​Verena Brunschweiger har skrivit en bok, med titel ”  ”Kinderfrei statt kinderlos”, där hon visar på att barn är klimatbelastande, och att man därför kan överväga att inte skaffa barn.
https://www.svd.se/radda-klimatet--sluta-foda-barn-vacker-hatdebatt

Jag vet inte om boken är skriven för att skämta om klimatångesten. Eller om den är skriven av en feminist som vänder sig i ilska mot normen att en kvinna, för att realisera sig som person, skall föda barn och vara mamma.

Men det hon skriver är ju sant. Lika mycket som det är sant att alla människor påverkar klimatet, genom att påverka naturen. Det är lika sant att om du vill undvika att delta i klimatpåverkan, bör du ta livet av dig. Kanske bäst genom att dränka dig, då du då sannolikt inte påverkar naturen, mer än genom de gaser som avges när din kropp förmultnar.

Så är klimatångestens yttersta följd, ta livet av dig. Ty blott utan människor, finns ingen mänsklig påverkan på klimatet. Då är det blott naturen som påverkar klimatet.

Klimatångestneurotikerna jagar varje handling som kan påverka klimatet. Klimatförnekarneurotikerna vänder bort sin blick och förnekar all den kunskap som säger att människan påverkar klimatet.

Medan vi andra, som vill leva, och som vill att våra barn och deras barn skall leva, får försöka kryssa runt i all kunskap och alla normer som utvecklas, för att göra vad vi kan, som enskilda individer, för att vår naturpåverkan skall vara så lite negativ som möjligt, och så positiv som möjligt.

Kan jag ha ett möte via Skype istället för att ta bussen och sedan tåget och sedan bussen, så kan det vara bra. Kan jag ta en väska med mig när jag handlar, och undvika att köpa en plastkasse så är det gott. Men jag vill inte sitta hemma och ruttna och inte få uppleva mitt andra hemland, Italien. Visst behöver jag kanske inte åka så ofta som jag har råd med. Men jag vill ändå inte sätta stopp för mig.

Jag vill läsa en bok i min hand, och kunna bläddra med bladen. Kanske den fysiska boken är sämre för klimatet, då den kräver att vi fäller skogen och skickar boken med transport till Coop, där jag hämtar den i ett paket. Men det är en viktig del i mitt välbefinnande. Då kan jag som kompensation avstå från att köpa den där elbilen, med alla sina vridmoment, och behålla min gamla bil.

Envar kämpar på för att vara god, men inser att det är en summa av plus och minus, där somliga minus inte kan undvikas, och somliga minus vill man inte undvika.

Därför tänker jag inte ta livet av mig. Och jag ångrar inte det minsta att jag satt mina barn till världen. De gör vad de kan, och jag gör vad jag kan.

​Öllsjö den  10 april 2019

​Klimathysteri och hållbarhet har det blivit av den naturliga frågan, hur vi kan förbättra vår samvaro med naturen. Vi, precis som alla andra djur och växter, ingår i naturen och påverkar den. Med skillnaden att vi har förmågan att kollapsa naturen. Samtidigt som vi också har och kan skaffa oss än mer förmåga att hantera naturen och vår relation till den.

Man behöver inte vara en klimatneurotiker för att inse att all denna plast som finns överallt, kan reduceras, till gagn för naturen. Man kan vara en mycket lättjefull människa, som hoppas att solceller snart blir så bra och billiga, att de kan sättas på taket, och därmed ge mig energi, utan att jag behöver lyfta ett finger.

Men resorna då? Idag är man en miljöbov av guds nåde om man flyger. Helst skall man gå. Fast då får man upp andningen, vilket ökar utsläppen av koldioxid, så helst skall man vara hemma och inte röra sig så hastigt att man får ökad andning.

Tåg är ett behagligt resande, när de går och kommer fram i tid. Det är som gjort för människan, då man reser med tiden, och slipper flygets jetlag, som just är ett tecken på att människan farit ur sin tid.

Men det är svårt och dyrt att åka tåg relativt att flyga. Därför sägs det att dagens fluga, att åka tåg och därmed inte belasta naturen så mycket, är en klassfråga. Det är den övre medelklassen som kan ta tåget. De kan åka genom olika länder och köpa biljetter, ty de behärskar en mängd språk. De har råd med de dyrare biljetterna. Och de har tid, eller den form av flexibla arbeten, som gör det möjligt för dem att sitta på de långsammare tågen, relativt flygen.

Resor som är mer naturvänliga, sk klimatsmarta, är således en klassfråga.

För att minska på klassklyftorna i resandet borde därför alla klassmedvetna politiker göra sitt yttersta för att minska svårigheten att köpa tågbiljetter, så att även de som bara kan svenska, skall kunna åka till Sicilien med tåg. De skall pressa priserna, ty om det nu är så att tåget belastar naturen mindre än flyg, borde ju den belastningen återspeglas i priset. Och slutligen, hastigheten måste öka, t ex anknytningar, där man byter tåg, skall vara sömlösa.

