​Studentkårsföreträdare skriver på debattsidan i Svenska Dagbladet (https://www.svd.se/sluta-att-underfinansiera-hogskolan ) att svenska högskolor är underfinansierade, och anför två stöd för sitt påstående. Ett är empiriskt, att antalet lärarledda timmar varierar och kan vara så lågt som 6 timmar i veckan. Ett är ett påstående från icke-namngiven rapport, att lärarna är stressade.

Jag kan inte tala för hela högskolan, men från mina erfarenheter i mitt ämne, företagsekonomi.

Underfinansierad är kanske högskolan om man ser till ett mål med högskolan, att bygga en stark kunskapsnation. Den är däremot inte underfinansierad, utan kanske tvärt om, överfinansierad, om man ser till ett möjligt mål som t ex att hålla kvar unga människor i skolan, så att de inte äntrar arbetsmarknaden med arbetslöshet som följd.

Min erfarenhet är inte att det största problemet är underfinansiering. Däremot vet jag om det andra som debattörerna tar upp, stressen för lärarna. Men den kommer inte av underfinansiering, utan av två djävulska krafter som samverkar. Den ena är att lärarna fått mer administrativa uppgifter, utan att läraruppgifterna minskat.

Men det viktigaste, som debattörerna inte tar upp, för att ge kvalitet i utbildningen, det som är dagens stora problem i mitt ämne, det är underbemanning.

Underbemanning kan antingen bestå i för få personer eller för få kompetenta personer.  I högskolans fall finns förvisso inslag av problemet med för få personer.

Men det helt överflyglande problemet i dagens utbildning i företagsekonomi är underbemanningen av kompetenta personer. Det är den underbemanningen som leder till lägre utbildningskvalitet och till att de kompetenta stressas sönder av att kompensera för de brister som de underkompetenta skapar.

Ett litet exempel. En person användes som handledare på kandidatuppsatser. Hon var okunnig i en del av de områden som kursplanen för kursen, där hon var handledare, krävde av studenterna för att få godkänt betyg. Hon skulle således inte kunna godkännas på den kurs där hon var lärare! Det är överbemanning av underkompetent personal, och underbemanning av kompetent personal.

När jag blev varse det, började jag hjälpa hennes studenter. Bakom hennes rygg hjälpte jag dem, ty jag hade tidigare gjort det öppet, men då förde hon ett herrans liv om att hon var kränkt. Jag satt en kväll, vid 21-tiden, på en stol, med en grupp studenter, utanför raden av toaletter på högskolan, och förklarade för dem skillnaden mellan R-kvadrat och justerad R-kvadrat i regressionsanalys, och hjälpte dem sedan ytterligare i deras statistiska analys.
Läs nu detta: Jag satt utanför raden av toaletter kl 21, med en grupp, som jag instruerat att inte berätta för sin handledare, som var den som fick betalt för att handleda, att jag hjälpte dem med sin statistik, som var nödvändigt för deras uppsats, och som var ett kurskrav.

Handledaren var väl försörjd genom sin lön, så ingen underfinansiering var fallet. Fallet var att högskolan anställde och använde underkompetenta personer. Vilket ger stress till kompetenta personer, då de 1.) får kompensera för de underkompetenta och 2.) måste själva, och måste dra med sig studenterna i ett spel som syftar till att inte avslöja effekterna av den underkompetenta.

Således, problemet är kompetensen. Det löses kortsiktigt genom att minska antalet utbildningsplatser och entlediga, omplacera eller utbilda de underkompetenta, eller öka anställningen av kompetent utländsk arbetskraft. Långsiktigt krävs att vidareutbilda de underkompetenta och att dimensionera forskarutbildningen till behoven, både avseende antal och kompetensinriktningar.

​Den 11 mars 2022
Sven-Olof Yrjö Collin 

​Kanadas premiärminister, Trudeau, anges som liberal. Detta till trots tillgrep han starka tvångsåtgärder, med inskränkning av demokratiska rättigheter, gentemot de som demonstrerade mot hans Corona-strategi. Han lovade också att jaga demonstranterna efteråt.

Inte bara jag fick känna en lätt historisk bris, från Hitlers agerande efter Riksdagshusbranden, där de demokratiska rättigheterna begränsades och jakten på judar startade.

Visst finns det olikheter, men att finna likheter mellan en gryende diktator och en liberal, i ett samhälle som jag har trott var en stark demokrati, är skrämmande.  Kommer vi att få se fler likheter mellan den största diktatorn i modern tid och en demokratisk premiärminister?

