förekommit tidigare. Men då inte under beklädnad, utan som kvinnor. En stridande kvinna kallades sköldmö, och var kvinnor som åkte ut och stred och plundrade som vilken viking som helst.
Vi vet inte så mycket om det fenomenet, bl a för att vikingarna inte tycks ha haft tid eller läggning för mer ordrikt återgivande av vad de sysslade med. Kanske den ringa dataförekomsten är en orsak till att historikern inte beaktar att det kan ha funnits en tid då kvinnan stred, och inte under förklädnad, utan som kvinnor.
Men vad historikern gör, är att reproducera den abrahamitiska kvinnoförnekelsen genom att tiga om tiden då kvinnor var kvinnor och soldater. Det är ju blott i kvinnoförnedrande samhällen som kvinnor behöver skylla sig och sin kvinnlighet.
Det jag tror, och som nog historiker är på väg att kunna påvisa mer kontinuerligt, är att med Ansgar, med kristendomens ankomst till Norden, befriades slavarna och kvinnorna förslavades. Den kvinnoförnedrande abrahamitiska ordningen bevarades ända tills 1900-talet, då kvinnorna kom fram, och den abrahamitiska kvinnoförnedrande religionen trycktes tillbaka. Det är ju ingalunda en tillfällighet att kvinnofrigörelsen sker samtidigt som Sverige blir profant.
Därför står vi nu färdiga att komma tillbaka till vikingatiden, med kvinnliga stridande soldater.
Men vi riskerar ett bakslag, ty idag återkommer det abrahamitiska föraktet för kvinnan, som importeras genom de muslimska flyktingarna.
Ett riktigt jämställt samhälle vore att ha värnplikt för personer, och de blir utvalda till roller i försvaret som passar deras förmågor, oaktat könet, blott beroende på deras förmågor. Kanske små, lätta gerillaförband, som är snabba och tysta, utan tung utrustning, men hänsynslösa, passar väl för kvinnor?
Den goda bieffekten av denna jämställdhet, som tidigare visat sig, är att det abrahamitiska förtrycket kommer att tryckas undan. Paradoxalt nog, jämställd värnplikt kan vara ett produktivt led i ett gott samhälle. Kanske godare än vikingasamhället.
Öllsjö den 12 april 2019
RSS-flöde