Men vi kan också se med lite tacksamhet på den övre medelklassen, som är de som gjort det fashionabelt att åka tåg. För det första, minskar de därmed en aning på den enorma belastning som de annars skapar, genom sina weekendresor till ’faaaaantastiska New York’, Mauritius och en italiensk skidort med ’faaaaaantastiska utförsmöjligheter’.

Men ytterligare tacksamhet kan också komma av att de, med sina politiska resurser, kanske sätter press på järnvägsbolagen att underlätta tågresandet. Och sedan, inte minst, så som det alltid sker i samhällen, medelklassen kommer därefter efter och imiterar den övre klassens beteende. Och slutligen kommer strukturer och värderingar på plats som underlättar även för arbetarklassen att åka tåg.

Den övre medelklassen fashionabla tågresande är således det gamla vanliga avantgardet, som har resurser, att gå före och leda utvecklingen.

​Öllsjö den 9 april 2019

Idag flödar samhället av normer om hållbarhet. Det är dagens mode, dagens överordnade ideologi, som bärs fram av den politiska eliten. Strömmen är så stark att de som borde stå emot fashionabla idéer, som borde stå på Förnuftets kritiska sida, med krav på sig själva att enbart ägna sig åt att skapa kunskap, med en strikt vetenskaplig metod, dras med i det fashionabla. Idag är hållbarhet inte en sak att undersöka på de akademiska lärosätena, utan det har blivit, som i samhället, en ideologi som skall predikas från katedern. Studenternas skall inte lära sig kritisk granskning och kunskapsutveckling, utan de skall lära sig att följa hållbarhetens lov. Så självklar har hållbarheten blivit, att den inte ifrågasätts, och skulle den ifrågasättas, då drabbas inte den, utan den som ifrågasätter hållbarhetenspredikningarna.

Det är med viss förfäran jag läser en artikel om en annan tid. Lino Cinquini, professor i företagsekonomi från Pisa, skrev en artikel om hur de akademiska företagsekonomerna agerade under fascisttiden i Italien. (Fascist Corporative Economy and Accounting in Italy during the Thirties: Exploring the Relations between a Totalitarian Ideology and Business Studies, Accounting History Review , 2007, s. 209-240).

Där beskriver han hur, som han kallar, de ’organiska’ intellektuella (efter Gramsci) följer tidens strömning och utvecklar idéer som står i samklang med den fascistiska ideologin. Termen organisk är väl funnen, då den säger att dessa intellektuella lever i absolut samklang med tidens idéer. De ruckar inte på dem. De ifrågasätter dem inte. De tar dem okritiskt och anpassar dem till det ämne de arbetar inom, företagsekonomin.  

Organiskt intellektuella utgör således både en producent och en reproducent av fascismen. De hjälper till med fascismens idéutveckling, samtidigt som de legitimerar den.

Det förefaller som att det inte fanns någon motkraft i företagsekonomin i Italien. Det är delvis förståeligt då forskarna sannolikt inte skulle få vara forskare om de motsatte sig anpassningen. Såsom professorer i dagens samhälle kan bli arbetsbefriade, och därmed tvingas ut i periferin, och kanske t o m blir tystad, om de motsätter sig dagens mode.

Rebelliska intellektuella tvingas bort, och kvar blir de organiskt intellektuella. De som får forskningsmedel om de tydligt befrämjar fascismen. Så som forskningsmedel ges till de som utlovar en hållbar företagsekonomi.

Men de organiskt intellektuella får betala ett långsiktigt pris. Ty när modet falnade, när fascismen övergavs, då glömdes de bort, ty då behövdes inte deras idéer. De var inte hållbara....

Det fanns dock intellektuella som fanns under fascismen och som överlevde fascismen. Deras idéer finns fortfarande kvar. Dessa, det yttersta fåtal, kan vi kalla autonoma intellektuella (fast Gramsci kallar dem traditionella). En sådan var Gina Zappa, en av den italienska företagsekonomins främsta intellektuella. Han drev sin teoriutveckling, till synes oberoende av samhällets utveckling och krav. Men han drev den inte i tydlig opposition mot fascismen, utan oberoende av fascismen. Hans teoriutveckling legitimerade inte fascismen, men utgjorde inte heller något hot mot fascismen. Därför kunde makten låta honom hållas.

Det tycks därmed finnas tre grupper av intellektuella. De organiska, som lydigt legitimerar, som lever gott under sin tid som legitimerare, men som sedan glöms bort. De rebelliska, som inte ens har en chans att bli bortglömda, eftersom de trycks bort redan innan de hunnit utveckla sina rebelliska tankar. Och de som överlever, som bärs vidare i tiden, de autonoma, som agerar fritt, men utan att hota.

Jag ser dem alla tre idag. De organiska, som snart kommer att vara glömda. Jag, den rebelliske, som är bortglömd. Och de autonoma, vars idéer kommer att överleva, ty de är formade utan att vara relaterade till den rådande makten, antingen som insmickrande eller som rebelliska.