Hitler är också ett landmärke, ett föredöme, hos en annan, demokratiskt vald ledare, Putin. Likt Hitlers vurmande för Sudenttyskarna, där han hävdande att de inte hade det bra i Tjeckoslovakien. Detsamma kommer från Putin, som motiv till ockupationen av östra Ukraina, och nu invasionen av hela Ukraina.

Hitler tycks kunna stå modell för många. Eller så är det så att metoder liknar varandra, och att de kan användas av ledare, tämligen oaktat deras grund. Det är inte historien som upprepar sig. Det är blott metoderna som är desamma, givna av situationer och omständigheter.

Att agerandet inte liknar varandra helt, beror inte på att historien inte upprepar sig, utan att det finns variation i omständigheterna som ger små variationer i metoderna.

Men historien upprepar sig inte, kan man säga, när man ser på Rysslands invasion. I det hart när identiska fallet, Kubakrisen, gav Chrusjtjov efter, när han fått löfte om tillbakadragande av kärnvapen i Turkiet. I Ukrainakrisen gav inte NATO och USA efter en tum, och Ryssland rullar vidare med sin aggression. Biden och Putin har inte lärt av Kubakrisen, trots att vi är många som skulle önska en upprepning.

Just idag fick vi läsa om Rysslands attack på ett sjukhus. Ett fruktansvärt och meningslöst tilltag. Precis som USA attackerade ett sjukhus i Irak under Irakkriget.  

Tänk om agerande inte skiljer sig åt, mellan diktatorer och demokratiska valda, utan att det är blott och enbart den egna styrkan och omständigheter som avgör om man låter sig inspireras av Hitler, eller man vänder ryggen mot en erfarenhet som besparade många ett krig?

Den 10 mars 2022
Sven-Olof Yrjö Collin 

​Hitler tycks ha haft starkt stöd hos kvinnorna. Idag har högern svagare stöd relativt männen i Sverige. Bland fornsvenskarna.

Men bland de invandrade kvinnorna finns stöd, ja aktiv produktion av ett patriarkat som tillhör den svenska medeltiden, om inte forntiden, om ens den.

Hederskulturen, den som borde kallas skamkultur, eftersom den inte är driven av heder utan av skam, är patriarkalisk, ty den höjer upp mannen som familjens beskyddare, och förödmjukar kvinnan genom att mycket strängt reglera hennes sexualitet.

I en ledare tar upp Löwenmark upp det vi tycker oss veta, men gör allt vad vi kan för att dölja, kvinnornas aktiva produktion och reproduktion av den patriarkala skamkulturen.
https://www.expressen.se/ledare/sofie-lowenmark/mammor-star-sjalva-for-mycket-av-hedersvaldet/

I en bok av Yasmine Mohammed, berättar hon om hur det var att växa upp i en skamkultur i Kanada. Hon beskriver den terror som den muslimska skamkulturen innebär. Och den sorg det är för en dotter att erfara att hon lämnas av sin mor när hon lämnar skamkulturen.

Kvinnor och barn används alltid i politisk propaganda, ty de anses försvarslösa. För muslimerna är det förträffligt att deras skamkultur värnas av kvinnorna. Ty medan män lättare kan angripas, tycks kvinnor vara ett försvarslöst käril som kan göra vad som helst, utan kritik. I Sverige kan de bryta mot normen att inte deklamera sin världsåskådning med synliga symboler genom att deras skamkulturs hijab får bäras.

Bakom dess skamkulturproducerande kvinnor, står männen, framför allt de muslimer som kallas islamister, dvs mer bokstavstroende, mer genuina muslimer som följer boken.

Jag kan därför kasta fram hypotesen att islams utbredning, med dess skamkultur, som framför allt kontrollerar kvinnans sexualitet och relationsskapande, där det ses som haram av en kvinna att vara förälskad i en icke-muslim, produceras och reproduceras starkt av kvinnor och islamister.

Att kvinnorna kan vara så starka producenter av skamkultur kanske kan förklaras med kvinnors större benägenhet till mysticism och till tro. Men mer rimlig förklaring är sannolikt att de är fångade i en skamkultur som begränsar deras utbyten med mer moderna, civilisatoriska krafter. I Sverige har de högst arbetslöshet, kanske beroende på att de saknar skola, eller att de skall vara hemma, och därför inte kan arbeta.

