De kollektiva kapitalfonderna Robur, Nordea fonder, Avanza fonder, Länsförsäkringar Fondförvaltning, med den statliga Norska oljefonden, tillsammans med intresseorganisationen Aktiespararna och bolagspiraten Gardell, med sitt bolag Cevian, som förvaltar fondkapital, röstade mot ansvarsfrihet för Ericssons styrelse vid gårdagens bolagsstämma. Men samma kollektiv röstade för att samtliga ledamöter, som de förvägrar ansvarsfrihet, skall leda Ericsson i framtiden som styrelseledamöter.
Ericsson har gjort tvivelaktiga saker i Irak, där man misstänker att de interagerat med IS, för att upprätthålla telekomtjänster i IS-kontrollerat område. De som vägrar ansvarsfrihet kan ha motivet att agerandet utreds och ansvariga får bära tyngden av ansvaret. Inför risken att någon eller styrelsen som kollektiv kan visa sig vara ansvarig, kan de som vägrar ansvarsfrihet vilja ha möjligheten att utmäta ansvar. Detta kan vara skälet till vägran att ge ansvarsfrihet.
De traditionella storägarna, Wallenberggruppen och Industrivärden (tidigare Handelsbanksgruppen), följde revisorernas förslag och röstade för ansvarsfrihet. Dessa storägare har bägge en plats i styrelsen som vice styrelseordförande. Det senare är också något som bolagspiraten Gardell ger sig på. Han vill avskaffa ordningen med två vice-ordföranden, och i stället ha den raka hierarkin, med blott en vice-ordförande.
Ericsson har en lång tradition att vara styrd av de bägge storföretagsgrupperna gemensamt. Ericsson har också en lång tradition att bli angripen för misslyckanden, som hävdas bero på den tvådelade ägarmakten, medan framgångar, lika traditionellt hävdande, beror på bolagets skickliga ingenjörer. Aldrig har man hänfört framgångar till den delade ägarmakten och misslyckanden till ingenjörerna. Gardell ställer sig således lydigt in i den traditionella kön, där man inte erfar mångfalden i ägarskapet som en tillgång. Enfald, en vice-ordförande, inte två, så skall det vara. Lyd en röst och följ, är Gardells hierarkiska motto.
Man kan tycka att det är ett ytterst motsägelsefullt agerande av de kollektiva kapitalfonderna, att vägra ansvarsfrihet och sedan ge förtroende till exakt samma personer. Man skulle tycka att om man har förtroende för att personer skall driva bolaget, då borde i det förtroendet ligga att man inte tror att de är ansvariga, eller, om de är ansvariga, att det ansvaret inte är så graverande att det påverkar deras kapacitet att framgångsrikt driva Ericsson.
Någon har hävdat att deras till synes motsägelsefulla agerande inte handlar om egentligt ansvarsutkrävande, utan om att ge en signal till styrelsen att tänka sig för och att vara transparent. Det är således inte ett reaktivt agerande, inriktat på vad som skett, utan ett proaktivt agerande, inriktat på framtiden. Det innebär att om det skulle komma fram något som pekar ut en eller flera ledamöter som ha del i ansvaret för det uppkomna, kommer inte juridiskt ansvar att utkrävas. Ansvarsfriheten för de agerande rör således inte möjligheten att göra det som förvägran av ansvarsfrihet innebär, att föra saken i domstol. Ansvarsfriheten är blott en signal. Ett hot. Det är rök utan eld.
Samtidigt anses ansvarsfrihet vara en självklarhet, varför att inte få ansvarsfrihet är en knäpp på näsan. Ja, det är en förödmjukelse. Säkert finns det både en och två tjänstepersoner som finner det behagfullt berusande att utdela en näsknäpp till de mäktiga i Sverige, de bägge vice-ordförandena, och då speciellt till nestorn, Marcus Wallenberg.
Än mer intressant är det att se ledamöternas agerande. Om de vägras ansvarsfrihet, då har de inte fullt förtroende. Det innebär att de rimligen borde avsäga sig ledamotskapet. Det kommer emellertid inte att ske, ty ledamöterna har kapitalmajoritetens förtroende, genom att röstmakten ligger hos Wallenberg och Industrivärden. Således, mycket rök, men utan eld.
Slutligen, det kanske mest pikanta i detta. De som vägrar ansvarsfrihet är marknadskapitalister, de som lever på aktiemarknadens värdering av bolagen. De är inte företagskapitalister, de som lever på att hantera företagen och deras strategier. Dessa marknadskapitalister har inte rest krav på att ansvarsfriheten när brottet skedde, skall tas tillbaka, dvs den ansvarsfrihet som delades ut 2019, då brottet skedde. Marknadskapitalisterna anmärker mer på bolagets sätt att informera, eller snarare, att inte informera. Och om marknadskapitalister behöver något, så är det företagets transparens gentemot marknaden. Bl a för att de sannolikt inte har priviligierad tillgång till information, vilket vi kan förvänta oss att företagskapitalisterna, dvs de två stora företagsgrupperna, har. Marknadskapitalisterna är sannolikt inte några moraliska högdjur som stormar mot att Ericsson kanske har mutat en muslimsk terrorgrupp. De stormar för det som är förutsättningen för deras marknadsagerande, informationstillgång.
Se här, den moderna rökiga kapitalismen. De kollektiva kapitalfonderna, marknadskapitalisterna, som blev de moderna löntagarfonderna, men utan de ursprungliga löntagarfondernas demokratiska styrning, med styrning av tjänstepersoner och en bolagspirat, delar ut en knäpp på näsan mot de traditionella svenska kapitalisterna, företagskapitalisterna, en familjegrupp och en ledarskapsgrupp, som numer alltmer tar formen av familjegrupp, som utvecklat den svenska ekonomin under 100 år. Stundar maktskifte, eller är detta intermezzo blott en scen där makthungriga, småfräkniga uppkomlingar som är förbannade för att de inte får information, knäpper på maktens näsor?