Därför, som jag och en del av mina forskarkamrater har konstaterat, gäller det att skapa en bubbla, vari den fria forskningen och utbildningen kan ske, men som inte hotar makten genom att ta strid mot den.

​Öllsjö den 8 april 2019

​Maria Rankka, en chef på ett konsultföretag som heter Brunswick, skriver om handelns förmåga att sprida demokrati och västerländska värderingar.
https://www.svd.se/handel-slar-ofta-diplomati-och-utrikespolitik

Hon vänder sig mot att man rapporterar om ett privat företag som säljer svensk sjukvård till Förenade Arabemiraten, där det svenska företaget villigt utför den nationella kraven på sjukvården, att rapportera om kvinnor är gifta eller ej som kommer gravida till dem, eftersom sexuella relationer utanför äktenskapet är förbjudet i landet. De följer således blott den giltiga lagstiftningen i landet.

Precis som ett liknande svenskt företag skulle rapportera om ett barn fötts i ett rasblandat äktenskap i Nazityskland, eftersom det var förbjudet enligt Nürnberglagarna. Man följer landets lagar. Eller hur?

Hon tycker att det är bra med handel och utbyte även med vidriga regimer, ty det blir en implicit spridning av våra värderingar, och på sikt kommer det att lösa upp den fruktansvärda regimen.

Den första frågan är om man skall ha utbyte med usla länder. Den andra frågan är om handel är ett gott medel.

Den andra frågan ger mig minne från en stund i mitt avhandlande, då jag läste gamla debattböcker om storföretagen från slutet av 1800-talet och början på 1900-talet. Då fick jag läsa många positiva tankar och stora förhoppningar som knöts till internationell handel. Alla kände av de ökade spänningarna, och många föreslog åtgärder för att mildra spänningarna. Ett av de vanligaste var ökad handel. Det säger sig själv att krig är dåligt för affärerna. Det säger sig själv att med handel möter man varandra och ser varandra och förstår varandra. Med handel slås vänskapsband, eller i alla fall, affärsförbindelser, som alla inser skulle gå förlorade vid ett krig. Därför hindrar expanderande handel krig.

28 juli 2014 försvann den tanken. Den var då, som den är nu, inte empiriskt bevisad. Det är en vacker tanke. Den låter rimlig. Men den kan inte påvisas.

Ett annat utbyte är akademiskt utbyte. Jag har haft en föreläsning i Lukasenkos universitet, med hans foto hängandes över mig. Framför mig satt Dekanen på fakulteten. Sidan om henne satt hennes dotter, lärare på en av institutionerna. Jag föreläste om nepotism i familjeföretag.

Gjorde jag rätt eller fel som åkte till den sista kommunistiska diktaturen i Europa, till Belarus, och föreläste på diktatorns universitet?

Jag tycker det. Här är mina argument.

Jag bestämde ämnet för föreläsningen och jag sade vad jag hade sagt i Ukraina, som är det land som jag känner som mest öppet, Sverige inkluderat (senare skulle jag åka till Ukraina och hålla ett föredrag som jag inte vågade hålla på Högskolan Kristianstad).

Under min vistelse där diskuterade jag öppet om mina upplevelser av Belarus och Minsk, och frågade dem om den politiska situationen. Jag erfor då hur tysta de var, och att de oftast sade: Alla länder har sina politiska problem

Jag tog foton av regeringsbyggnaden i centrala Minsk, och blev stoppad av en vakt, som begärde att titta på mina foton. Jag visade dem, och fick behålla dem. När jag sedan kom till ett enormt hus där det hävdades att Lukasenko bodde, föll jag till föga och frågade vakten om jag fick fotografera. Han nästan skrattade och sade att jag givetvis inte fick fotografera. Jag föll till föga och tog inte ett foto, inte ens i smyg, trots att min upproriske doktorand visade hur jag skulle göra.

Vistelsen gav inte de sedvanliga mängderna av nätverkskontakter, förutom med en person. Hon flyttade senare till Köpenhamn och gifte sig med en dansk.

Jag förändrade nog inte någonting i det landet genom min vistelse. Däremot fick jag större förståelse för hur det är att leva i en diktatur. Och kanske jag gav några människor tankar om hur det är att leva i ett annat land, med annat samhällssystem.

Därför tror jag att debattören har rätt. Genom utbyten kan vi påverka.

Däremot är det en annan sak när man agerar enligt deras normer, som man aldrig skulle acceptera i sitt eget land. Vi minns alla bilden av de svenska riksdagskvinnorna som förödmjukande defilerar förbi männen, bärandes på deras symbol för kvinnoförtryck, schalen. (http://word.harrietsblogg.se/wp-content/uploads/2018/11/sjalprydda-ministrar.jpg) Jag skulle nog ha sagt att den aktiviteten kan jag inte finna mig i, då det strider mot mina grundläggande värderingar. Detsamma med att rapportera kvinnornas civilstånd som föder barn. Det måste också finnas gränser för utbyten.