Ett kraftangrepp på skamkulturen och på det muslimska forntida patriarkatet är därför att se till att kvinnorna kommer ut i arbetslivet, och att de där kommer i beröring med svenskar. Det går därför inte an med RUT-städning i tomma hus. De skall arbeta i varuhus, i sjukhus, bland de äldre. De skall erfara en kultur där kvinnan hedras som människa och inte som reproduktionsdjur. 

Kvinnors produktion av skamkulturen måste brytas.

​Den 9 mars 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

Människan har behov varje dag att befria sin kropp från avföring och urin. I viss mån kan människan välja tillfället, men det är svårt att välja bort det under en hel dag. Därför finns toaletter, inte bara i hem, utan även på arbetsplatser, i offentliga lokaler och på offentliga platser. De offentliga platsernas toaletter får man ofta betala för, medan arbetsplatserna toaletter är gratis.

På skolor och universitet finns toaletter. Somliga har könsuppdelade, medan andra har generella toaletter. Det senare, en oavsiktligt förutseende handling, när nu könet har gått från fysiskt, till socialt och numer till självupplevt.

På dessa toaletter finns toalettpapper, tvål, och antingen papper att torka händerna med, eller en varmluftsfläkt. Allt detta är gratis.

Kvinnor har dock en sak till, menstruation. Den är olik avföring och urin, ty den kan man inte påverka. Den kommer när den kommer, oaktat avsikt och vilja. Man kan förutsäga det på någon dag när, men inte mer. Kvinnor har därför lagt sig till med att ständigt bära med sig menstruationsskydd.

Men glömmer man skyddet hemma, får man allt fråga en kamrat om skydd, eller helt sonika gå hem.

Nu har en Malmöskola installerat tampongautomater, så att flickorna som har menstruation, kan få skydd. Dessa är gratis, ty, som rektorn sade, de tar ju inte betalt för toalettpapper.  
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/skane/mansklig-rattighet-har-kravde-eleverna-fler-menskydd-pa-toaletterna

Kvinnorna har vant sig vid att ha med sig skydd. Ingen har vant sig vid att ha med sig toalettpapper. Man kan säga att skydden bara behövs några dagar per månad, medan toalettpapper behövs varje dag, varför det är rimligt att tillhandahålla en sådan daglig produkt.

Men varför skall det vara gratis? Både toalettbesöket och faciliteterna på toaletten kan avgiftsbeläggas. Man kan hävda, å andra sidan, hävda att man måste vara på plats, varför det är rimligt att platsen tillhandahåller rummet och det nödvändiga däri, för det dagliga besöket.

Men om det är tvånget att vara på plats som är argumentet för gratis toalettfaciliteter, då är det rimligt att kvinnors naturliga behov också ombesörjs gratis.

Jag finner det märkligt att detta, så självklara, inte varit på tapeten, och att det inte är självklart med tillhandahållande.

Är det p g a patriarkatet, som givetvis uppmärksammar männens behov, inklusive extra städning på herrtoaletter p g a männens kroniska oförmåga att inse att de inte klarar av att stå upp och urinera med precision?

Eller det märkliga, att förvisso är människans avföring och urin förbunden med viss vämjelse, medan kvinnans menstruation är något som inte finns, annat än som förklaring till en kvinnans hetsiga humör?

Ja, i primitiva kulturer är det ju t o m så att en person som erfar att den behöver gå på toaletten, må gå in i templet, medan en menstruerande kvinna inte får trädda in i helgedomen. Skulle en man råka vidröra, inte en behövande person, men en menstruerande kvinna, måste han rengöra sig innan han får äntra helgedomen, även om han inte kommit i kontakt med menstruationsblodet.

Kan det vara så att menstruationens religiösa, mytiska vämjelighet i de groteska, bisarra religionerna, har spelat in och gjort menstruationshanteringen till blott en privatsak för den enskilda kvinnan? Har rektorn vid Malmöskolan brutit igenom ett religiöst tabu från forntiden?

Hurra för rektorn som behandlar de naturliga behoven jämställt.

​Den 8 mars 2022
Sven-Olof Yrjö Collin 

​Jag har här pläderat för att akademier inte tar politisk ställning, vare sig för hållbarhet eller Pride. Vår uppgift är så mycket större, att ge kunskap, kritik, reflektion, varpå andra kan agera politiskt, utifrån sina värderingar. Akademins värdering är i grunden blott två, tanke- och yttrandefrihet.

Men idag, då Ukraina bombas och brinner, då är det väl självklart att universiteten och högskolorna ställer sig bakom det fria folket i Ukraina, så som de ställer sig bakom krav på hållbarhet och mångfald?