Den 30 mars 2022
Ericsson har gjort tvivelaktiga saker i Irak, där man misstänker att de interagerat med IS, för att upprätthålla telekomtjänster i IS-kontrollerat område. De som vägrar ansvarsfrihet kan ha motivet att agerandet utreds och ansvariga får bära tyngden av ansvaret. Inför risken att någon eller styrelsen som kollektiv kan visa sig vara ansvarig, kan de som vägrar ansvarsfrihet vilja ha möjligheten att utmäta ansvar. Detta kan vara skälet till vägran att ge ansvarsfrihet.
De traditionella storägarna, Wallenberggruppen och Industrivärden (tidigare Handelsbanksgruppen), följde revisorernas förslag och röstade för ansvarsfrihet. Dessa storägare har bägge en plats i styrelsen som vice styrelseordförande. Det senare är också något som bolagspiraten Gardell ger sig på. Han vill avskaffa ordningen med två vice-ordföranden, och i stället ha den raka hierarkin, med blott en vice-ordförande.
Ericsson har en lång tradition att vara styrd av de bägge storföretagsgrupperna gemensamt. Ericsson har också en lång tradition att bli angripen för misslyckanden, som hävdas bero på den tvådelade ägarmakten, medan framgångar, lika traditionellt hävdande, beror på bolagets skickliga ingenjörer. Aldrig har man hänfört framgångar till den delade ägarmakten och misslyckanden till ingenjörerna. Gardell ställer sig således lydigt in i den traditionella kön, där man inte erfar mångfalden i ägarskapet som en tillgång. Enfald, en vice-ordförande, inte två, så skall det vara. Lyd en röst och följ, är Gardells hierarkiska motto.
Man kan tycka att det är ett ytterst motsägelsefullt agerande av de kollektiva kapitalfonderna, att vägra ansvarsfrihet och sedan ge förtroende till exakt samma personer. Man skulle tycka att om man har förtroende för att personer skall driva bolaget, då borde i det förtroendet ligga att man inte tror att de är ansvariga, eller, om de är ansvariga, att det ansvaret inte är så graverande att det påverkar deras kapacitet att framgångsrikt driva Ericsson.
Någon har hävdat att deras till synes motsägelsefulla agerande inte handlar om egentligt ansvarsutkrävande, utan om att ge en signal till styrelsen att tänka sig för och att vara transparent. Det är således inte ett reaktivt agerande, inriktat på vad som skett, utan ett proaktivt agerande, inriktat på framtiden. Det innebär att om det skulle komma fram något som pekar ut en eller flera ledamöter som ha del i ansvaret för det uppkomna, kommer inte juridiskt ansvar att utkrävas. Ansvarsfriheten för de agerande rör således inte möjligheten att göra det som förvägran av ansvarsfrihet innebär, att föra saken i domstol. Ansvarsfriheten är blott en signal. Ett hot. Det är rök utan eld.
Samtidigt anses ansvarsfrihet vara en självklarhet, varför att inte få ansvarsfrihet är en knäpp på näsan. Ja, det är en förödmjukelse. Säkert finns det både en och två tjänstepersoner som finner det behagfullt berusande att utdela en näsknäpp till de mäktiga i Sverige, de bägge vice-ordförandena, och då speciellt till nestorn, Marcus Wallenberg.
Än mer intressant är det att se ledamöternas agerande. Om de vägras ansvarsfrihet, då har de inte fullt förtroende. Det innebär att de rimligen borde avsäga sig ledamotskapet. Det kommer emellertid inte att ske, ty ledamöterna har kapitalmajoritetens förtroende, genom att röstmakten ligger hos Wallenberg och Industrivärden. Således, mycket rök, men utan eld.
Slutligen, det kanske mest pikanta i detta. De som vägrar ansvarsfrihet är marknadskapitalister, de som lever på aktiemarknadens värdering av bolagen. De är inte företagskapitalister, de som lever på att hantera företagen och deras strategier. Dessa marknadskapitalister har inte rest krav på att ansvarsfriheten när brottet skedde, skall tas tillbaka, dvs den ansvarsfrihet som delades ut 2019, då brottet skedde. Marknadskapitalisterna anmärker mer på bolagets sätt att informera, eller snarare, att inte informera. Och om marknadskapitalister behöver något, så är det företagets transparens gentemot marknaden. Bl a för att de sannolikt inte har priviligierad tillgång till information, vilket vi kan förvänta oss att företagskapitalisterna, dvs de två stora företagsgrupperna, har. Marknadskapitalisterna är sannolikt inte några moraliska högdjur som stormar mot att Ericsson kanske har mutat en muslimsk terrorgrupp. De stormar för det som är förutsättningen för deras marknadsagerande, informationstillgång.
Se här, den moderna rökiga kapitalismen. De kollektiva kapitalfonderna, marknadskapitalisterna, som blev de moderna löntagarfonderna, men utan de ursprungliga löntagarfondernas demokratiska styrning, med styrning av tjänstepersoner och en bolagspirat, delar ut en knäpp på näsan mot de traditionella svenska kapitalisterna, företagskapitalisterna, en familjegrupp och en ledarskapsgrupp, som numer alltmer tar formen av familjegrupp, som utvecklat den svenska ekonomin under 100 år. Stundar maktskifte, eller är detta intermezzo blott en scen där makthungriga, småfräkniga uppkomlingar som är förbannade för att de inte får information, knäpper på maktens näsor?
Den 30 mars 2022
RSS-flöde