​Öllsjö den 7 april 2019

​Bolagen i Sverige delar ut miljarder. Störst utdelare, i kronor, är Nordea, med 29.000.000.000 kronor, med ett långt avstånd till den andra storutdelande banken, Swedbank, med 16.000.000.000 kronor.  H&M delar ut, skrivs det, nästan hela sin vinst, 16.100.000.000 kronor. Det är anmärkningsvärt, sägs det, då det är nästan hela deras vinst.
Det här med utdelning är besynnerligt.

För det första, som i fallet med H&M, där man finner det besynnerligt med att dela ut hela årets vinst. Vinst är ju relationen mellan intäkter och kostnader, medan utdelning inte har med vinst att göra, utan belastar kassan, vilken är ett resultat av förhållandet mellan inbetalningar och utbetalningar. Därför kan man dela ut mycket, men ha liten vinst. Dock, i H&M:s fall, verkar det som att de delvis betalar utdelning genom ökad belåning. Det kanske kan vara bra, då jag, när jag undervisade i finansiering, alltid tog H&M som exempel på familjeföretag som utnyttjar belåning betydligt mindre än andra företag, i avsikt att höja avkastningen på det egna kapitalet.

Det mest intressanta med H&M är emellertid att den gamle VD:n, sonen till grundaren, äger själv eller genom bolag, och tillsammans med sin familj, 47,5% av kapitalet. Det innebär att de kommer att få 7.647.500.000kronor i utdelning. Sannolikt behöver de inte dem för att ha råd att byta TV hemma, utan kan använda de penningarna för att köpa ytterligare H&M-aktier.

Stora utdelningar kan således vara i ägarnas intresse. Idag sägs det att de stora utdelningarna kommer av utdelningshungriga ägare. Fördelen med utdelning, för en ägare, är att man behåller ägandet i bolaget, men får penningar, för andra investeringar. Alternativet är ju att sälja av sitt ägande, för att tillgodogöra sig bolagets värde.

Företagsledningen skulle kanske hellre vilja behålla penningarna i bolaget, för att kunna förslösa dem, eller använda dem för att expandera företaget, kanske till priset av lägre lönsamhet. Det senare sägs vara skälet till att ägarna vill ha hög utdelning, då det sätter press på ledningen att inte förslösa penningarna.

Å andra sidan, minns Kamprad, som hade en lågkostnadsstrategi, som kom konsumenterna till del, och en internationaliseringsstrategi, där ambitionen var att sprida de billiga möblerna över världen. Mot utdelning står således en expansionsstrategi.

Därför får jag känslan att storutdelarna är de som är förvaltare, som saknar lönsamma idéer, som lever i en verksamhet som har haft en lönsam idé och som därför tjänar pengar idag, men som saknar idéer för framtiden, och därför lydigt delar ut pengarna till aktieägarna.

Så skall det kanske vara. Ty vad hade hänt om förvaltarna, som idag delar ut pengar, skulle få för sig att spendera dem på grandiosa projekt. Är de inte utvecklare av guds nåde, skall de hålla sig till sin förvaltning. Bättre då att dela ut pengarna, så att aktieägarna kan finna entreprenörerna, med framtidens idéer.

Men till aktieägaren av H&M frågar jag då, om du nu vill ha utdelning för framtidens företag, varför inte sälja av kassakossan och använda alla dina pengar till expansionsföretagen? Aktieägaren svarar då, riskspridning. Några säkra pengar, några osäkra.

Således, utdelning är den lydiga förvaltarens betalning till aktieägaren, som därmed kanske kan investera i någon expansiv, högriskentreprenör.

Om aktieägaren nu inte köper Ferrari för pengarna. Det hade jag gjort.

​Öllsjö den 6 april 2019

​Tack till er, Larsson, Ekstrand och Bergman, för att ni deltar i debatten om högskolans kris.
https://www.svd.se/endast-mer-tid-pa-studier-inte-losningen

Jag, tillsammans med min kollega, Torbjörn Tagesson, (https://www.svd.se/stora-brister-i-lararnas-akademiska-kompetens) hävdade, som svar på Alvessons och Olsson påstående, (https://www.svd.se/lurendrejeri--hogskolor-sviker-sin-huvuduppgift) att högskolans kris kommer av låga krav, med grund i finansieringsformen och satsningar på breddad rekrytering, att det snarare är lärarnas svaga akademiska kompetens som är grundorsaken.

Först, det minst viktiga, är att jag är stolt bärare av ett mellannamn, Yrjö, som jag fick från min mormor, efter hennes favoritbror, Yrjö Laakso, bägge sociala och ekonomiska flyktingar från ett förtryckande och fattigt Finland. Mitt efternamn är såldes inte Yrjö Collin, utan Collin. Yrjö är ett finskt förnamn. Finland ligger öster om Sverige och var svenskt tills Ryssland erövrade det 1808. Sedan 1917 är Finland självständigt, och likt Sverige, alliansfritt. Sverigefinnar är bland de största minoriteterna i Sverige. 