Jag tittade på några hemsidor, de som vid Pride var regnbågsfärgade och som för ut hållbarhetens lov. Jag såg inga kraftfulla demonstrationer. Gott så, de har lärt av mig och deltar inte som organisation i politiken.

Men, om det är så att de inte ändrat sin princip, den som är aktivistisk, och blivit utan aktivism, då är ju frånvaron av ett bejakande av Ukraina en politisk handling. Då har de ju tagit ställning ’mot’ genom att inte ta ställning ’för’.

Det skrivs dock om att man överväger eller redan har börjat med att bojkotta ryska statliga universitet och avbryta samarbeten med dem. Men är det en korrekt handling? Ja, utifrån det aktivistiska universitetet är det korrekt. Ett aktivistiskt universitet granskar mycket noga varje akademisk institution, inte för dess akademiska kvaliteter, utan för deras politiska aktivism, eller vad ett samarbete med den institutionen ger för politiska, inte akademiska, poänger för universitetet.  

Emellertid misstänker jag att det är en gummitillämpning. Ett icke ringa mått av hyckleri. Jag tror nämligen att inte många svenska universitet avbröt samarbeten med statliga universitet i USA när USA begick det folkrättsliga övergreppet på Irak.

Min princip, om det a-politiska universitet, som står fritt från politiken, säger att universitet gör ingenting politiskt. Däremot kan det, och skall det, ösa på med analyser om orsaker och effekter av konflikten. Men det kan inte ta ställning för Ukraina eller för Ryssland, eller ställa sig neutralt. Det är likgiltigt. Vilken ställning tar universitetet i Ukrainakonflikten? Är en meningslös fråga för ett universitet.

För mig, som så brinner för Ukraina att jag numer kan säga Slava Ukraini, är det självfallet svårt att hävda att det som varit min arbetsplats de senaste 35 åren, skall vara likgiltig inför övergreppet. Men, så är det med principer. De prövas aldrig i värmen, utan i nöden, då de lättast överges. Då behaget att överge dem vida överstiger dess motsats, obehaget att ha dem.

Men precis som jag föraktar den oakademiska, men starkt politiska hållningen som Högskolan Kristianstad rektor har, som politiskt är en miljövän, och som underordnat sin arbetsplats sina personliga politiska preferenser genom att ansluta högskolans ekonomprogram till FN:s indoktrineringsprogram om hållbarhet, så skulle jag förakta mig själv och min princip om akademins politiska oberoende, om jag låtit hjärtat tala och därmed låtit mig som individ avgöra mina principer.  

Akademin skall stå oberoende. Den skall samarbeta med alla sant akademiska institutioner, vare sig de är statliga eller privata.

Riktiga akademier diskuterar och undersöker konflikten. Men tar inte ställning för endera parten. Vi ägnar oss åt kunskap, inte politik.

​Den 7 mars 2022 

​Ja, säger en del debattörer, som anser att svensken i gemen idag är betydligt mer öppen för flyktingar från Ukraina än de tidigare flyktingarna. Man anser det vara diskriminerande rasism.
https://www.svt.se/nyheter/inrikes/upprorda-kanslor-over-att-ukrainska-flyktingar-sarbehandlas

Jag är benägen att hålla med att det är diskriminerande. Men det är inte rasistiskt, i meningen att se ned på folk enbart p g a deras hudfärg eller etnicitet. Jag tror snarare att diskrimineringen är grundat i en del principer och värderingar.

För det första: Jag trodde att det var en naturlig mänsklig reaktion, att ömma för de som är nära. Därför borde vårt ömmande idag ses som naturligt och inte som uttryck för någon rasism. Men tron om närhet som skäl för ömmande fick en rejäl smäll 2015, när mängder av människor kom långväga till Sverige, och inte åkte till närliggande länder, som t ex Saudiarabien och Iran. Uppenbarligen så är närhetsprincipen ytterst svag i länder som är närliggande till Syrien och Somalia.

För det andra: Jag trodde att det var en naturlig mänsklig reaktion att i första hand värna om kvinnor och barn, medan männen får ta smällen. Därför öppnar vi våra hjärtan så starkt inför strömmen av mammor, barn och en del gamla människor. Men tron på den principen fick också en rejält törn 2015, då det i första hand var män, och många unga män, de som är starkast i ett samhälle, som kom till Sverige. Uppenbart gjorde de det rakt motsatta som ukrainarna gör, de lämnade kvinnorna hemma, i eländet.

