Jag har aldrig fått se en utredning som går igenom fördelar och nackdelar med en resebyrå. Lika lite som jag fick se en utredning över Ladok-systemet, när de tvingade på lärarna ytterligare en administrativ börda.
I universitetsvärlden är beslutsfattande sällan evidensbaserat. Det är paradoxalt då dess väsen borde vara evidens, kunskap. Men skomakaren tycks alltid gå med sämst skor.
Någon gång har jag själv försökt vara lydig regeln att använda resebyrån. Det har alltid lett till att jag själv tagit reda på resan via internet och därefter fått instruera resebyrån om den resa som är bäst. Resebyrån har aldrig, ja, ALDRIG, lyckats med ett bättre förslag, varken tidsmässigt eller kostnadsmässigt, speciellt inte efter att deras provision lagts på priset.
De gånger jag följt regeln har jag alltid fått lägga mer tid, och kostnaden har blivit högre, än om jag själv gjort det.
Det värsta exemplet var en gång jag och min doktorand skulle resa till Minsk, därefter med tåg, då vi inte litade på flyget mellan Minsk och Moskva. Det är två huvudstäder i Europa, men resebyrån kunde inte ordna tågbiljetter till oss, varför vi själva fick ordna dem genom allehanda kanaler.
Resebyrån kunde inte ta fram tågbiljetter mellan två europeiska huvudstäder!
Jag tror inte att det är omtanke om lärarnas arbetstid som gör att man måste använda resebyrån. Det är tvärtom, ett bristande förtroende för lärarna som gör att universiteten använder en resebyrå. Det är kontroll av läraren som universiteten köper dyrt. Till högre kostnad för universiteten. Och till tidsspillan för läraren.
Det är att försnilla skattemedel att inte noga undersöka vad som ger lägst kostnad totalt sett för universitetet och bäst service till den resande läraren.
Låt läraren avgöra själv, om den skall ordna sin resa själv, eller använda resebyrån. Då blir läraren nöjd, och staten minskar sannolikt på förbrukningen av skattemedel.
Den 24 mars 2022
Sven-Olof Yrjö Collin