Till det viktigare, där ni hävdar att krisen grundar sig i bristande didaktiska kunskaper, kan jag delvis hålla med, men också insistera på vår tes, ty en lärare kan ha hur mycket didaktisk kunskap som helst, men finns inga ämneskunskaper, finns inget att lära ut genom de välutvecklade didaktiska kunskaperna. 

Min egen sorg, att jag är, kanske den första företagsekonomiska professorns som ’avskedats’, kommer delvis från upplevelser där jag försökte införa kvalitetssäkring av handledares arbete. En handledare, bland flera, gjorde uppror mot min kvalitetssäkring, som jag försökte införa som kursansvarig, men där jag förhindrades genom upproret. En person som deltog i upproret, tillika utnämnd till excellent lärare, hade ingen avancerad kunskap i enkätskapandets konst, än mindre i det som sedan krävs, faktoranalys och regressionsanalys, dvs den hade svag akademisk kompetens. Ändock hävdade den sin rätt att inte underkastats kvalitetssäkringssystemet, som skulle förhindra undermåliga enkäter och därav följande undermåliga analyser. Idag är den läraren avdelningschef på den institution jag 'avskedades' från.      

Det är ett, enskilt och litet, men ändock ett av flera exempel jag kan anföra för min tes, om den låga akademiska kompetensen och dess effekter.

Men det går självfallet inte att bortse från, att även om det finns akademisk kompetens, kan den förhindras att bli till nytta p g a brister i den didaktiska kunskapen.

Jag är sannerligen ingen akademisk didaktiker. Jag har svaga kunskaper i didaktik. Däremot, med risk att förhäva mig, är jag nog en acceptabel lärare, kanske inte excellent lärare, men en lärare som ofta lyckas driva studenter till goda prestationer, och som får höga utvärderingar av studenterna.

Om jag skulle berätta om mina främsta didaktiska medel, då skulle jag säga två saker: Min ämneskunskap och att jag ser studenten.

Ämneskunskapen gör att studenten känner förtroende för mig ämnesmässigt, och det gör det möjligt för mig att hitta olika vägar att förklara ett fenomen.

Att se studenten gör att studenten känner en nästan personlig relation till mig, och att den känner att jag har en vilja och en önskan att den skall lära sig. Jag har fått ett antal skriftliga utvärderingar där studenterna har skrivit att jag har sett dem. Några säger att de arbetar mycket, att de aldrig arbetat så mycket som när de haft mig, och att det delvis är för att de har blivit motiverade själva, men också för att de vill göra mot mig så som jag gör mot dem. De vill inte göra mig besviken, varför de anstränger sig extra.

Somliga utanför handledningsrummet klagar när jag har handledning, för det skrattas och tjoas så mycket, att de undrar om jag och studenterna egentligen gör något, förutom att ha roligt. Jag hävdar då att om det inte är roligt, då är det inte roligt. Precis som blicken kan slå brygga mellan människor, kan skrattet göra att man når den andre. Och som Pelle Frick, en tidigare kollega, sade till mig, det gäller att ha en krok som kastas ut, och som tas upp av studenten, och som man fångar studenten med.

Det kan framstå som oprofessionellt, men jag kan nämna två exempel på min ’didaktiska’ metod. En gång hade jag en student som alltid hade huva på sig när han kom, och som omedelbart efter mötet satte på huvan igen. Jag vädrade min fördom om huvor. Han berättade att han var oerhört frusen. Och att hans mor också var det. Sedan fortsatte vårt prat en liten stund om klädesplagg och vad vi fått från våra respektive föräldrar. En annan gång noterade jag en student som hade enormt långa och mycket elegant målade naglar, och undrade hur det gick att skriva med dem på tangentbord. Hon berättade och visade hur hon gjorde, varefter vi pratade om naglar och hon fick möjlighet att undra om det inte gjorde ont på mina fingrar, med tanke på att jag knappt har naglar.

Allt detta är personligt och har absolut inte med ämnet att göra. Men det ger kontakt och kanske också förtroende. Kanske jag når studenten och studenten känner att jag ser dem. Onekligen ser jag huvan och naglarna.

Men det är egentligen inte en didaktisk metod, utan det är jag. Jag är nyfiken, jag är intresserad av människor och jag har kanske inte vett nog att inse vad som är alltför personligt. Därför kan jag nog inte undervisa i didaktik, ty det enda jag kan säga är två saker: Om du inte är vansinnigt intresserad av människor, kanske du inte skall bli lärare. Men är du intresserad av människor, då har du förmåga att se dem, och att få dem med dig.

Sedan måste du vara vansinnigt intresserad av ett ämne, så att du har något att lära ut till dem. Ty studenten vill bli sedd, men den vill också lära sig något.

Men, Larsson, Ekstrand och Bergman, även om jag sympatiserar med ert krav på didaktisk kunskap, eller didaktisk erfarenhet, så gäller att läraren måste ha något att lära ut. Och det är det första problemet i dagens högskolor. Därefter kan didaktiken komma.

Men när professorn avskedas och den excellente läraren befordras till chef, då är världen upp och ner. I alla fall min värld.