För det tredje: Detta vet jag ännu inte, men jag tror att den absoluta majoriteten av ukrainarna kommer med identitetshandlingar. Flyktingarna vid krisen 2015 hade många individer som inte hade identitetshandlingar, där man misstänker att de hade haft dem, men gjort sig av med dem, för att medelst lögner och påhittade historier få fördelaktig behandling. Detta agerande strider mot principen att vara ärlig.  

För det fjärde: Detta är blott spekulation, och ett uttryck för min förväntan, men jag förväntar mig att ukrainarna som kommer, kommer att vara mer ödmjuka mot de som de kommer till. De kommer att ha mer respekt för de som de kommer till. De kommer att följa Sveriges seder och bruk i större utsträckning. De kommer inte att propsa på att få utlopp för sina religiösa seder och bruk i arbetslivet. De kommer inte att propsa på speciell mathållning. Ukrainarna kommer att följa en princip som jag tidigare trodde var allmän, att ta seden dit man kommer, men som också den, fick en törn 2015.

Jag kommer att upplåta mitt hem till ukrainska flyktingar. Det är inte det minsta rasistiskt. Det är mänskligt, ty jag är av en mänsklig kultur. Som har närhetsömmande. Som hävdar kvinnor och barn först. Som uppskattar de som inte far med lögn. Som uppskattar att respekteras av flyktingen.

Den 6 mars 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

​Principen borde vara självklar: I den mån ett självständigt land inte angriper eller trovärdigt hotar med ett angrepp på ett annat land eller på sin egen befolkning, har inget annat land eller organisation, rätt att starta ett krig mot det landet genom en invasion.

Lika självklart borde principen om likvärdighet gälla, att de åtgärder som sätts in mot ett land som förgriper sig på den första principen, skall tillämpas på alla angripare.

USA och UK, med några andra, t ex Danmark, i en ’allians av de villiga’, invaderade Irak med argumentet av de-militarisera landet som de såg som ett hot mot världen. De skulle ta bort de vapen som en oberoende kommission tidigare hade funnit, att de inte fanns, och som det senare visade sig, inte fanns där. Knappt 100.000 irakier dog direkt under och som resultat av invasionen, medan överdödligheten i landet beräknades till cirka 600.000 irakier. Landet har ännu inte rest sig ur askan av kriget.

Rysslands invasion görs för att de-militarisera Ukraina, ty Ryssland upplever Ukraina som ett hot, eller snarare, ett potentiellt hot mot Ryssland. Hitintills har 350 civila dött enligt FN, medan Ukraina har meddelat 2000 civilas död. Hur många soldater som mördats, vet jag inte. Ryssland är ännu långt från den mördarmaskin som ’alliansen av de villiga’ var.

USA, UK och Danmark drabbades inte alls av sanktioner, medan Ryssland idag utestängs från allt. Det senare är korrekt, medan faktumet att Ryssland och ’alliansen av de villiga’, behandlas så olika, är gränslöst hyckleri.

Det finns stora likheter mellan dagens kris, fram till krigets utbrott, och Kubakrisen 1962. USSR kom för nära USA med atomvapen, och USA sade stopp, med hot. USSR:s ledning sade att de drar sig tillbaka om USA tar bort lite kärnvapen från Turkiet. Så gjordes i hemlighet. Ingen, absolut ingen! brydde sig om det självständiga landet Kuba, och vad de ville och ansåg. Kuba var blott en plats för stormakterna. Men konflikten löstes av skickliga politiker. De saknas idag, med Putin och Biden i spetsen för två misslyckande politikerkader.

Det finns en grundläggande skillnad mellan NATO och Rysslands allierade. Medan NATO får ansökningar för medlemskap, inlemmar Ryssland sina allierade. Graden av frivillighet är således enormt stor, varför NATO framstår som en betydligt mer legitim allians än den ryska.

NATO har varit oerhört framgångsrik, och därmed ramat in Ryssland. När Ryssland nu tycker sig ha växt i styrka, vill de ha tillbaka den gamla friheten, den som USA åtnjöt så tydligt vid Kubakrisen, att ha buffertar mellan stormakterna. Men den vill NATO inte ge till Ryssland. NATO har inte sagt att Ukraina inte kan bli medlem, och därvid hänvisat till en princip som var sagolikt frånvarande under Kuba-krisen, varje självständigt lands rätt att själv bestämma.

USA använder sig inte av principen om självständiga staters frihet, vilket de visade i Kuba, Irak, Afghanistan, Vietnam, Chile. För dem är principen pragmatisk, att användas vid behov. Som idag. De är därför blott principlösa gaphalsar som, genom sitt agerande, inte har lyckats med det som politikerna lyckades med 1962, att förhindra krig.

