I en TV-serie om ishockeyns historia i Sverige, berättas om triumfen i Moskva 1957. Då vann Tre Kronor turneringen, efter en rafflande match mot de sovjetiska hockeyproffsen. Första perioden slutade 2-0 till Sveriges favör. Andra perioden blev 0-4 till Sovjet, och sammanlagt 2-4. Eftersom det var ett seriespel, behövde Tre Kronor oavgjort. Sista perioden blev 2-0 till Sverige. Matchen slutade 4-4 och Sverige blev världsmästare.
Enligt historian hade Sovjet inte tagit fram Sveriges nationalsång, då de var säkra på att vinna. Därför skulle laget sjunga nationalsången a cappella. Men de svenska spelarna kunde inte nationalsången, varför de bestämde att sjunga en annan sång. En sång alla kunde. Sången de sjöng var Helan går.
Jag deltog på en vetenskaplig konferens, någonstans i Europa. På den avslutande middagen bestämdes att vi skulle visa konferensens internationella karaktär genom att respektive nationaliteter skulle sjunga sin nationalsång. Vi svenskar konfererade. Inte kunde vi nationalsången. ’Du gamla, du fria, du fjällhöga nord…’, och hur vad det sedan den fortsatte? Något med att man skulle leva och dö i norden, men vad kom däremellan?
Vi stod lika handfallna inför vårt fosterlands hymn som de svenska ishockeyspelarna. Vi var samtliga av samma generation. Den som hade lärt sig att man inte visade sin stolthet över sitt land genom nationalsång och flagga. Ja, man medgav inte ens att man var stolt över sitt land, ty vi hade lärt oss internationalismen. Samtidigt som vi givetvis var stolta över vårt land, men inte som land, utan som den sociala säkerheten, välfärdssamhället.
Vi visste inte om Tre Kronors lösning på problemet 1957. Men vi valde samma lösning. Vi klämde i med Helan Går. Alla kunde hela sången, så vi sjöng stolta och med höga röster. Vi fick stora applåder och de andra konferensdeltagarna berömde vårt land för dess stolta och klämmiga nationalsång. Ingen av oss avslöjade att det var en snapsvisa vi hade sjungit.
Vår stolthet över vårt välfärdssamhälle, vår gemenskap, uttryckes med den gemenskap vi hade i vårt dryckeslag. Det var vår fosterlandskänsla, vår nationella gemenskap.
Några år senare var jag med på ett av mina barns skolavslutning. Efter att vi alla sjungit ’Den blomstertid nu kommer’, sade rektorn att vi skulle avsluta vår samling med att sjunga nationalsången. Jag minns min obehagskänsla. Att manifestera Nationen tyckte jag var olämpligt. I en värld som behöver gemenskap, skall man inte hylla sin Nation. Det minner om nationalismen, om Tyskland, om de fasor nationalismen skapade. Som demokratisk socialist, som socialdemokrat kändes det helt fel. Jag sjöng inte med.
Men idag, när tidevarven har gått, och vår gemenskap är upplöst genom Folkhemmets nedrustning och socialdemokratin har försvunnit som politisk kraft, då stäms nationalsången upp.
’som tronar på minnen från fornstora dar’
https://www.youtube.com/watch?v=yYHnc9GKszM
Öllsjö den
Enligt historian hade Sovjet inte tagit fram Sveriges nationalsång, då de var säkra på att vinna. Därför skulle laget sjunga nationalsången a cappella. Men de svenska spelarna kunde inte nationalsången, varför de bestämde att sjunga en annan sång. En sång alla kunde. Sången de sjöng var Helan går.
Jag deltog på en vetenskaplig konferens, någonstans i Europa. På den avslutande middagen bestämdes att vi skulle visa konferensens internationella karaktär genom att respektive nationaliteter skulle sjunga sin nationalsång. Vi svenskar konfererade. Inte kunde vi nationalsången. ’Du gamla, du fria, du fjällhöga nord…’, och hur vad det sedan den fortsatte? Något med att man skulle leva och dö i norden, men vad kom däremellan?
Vi stod lika handfallna inför vårt fosterlands hymn som de svenska ishockeyspelarna. Vi var samtliga av samma generation. Den som hade lärt sig att man inte visade sin stolthet över sitt land genom nationalsång och flagga. Ja, man medgav inte ens att man var stolt över sitt land, ty vi hade lärt oss internationalismen. Samtidigt som vi givetvis var stolta över vårt land, men inte som land, utan som den sociala säkerheten, välfärdssamhället.
Vi visste inte om Tre Kronors lösning på problemet 1957. Men vi valde samma lösning. Vi klämde i med Helan Går. Alla kunde hela sången, så vi sjöng stolta och med höga röster. Vi fick stora applåder och de andra konferensdeltagarna berömde vårt land för dess stolta och klämmiga nationalsång. Ingen av oss avslöjade att det var en snapsvisa vi hade sjungit.
Vår stolthet över vårt välfärdssamhälle, vår gemenskap, uttryckes med den gemenskap vi hade i vårt dryckeslag. Det var vår fosterlandskänsla, vår nationella gemenskap.
Några år senare var jag med på ett av mina barns skolavslutning. Efter att vi alla sjungit ’Den blomstertid nu kommer’, sade rektorn att vi skulle avsluta vår samling med att sjunga nationalsången. Jag minns min obehagskänsla. Att manifestera Nationen tyckte jag var olämpligt. I en värld som behöver gemenskap, skall man inte hylla sin Nation. Det minner om nationalismen, om Tyskland, om de fasor nationalismen skapade. Som demokratisk socialist, som socialdemokrat kändes det helt fel. Jag sjöng inte med.
Men idag, när tidevarven har gått, och vår gemenskap är upplöst genom Folkhemmets nedrustning och socialdemokratin har försvunnit som politisk kraft, då stäms nationalsången upp.
’som tronar på minnen från fornstora dar’
https://www.youtube.com/watch?v=yYHnc9GKszM
Öllsjö den
RSS-flöde