​Öllsjö den 5 april 2019

Varför vill de inte veta? Vi, i alla fall ’Glöm aldrig Pela och Fadime’, högerextrema och jag, religionskritiker, och därmed det islamkritiska folket, har vetat att det finns en grupp i Sverige som är hänsynslöst förföljda, och förhindrade i grundläggande rättigheter, som att få älska den man älskar. Unga flickor, som genom födsel är kopplad till det som kallas hederskultur, men som skall kallas skamkultur, eftersom det inte handlar om heder utan om familjens skam. Skamkulturen förkommer i många kulturer, men är ofta starkt bunden till gammel-abrahamitiska religioner, som ortodox judendom, kristendom och islam.

Socialstyrelsen fick för två år sedan uppgiften att sammanställa den kunskap som finns om skamkulturernas brott mot de mänskliga friheterna. De fann ingen kunskap att sammanställa.
https://www.aftonbladet.se/a/Vb6Lzp?refpartner=link_copy_app_share

Varför finns det ingen kunskap om dessa övergrepp mot unga kvinnor?

Extremhögern, men även vi som vill veta, har tyckt att man skall notera så mycket information som möjligt kring brottslighet. Extremhögern pressar på om att observera förövarnas kultur och etnicitet, då de anser att det är viktiga förklaringsvariabler. Jag. och vi som vill veta, vill ju veta så mycket som möjligt, och med anekdotisk, men även annan bevisföring, tycks etnicitet, men även kultur och nationalitet, vara korrelerat med vissa brott.

Morgan Johansson, justitieminister, som i min ögon främst är känd för den famösa fördomen som han gav utlopp för när han fördömde den ’antimuslimska’ attacken på en moské, när den började brinna, vilket sedan visade sig vara orsakad av besökarnas barns lek i köket. Han har motsatt sig observationer av dessa variabler, men har sedan givit efter så mycket att han anser att det är Brottsförebyggande Rådets uppgift att avgöra om det behövs en undersökning där man beaktar sådana variabler som etnicitet. Han har tydligt markerat att viss kunskap inte är önskvärd, trots att han själv borde inse att kunskap, och inte fördom om antimuslimsk terror, är bäst, speciellt när det brinner.

Det är inte svårt att misstänka att kunskapsföraktet som visas här, beror på att man inte vill ge högerextremisterna krut till sina pistoler. Men det är precis det de gör, men nu dubbelt upp, ty högerextremisterna är lika benägna till fördom som Morgan, där de enkelt ser orsakssamband, trots att de saknar kunskap, samtidigt som de kan peka på att Morgan försöker dölja kunskap genom att förhindra dess produktion. Vilket, i den värld Morgan och högerextremisterna lever, betyder att deras fördom är sann. Morgan Johansson är således identisk med den han anser sig bekämpa.

Det sista kunskapsföraktsexemplet jag har idag är kommuners vilja att göra polisens klassificering av området som ’särskilt utsatta områden’ hemligstämplade. (http://tt.omni.se/lista-pa-utsatta-omraden-kan-goras-hemlig/a/XgM25x). Här handlar det inte om att kunskap saknas, utan om att kunskapen skall förhindras att spridas. Kommunerna menar att kunskapen skapar ett stigma över områdena. Kanske är det samma logik som finns i att förtiga skamkulturernas frihetsberövande av unga flickor. De har redan ett helvete, och skulle deras helvete bli kunskap som blir offentlig, ökar deras helvetesupplevelser.

Vi kunskapare, i alla fall den gruppen jag tillhör, tycker att kunskap har ett egenvärde. Men vi anser även att kunskap inte är farlig. Det är användandet av kunskap som kan vara farligt, och som förutsätter, inte blott mycket god kunskap, utan också en moral och politisk vilja.

I bjärt konstrast till samhällets aktiva motstånd mot kunskap om etniska och kulturella drivkrafter till våld, står vår kunskap om den sociala snedrekryteringen till högskolan. I studie efter studie visas hur vägen i skolan ständigt formas av det förbannade klassamhället. (https://www.uka.se/publikationer--beslut/publikationer--beslut/statistiska-analyser/statistiska-analyser/2018-03-28-manga-unga-fran-studieovana-hem-studerar-inte-vidare-trots-hoga-betyg.html)

Här saknas minsann inte kunskap. Vi har, kanske överdrivet mycket kunskap. Och vad görs? Vi vet att det fria skolvalet är en magnifik producent i detta utfall. Har du hört någon som sagt att det skall avskaffas eller dramatiskt modifieras? Tja, forna kommunister är de enda som tar upp detta. Några debattörer säger att man skall ha skolval, men fördelat enligt slump. Men lika heligt som vår okunskap om etnisk och kulturell grund för våld är, är skolvalets oberörbarhet. Trots kunskapen.

Ja, det är t o m så att de som borde vara kunskaparnas främsta företrädare, två professorer från Lund, slår ner på högskolors arbete mot social snedrekrytering, och menar att det är en orsak till högskolans förfall. (https://www.svd.se/lurendrejeri--hogskolor-sviker-sin-huvuduppgift ).