Ta inte miste. Det som görs mot Ryssland är rätt. Men det borde göras mot alla som bryter så flagrant mot principer som Ryssland gör.

​Ta inte miste. Stormakterna har sitt sätt att fungera, som endast följer en princip, deras eget väl. Allt tal om frihet och andra höga värden, är blott nys och dimridåer.

Den 5 mars 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

När jag höll ett föredrag på diktatorn Lukasjenkos belarusiska universitet, kom jag i diskussion med en student. Han kritiserade en totalt fri demonstrationsrätt med argumentet, varför skall en liten grupp få rätt att skapa stor villervalla? Då försvarade jag den fria demonstrationsrätten som en dogmatisk demokrat, att alla har rätt att uttrycka sin åsikt.  

Idag kan USA:s demokrati upplevas som hotad. Lite beroende på var man står, ser man antingen hotet från vänstern, som manipulerar valresultat, eller från högern, som organiserar grupper med gevär, som är beredd att försvara sina rättigheter med våld.

Rätten att bära vapen är central för mången amerikan. Förvisso kan det handla om att kunna försvara sig mot brottslingar, men ytterst är rätten till vapen, folkets möjlighet att stå emot en stat som vänder sig mot folket. Rätten till vapen kan därför ses som det yttersta försvaret för demokrati.

USA:s demokrati är imponerande. De har absolut yttrandefrihet. Till skillnad från Europa, där man inte får ropa sieg heil, men väl allahu akbar, trots att bägge kan ses som uttryck för fascism, får man i USA skrika och gorma vad som helst. Flaggan med svastika är förbjuden i några europeiska länder, och kan i Sverige lagföras som hets mot folkgrupp, medan den självklart får hissas i USA. Så ser genuin demokrati ut.

USA:s historia berättas som att det var människor som var förtryckta hemma, av samhällen, av deras stater, som lämnade sitt forna land och befriade sig i sin nya stat, USA. Aldrig mer skulle någon förtryckas beroende på vad den trodde och ansåg. Därför har de absolut yttrandefrihet. Och aldrig skulle den stat som är till för att skydda medborgaren, vända sig mot sina egna medborgare, vilket försäkrades genom att folket fick samma rätt som staten, att bära vapen.

Men.

Med vapen kan en liten grupp, så som den belarusiska studenten hävdade, otillbörligt påverka landet. Bör därför vapen begränsas, och tilliten till att staten inte vänder sina vapen mot den egna befolkningen, härska?

Europa har en historia i detta, värd att påminna om. Hitler försökte ta makten i Tyskland genom våld i november 1923 genom ölkällarkuppen. Den misslyckades. Den svaga Wismarrepubliken stod provet och slog ned hans våldsamma kuppförsök. Hitler och hans anhang fick gå i fängelse. Då och där, insåg Hitler att vägen till absolut makt gick genom demokratin. Därför blev hans parti en mästare på propaganda, men fortsatt även på våld. Dock var det demokratin som gav honom så många röster, över 35% om jag minns rätt, som innebar att högerkrafterna, med Hindenburg och von Pappen i spetsen, gav honom kanslerposten.   

Det paradoxal är att vi i Europa måste ha en tilltro till vår demokrati, om än till synes svagare än USA:s, att demokrati försvaras inom demokrati, med demokratins vapen. Inte med vapenmakt. Ty om folkets beväpnande tillåts, då kan vi få det som den belarusiska studenten befarade, en liten grupp får ett inflytande som inte är demokratiskt, utan fascistiskt, dvs byggt på vapnets våld. 

​Den 4 mars 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

​I en understreckare i Svenska Dagbladet 220226 (https://www.svd.se/digerdoden--inte-sa-dodlig-som-det-sags) skriver Fredrik Charpentier Ljungqvist om de nya rönen avseende digerdöden vid 1350-talet. Det visar sig att digerdöden slog hårt, bortåt 50% av befolkningen dog, i de nordiska länderna, men inte Finland, och i stora delar av västra Europa. Östra Europa förskonades från det hårda slaget och vissa platser hade t o m befolkningsökning. Man har sett på hur odlingslandskapet förändrades, där förändringarna inta var så stora, t ex kraftigt ökad skogstillväxt, som man tidigare trodde.
Här kommer nu ekonomen in.