Oförmågan att agera mot den sociala snedrekryteringen säger onekligen att vi även med kunskap har en sagolik förmåga att acceptera ojämlikheter. Därför kanske kunskapens motståndare, med Morgan Johansson i spetsen har rätt, att det spelar ingen roll om vi har kunskap eller ej, vi kan alltid förhindra åtgärder mot ojämlikhetens problem. Det är inte kunskapen vara eller icke-vara som förhindrar att vi agerar, mot skamkulturens och den sociala snedrekryteringens ojämlikhet, utan det är politisk vilja. Vi vill inte hjälpa flickorna till ett fritt liv, och vi vill inte hjälpa underklassens ungdomar att få utveckla sina förmågor. Kunskap är intet, politisk vilja är allt.

Jag, som kunskapare, vill ändå inte acceptera den slutsatsen, att kunskap är likgiltigt, blott politisk vilja är viktigt. Jag har den befängda tron på rationalitet och på Förnuft. Vilket just är att säga att trots kunskapen att kunskapen inte hjälper, vill jag behålla min politiska vilja, att den skall hjälpa.

Så slutar det som vanligt, i en paradox. Där min vilja är viljan till kunskap.

​Öllsjö den 4 april 2019

Det finns en lag som säger att funktionshindrade har rätt till stöd. Ett sådant stöd är ’Daglig verksamhet’, som avser att öka individens möjligheter att framgent studera eller arbeta.

En studie, rapporterad i nedanstående länk, visade att av de 33 800 som under året 2014 var i Daglig verksamhet, hade 0,2 procent därefter haft ett arbete som varat i minst två år. Siffran 0,2 procent måste vara en avrundning, ty det innebär att det var 67,6 personer. Skall vi vara positiva i vår avrundning, säger vi att det var 68 personer som hade jobb i två år. Är vi lite mer negativa säger vi att det var 67 personer.

Oaktat om det var 67 eller 68 personer, är det en försvinnande liten del som fått långvarigt arbete.

Den som skrivit rapporten säger, med ett groteskt drag av ironi, kan jag tycka: ”Här kan vi konstatera att det finns utrymme för förbättring”  

Onekligen. Om ambitionen är 100% i full sysselsättning, då finns det en målavvikelse på 99,8%. Det är inte ett misslyckande. Det är ett bedrägeri.

Även om man skulle säga att kanske hälften går till studier och andra hälften till arbete, då är avvikelsen 49,8%. Kanske inte bedrägeri, men inte ett misslyckande, utan värre.

Funktionsnedsatta är som alla människor i samhället, individer med rättigheter och skyldigheter. I min värld, som demokratisk socialist, innebär det att man gör sin plikt och kräver sin rätt. Till plikten hör att bidra till samhället, efter förmåga. Till rättigheterna hör att få vara en del i det produktiva samhället, rätten, men också skyldigheten att bidra genom sitt arbete.

I grunden ligger synen på arbete, som en aktivitet som inte blott gör en till en individ, utan som också gör att man deltar i skapandet av välfärden för oss alla. Arbetet är det starkaste sättet för en individ att bli något i samhället, att få bidra, att bli en del av samhället.

Därför är det så oerhört viktigt att alla bereds, inom rimliga gränser, en möjlighet att få vara del i samhället genom arbete.

Med den ideologin kring arbete, är misslyckandet, de 0,2% ett fullständigt misslyckande från statens sida att möjliggöra för alla att bli samhällsindivider.

Individen har en skyldighet att bidra. Staten har en skyldighet att möjliggöra individens bidrag, att ge varje individ en möjlighet att vara del i samhället.

​Öllsjö den 3 april 2019  
Länken: https://www.svt.se/nyheter/inrikes/ny-rapport-fa-funktionshindrade-far-jobb-efter-daglig-verksamhet
​

​Ryssland lagstiftar nu så att det som vi har, en inskränkning i yttrandefriheten avseende ärekränkning och hets mot folkgrupp, blir mycket omfattande, Nu skall det även gälla kränkning av staten. Som det citeras i tidningen: ” Information som uttrycks på ett otillständigt sätt, som kränker människors värdighet och samhällsmoralen, som visar uppenbar missaktning mot samhället, staten, Rysslands officiella symboler, författningen och statliga myndigheter.”
https://www.svt.se/nyheter/utrikes/putin-forbjuder-forolampningar-mot-ryssland-och-falska-nyheter-pa-internet

I en bok, som jag starkt rekommenderar till läsning för de som vill hålla sig vetande om vår stora granne i öst, ”Framtiden är historia: Det totalitära Rysslands återkomst”, skriver Masha Gessen om hur Ryssland förändrats men samtidigt behållit element av den totalitära staten. Hon skriver om hur individer i Ryssland behållit sin grundläggande egenskap av att vara Homo Sovieticus, dvs en individ som är beredd på svängningar, som behåller handlingsutrymme för att kunna parera vindarna från Kreml. Varje förändring tar den med en nya salt ty snart kan det vända. Sibirien lever ständigt som ett hot. Uttalanden som idag är rimliga och möjliga, kan imorgon bli en enkel biljett till Sibirien, även om just de faktiska resorna till Sibirien inte finns längre. Eller snarare, just nu.

Vi som läst vår ekonomiska historia vet, eller kanske snarare, tror att den goda utvecklingen i samhället kommer i första hand genom institutionell säkerhet, att man kan lita på lagarna, på domstolarna, på regleringen. Då kan människor agera friare och utan att ha en uppsättnings försäkringsaktiviteter, för att inte riskera att imorgon bli åtalade eller utfrysta. Denna osäkerhet lever man med i Ryssland, och sättet att hantera osäkerheten är att vara en Homo Sovieticus.

I andra hand kommer en förnämlig samhällsutveckling genom en hög tillit i samhället. De nordiska länderna har visat hur den samhällsförmågan gett ett samhälle som vida överglänser andra länder, och som idag gör oss stolta mottagare av flyktingar.

Men i ett samhälle där vindarna kan svänga, finns små förutsättningar till tillit.

Jag fick åka i forna Köningsberg, nutida Kaliningrad. Där såg jag det gamla tyska Köningsberg genom husen, som idag var nedgångna, utan nödvändiga renoveringar. Varför sköter de inte sina hus, tänkte jag. Ja, varför skall man sköta sina hus om man snart blir bortföst? Vem vill göra omfattande investeringar, vem vill sköta sitt hus, om man kan förlora rätten att bo i huset?

En del i Homo Sovieticus är att inte spendera för mycket energi i något man snart kan förlora. Samhället blir ett samhälle av kortsiktighet, brist på förtroende, inte bara mot staten eller företag, utan t o m mot sin granne, som ju blixtsnabbt kan vända sig mot en, om vindarna från Kreml blåser åt det hållet.

När jag frågade Ukrainska studenter, vad som är den grundläggande normen i deras samhälle, sade de snabbt familjen. Är det familjen som är den enda stabila institution de känner, där man vet vad som gäller och där ingen talar illa om en till staten? Inför all osäkerhet, så finns familjen som säkerhet.

Visst kan det låta trevligt att familjen är viktig, men dess vikt kommer av bristen på tillit och bristen på säkerhet i samhället. Familjens vikt kommer inte som ett positivt val, utan som ett negativt val. Det är det som återstår när samhället och staten sviker individen.

En temperaturmätare på samhället är därför hur fritt ordet är. Ju friare, ju friare är individen. I ett fritt samhälle, där du får säga vad du vill, utan att riskera repressalier, idag eller i morgon, är ett samhälle för individen. Därför skall vi vara uppmärksamma på varje form av inskränkning av yttrandefriheten, på det av vi inte tvingas bli Homo Sovieticus, som spiller energi på att skapa individuell säkerhet.

​Öllsjö den  2 april 2019     

Nej, detta är inte ett 1:a aprilskämt. Sorgligt nog.
​
​Två pensionerade professorer skriver engagerat om äldres entreprenörskap, och att äldres företagande bör lyftas fram och uppmärksammas. (https://www.svd.se/aldre-bar-till-stor-del-upp-foretagandet) Onekligen tycks de tala i egen sak, men det minskar inte poängen, att även äldre är företagare. De äldre bör rimligen ha större och bättre nätverk att kunna utnyttja. Sedan har de erfarenhet, vilket kanske kan vara en nackdel, ty med erfarenhet kommer inte sällan förmåga att se komplikationer, som kanske kan vara hindrande i entreprenörskapet. Slutligen är äldre mer risktagande, hur det nu än är observerat, vilket onekligen borde vara en god tillgång som entreprenör.

Men dessa två professorer andas samma elitism och oförmåga att se institutioners makt och betydelse som mången entreprenörsforskare har. De skriver: 

”För det är företagandet och entreprenörskapet som möjliggör ekonomisk utveckling genom jobbskapande, ökad konkurrens samt genom att introducera innovationer på marknaden. Det är entreprenörerna, oavsett om de är verksamma inom befintliga företag (intraprenörer) eller startar nya företag, som är drivande och som har energin att utveckla verksamheter.”

Det är elitismens hyllande av den starke, av den ensamme riddaren som skapar och förändrar.

Ingen förståelse för att institutioner ger förutsättningar för agerande. Ingen förståelse för att andra människor stödjer och kanske t o m möjliggör för entreprenören att agera. Ingenting om att andra människor krävs, som följer med entreprenören i dennes aktivitet. Ingenting om människornas kraft, som lyfts fram i utsagan: Jag måste gå före dem, jag är ju ändå deras ledare. Eller, som Oscar Wilde lär ha sagt: ” De som försöker leda folket kan göra det endast genom att följa pöbeln.”

Entreprenörsforskarnas syn på samhället, deras elitism, är inte roligt. Det är, sorgligt not, inte ett aprilskämt. Det är blodigt allvar. 

​Öllsjö den 1 april 2019