Under befolkningstillväxt i ett agrart land, växer den jordägande befolkningens makt. I primitiva samhällen, där t ex moralen styrs av kristna värderingar, innebär det att jordägarna exploaterar sitt övertag och, mer eller mindre förslavar den egendomslösa växande befolkningen.

Men jordägare i väst, som ser hur jord frigörs p g a att folk dör som flugor, drabbas dubbelt i sin ambition att exploatera folk. Det finns färre folk för att bruka deras mark, och det finns mer mark för folk att själva bruka. Förvisso var jordägarna i väst duktiga på att exploatera, men deras möjligheter var betydligt sämre än i öst.

Förtrycket, p g a jordegendom, kunde därför vara betydligt mer omfattande i öst än i väst. T ex livegenskapen, det som va ett genuint slaveri, övergavs först i mitten på1800-talet i Ryssland.

Till detta kan läggas industrialiseringen och kapitalismens etablering, som ytterligare försvagade jordägarna då de hade att nu konkurrera om arbetskraft, inte bara gentemot bönder, utan gentemot de framväxande fabrikerna.

Kan vi därför förstå dagens ryska folk, som så villigt låter sig förslavas av kommunister och senare Putin, som grundad i digerdödens härjningar, där vi i väst, dog som flugor, och därmed blev friare, medan de i öst överlevde, till priset av sin frihet?

Är Putins krig i Ukraina och hans förtryck av sin egen befolkning ytterst en konsekvens av digerdöden?

​Den 3 mars 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

​Inget är så behagligt som forskare, men också så tråkigt, att försjunka i paradigmatisk helighet, där man rör sig i vana rum, med vana begrepp och vana kausala påståenden. I det paradigmatiska behaget utvecklar man sin teori och får sina publikationer. Man deltar i den additativa vetenskapen, där 1+1 blir 2. Man flyttar fram positionerna. Man flyttar fram kunskapen.

Men den förflyttningen sker på den paradigmatiska järnvägen, där spåren redan är utlagda, varför överraskningarna är små. Men, järnvägen är dragen och leder blott fram på en väg, på järnvägens spår. Kanske du kan finna en växel, som kan koppla över dig till ett annat spår. Men även det spåret har den paradigmatiska förbannelsen, och dess komfort och behag. Allt är förutsägbart. Det är ju också själva poängen i det paradigmatiska behaget, att arbeta deduktivt, dvs att kunna härleda nästa sats från de andra satserna. Att fortsätta ånga på och följa spåret.

Men en forskare bör inte bara köra sitt tåg, utan bör i första hand söka sanningen. Att söka sanningen är att utsätta sig för verklighetens drumliga agerande. Inte bryr sig väl verkligheten om teorierna?

Forskaren har som plikt och skyldighet mot sanningen att utsätta sig, att ständigt pröva sig, sina begrepp och teorier. Den får aldrig slå sig till ro, aldrig försätta sig i paradigmatiskt lugn.

Visst gör det ont när teorier brister. Varför skulle annars forskaren tveka?

Men forskaren måste överkomma sin tvekan.

Det kan göras på minst tre sätt.

Induktiva studier utsätter forskaren för det obekanta, där verkligheten gör vad den kan för att pocka på uppmärksamhet. Att försöka se och förstå vad som sker, istället för att försöka testa sin utsaga om verkligheten, är att låta sig utsättas.

Handleda studenter och doktorander utsätter forskaren för tankar och resonemang som ganska säkert avviker från det som hålls för sant inom paradigmet. Forskaren kan alltid hävda att studenten och doktoranden är obildad, och gör därför fel. Men det kan också vara så att studenten och doktoranden kan göra ’fel’, då den inte är bunden i det bildade paradigmet, vare sig genom bildning eller genom incitament att hålla sig inom ett paradigm.

Möta forskare som absolut INTE rör sig i det egna paradigmet. De som kanske t o m hävdar att forskarens paradigm är outvecklat, eller så utvecklat att det lämnat realiteten. Eller kanske t o m blott och enbart är dumt. Inför den som förkastar ens dogmer, begrepp och teorier, kan man reagera med det mest naturliga och snabba: Du är själv dum, och avfärda dem likt man avfärdade studenten och doktoranden, att de är okunniga, obildade, ja, rent av dumma.

I alla tre fallen låter man sig bli utsatt. Svårigheten är att undvika det paradigmatiska försvaret, att snabbt dra sig in i sin bubbla och inom den förklara det andra som anekdotiskt, fel eller dumt. Det är en plåga att vara utsatt, och den plågan måste man vara villig att utstå. Ty belöningen är mycket stor när man möter och inser en ny tankes värde.

Men, lägg märke till att utsattheten förutsätter insattheten. Man måste vara insatt, för att kunna ta steget och bli utsatt. En forskare behöver sin paradigmatiska vila, sitt lugn inom sitt paradigm, och där utveckla sig inom paradigmet. Utan den paradigmatiska basen, kan man inte bli utsatt. Det är ju själva basen som gör att man blir utsatt, att vågorna slår hårt mot ens begrepp och teori. Utan den grunden blir man en kork som flyter fram på havets vågor.

Mitt råd blir därför att göra arbeten inom sin teori och med sina gamla hemtama begrepp. Men samtidigt utsätta sig för havets våldsamma styrka, genom att göra inducerande studier, möta studenter och doktorander, och möta forskare som absolut inte rör sig i det egna paradigmet.

​Den 2 mars 2022
Sven-Olof Yrjö Collin  

​År 2009 hölls en debatt kring frågan: Om katolska kyrkan är en kraft för det goda i världen. Ja, hävdade Ärkebiskopen John Onaiyekan och parlamentsledamoten Ann Widdecombe. Nej, hävdade Stephen Fry och Christopher Hitchens. (https://www.intelligencesquared.com/events/the-catholic-church-is-a-force-for-good-in-the-world/)

När publiken kom till debatten, fick de själva svara ja, nej eller vet ej på frågan. Av de 2126 som gav röst när de kom, sade 678, dvs 32% Ja, 1102, dvs 52% sade nej och 346, dvs 16% visste inte.

När debatten var över, efter 2 timmar, där debattörerna höll sina tal, publiken fick ställa frågor och debattörerna svarade på frågorna, hade något skett bland deltagarna. Först skall sägas att de som avgav röster efter debatten var 2178, medan de som avgav före var 2126, således måste vi se på andelen i varje grupp.

Efter debatten sade 268 Ja, dvs 12%, Nej sade 1876, dvs 86% och de som inte visste var nu 34, dvs 2%.

Efter en rationell debatt, i full frihet, hade andelen understödjare av den katolska kyrkan som en god kraft minskat från 32% till 12%. Samtidigt som de som inte fann katolska kyrkan som en god kraft, ökat från 51% till 86%.

Detta kan användas som stöd för hävdande att rationell debatt kan vara till förfång för vidskeplighet, i alla fall den som är organiserad i kyrkor.

Det finns emellertid felkällor till en sådan slutsats. Det var förvisso en rationell debatt, men den rymde kändisar som kan påverka publiken, där kanske Stephen Fry var den mest kände och även omtyckte, medan Ann Widdecombe var en konservativ politiker, forna fängelseminister, som kanske skapade negativa känslor i publiken. Identiteten hos debattörerna kan således ha spelat roll för utfallet.

Frågan kan också ha skapat en speciell typ av publik. Även om frågan syntes positivt formulerad, andas den en misstänksamhet att svaret kan vara Nej. Publiken som kom var ju också till 52% Nej-sägare. De 15% som kom med ett Vet ej, kan ju, av den nästan retoriska frågans formulering, ha lutat mot ett Nej. Vi vet inte hur många av de Vet-ej som röstade Ja efter debatten, men sannolikt är nog att de som övergav Vet-ej, gick till ett Nej.

Den skeva fördelningen i publiken kan ha gett publikresponser till fördel för Nej-sidan, där starkare applåder och fränare skratt riktades till förmån för Nej-sidan, vilket kan ha påverkat alla i publiken, både de med Ja, men kanske än mer, de med Vet ej-attityden. Människan är ju ett flockdjur och kan lockas med majoriteten.

Men även med de reservationerna måste man få ha den positiva slutsatsen, uttryckt på forskarens tvivlande språk, att det går inte att undkomma möjligheten att ett rationellt samtal kan minska stödet för vidskepligheter organiserat i en kyrka.

Därför skall skolan undervisa i religionskunskap, där man inte enbart lär sig dogmerna, utan också religionernas praktik. Därför skall religionsfrihet vara frihet till och från religion. Därför skall inte religionerna ha ett frikort från kritisk bedömning, så som vi kritiskt bedömer alla livsåskådningar, vare sig vi kallar dem religiösa ideologier eller politiska ideologier.

Allt skall upp på bordet och diskuteras, i ett rationellt samtal, på det att de för mänskligheten goda tankar, idéer och praktiker triumferar.

​Den 1 mars 2022
Sven-Olof Yrjö Collin