Min erfarenhet från att ha varit tio år som besökande, och numer som affilierad professor vid ett universitet i Kharkiv, en stad som är Ukrainas andra stad och en av Europas största universitetsstäder, räknat i antal studenter, är följande:
Många i Ukraina har släkt i Ryssland, och i andra tidigare Sovjetstater. Sovjetunionen tycks ha fungerat liknande som USA gjort, där man ledigt förflyttar sig över statsgränser. Kanske det under Sovjetunionen fanns något lite av det som jag erfor i Texas, en känsla av Texas först, USA sedan. Det finns ju de som hävdar att det fanns en nationalistisk känsla i Ukraina, vilket var en del i motivet för Stalin att svälta ihjäl nationalisterna genom hans version av Förintelsen, Holodomor. Den frihetsrörelsen har sedan också fått en nazi-stämpel på sig, vilket utnyttjas i dagens Ryssland.
Men människorna förflyttade sig över gränserna, varför släkten, ja to m familjer, befann sig på olika sidor av gränserna när Sovjetunionen kollapsade. Detta borde ha inneburit att krig mellan länderna skulle vara omöjligt, då soldaterna från ena sidan skulle möta sina släktningar. Som idag, då unga ryska soldater, med släktband i Ukraina, kanske beskjuter sin gammelmormor som inte kan ta sig från sin lägenhet i Kharkiv.
När jag mötte människorna i Kharkiv fann jag en tydlig generationsklyfta. De unga var tydligt EU-orienterade och fann inget i Ryssland att trängta efter. De äldre sade sig vara bärare av en rysk kultur, vilket är en kultur som knyts till språk, musik, dans, litteratur, men inte till ett land, t ex Ryssland. Det landet är viktigt i den ryska kulturen, men det är inte den ryska kulturen. En del i självständigheten mellan kultur och land består av Kiev-Rus, det som är Ukrainas vagga, men också Rysslands vagga. De äldre klarade därför av balansgången att vara ukrainare och hävda en rysk kultur, och kunde hävda att ett gott samarbete med andra länder med rysk kultur var viktigt och önskvärt. Ett sådant land var Ryssland. De var tydligt ukrainare till nationalitet, men ryska till kultur, där då ryska inte skall förstås som landet Ryssland. Likt vi är svenskar till nationalitet och européer till kultur.
Det tragiska är därför att ju mer av ukrainare/ryska de är, ju äldre är de, ju mindre kan de fly, ju mer fångade är de i sina lägenheter och sjukhus, som blir beskjutna. De unga, de som är EU/ukrainare, är de som flyr.
Kharkiv är en stad nära ryska gränsen, där absoluta majoriteten talar ryska, där mycket av undervisning sker på ryska. Men ingen jag träffat har tvekat i inställningen att de är ukrainare, att deras flagga är gul och blå, likt vår, och att deras land, tyvärr, går på knä p g a korruption.
Om Putin och hans anhang trodde att ukrainarna var lätta att vinna för rysk överhöghet, tog de miste på människors kulturtillhörighet och nationalitetstillhörighet. De positiva känslor de äldre hade för Ryssland, ty det sågs som syskonland, sprängs nu i bitar, likt lägenheterna. Kanske de mest troende gör som mången i väst gör, skyller på att NATO, EU-vurmare, de unga, trängt in Putin och hans anhang i ett hörn, varför han och hans anhang tvingas försvara den ryska kulturen med den ryska krigsmakten. Men jag tror det är färre i Kharkiv som tänker så, utan de ser att sönderskjutna människor och hus inte är ett bra sätt att försvara den ryska kulturen.
Notera också var de ryska trupperna är och var de bombar mest och var mest hus och människor förgås. Det är i Ukrainas östra delar. De som har haft mest ryssvänlighet. Det är svårt att se att stödet för Ryssland växer i de områdena.
Donetsk och Luhansk är sannolikt, likt Krim, förlorade för Ukraina. För att få fred måste nog Ukraina avstå, både dem och NATO-medlemskap. Putin kan säga att han räddat ryssarna i de områdena, och räddat Rysslands fred. Medan Ukraina, om igen, tvingas in i ett avtal som Ryssland håller, kanske 20 år. Likt Budapestmemorandumet 1994 då Ryssland, USA och Storbritannien gav garanti till Ukrainas territoriella självständighet i utbyte mot att Ukraina avrustade sina kärnvapen. Ett andra avtal som Putin och hans anhang använt på toaletten är vänskapsavtalet 1997, där Ryssland och Ukraina skrev på att de respekterade varandras gränser, och där Ryssland fick arrendera flottbasen Sevastopol på Krim till 2017, sedermera förlängt till 2042. Avtal med Ryssland görs lämpligen på toalettpapper, så de i alla fall har en praktisk användning.
Om Ukraina avträder dessa områden, blir det som är kvar av Ukraina, ett land med än mer EU-vänlig befolkning och med än färre ryssvänliga befolkning. Långsiktigt kommer det att innebära ett än värre problem för den ryska imperietanken. Freden kommer därför att bli instabil och kortvarig. Likt Palestina blir det en plats för kontinuerlig konflikt, där Ryssland, likt Israel, kommer att knapra bit för bit. Kanske med samma utveckling som i Palestina, med mer och mer oförsonlighet och extremistiska rörelser. Likt Palestinas rörelse till totalitära, extremistiska muslimska rörelser, kommer Ukraina att få se tillväxt av de som Putin använde som förevändning för invasionen, extremhögern som han betecknar som neo-nazister.
Det ser mörkt ut.
Slava Ukraini!
Den 18 mars 2022
Sven-Olof Yrjö Collin
Många i Ukraina har släkt i Ryssland, och i andra tidigare Sovjetstater. Sovjetunionen tycks ha fungerat liknande som USA gjort, där man ledigt förflyttar sig över statsgränser. Kanske det under Sovjetunionen fanns något lite av det som jag erfor i Texas, en känsla av Texas först, USA sedan. Det finns ju de som hävdar att det fanns en nationalistisk känsla i Ukraina, vilket var en del i motivet för Stalin att svälta ihjäl nationalisterna genom hans version av Förintelsen, Holodomor. Den frihetsrörelsen har sedan också fått en nazi-stämpel på sig, vilket utnyttjas i dagens Ryssland.
Men människorna förflyttade sig över gränserna, varför släkten, ja to m familjer, befann sig på olika sidor av gränserna när Sovjetunionen kollapsade. Detta borde ha inneburit att krig mellan länderna skulle vara omöjligt, då soldaterna från ena sidan skulle möta sina släktningar. Som idag, då unga ryska soldater, med släktband i Ukraina, kanske beskjuter sin gammelmormor som inte kan ta sig från sin lägenhet i Kharkiv.
När jag mötte människorna i Kharkiv fann jag en tydlig generationsklyfta. De unga var tydligt EU-orienterade och fann inget i Ryssland att trängta efter. De äldre sade sig vara bärare av en rysk kultur, vilket är en kultur som knyts till språk, musik, dans, litteratur, men inte till ett land, t ex Ryssland. Det landet är viktigt i den ryska kulturen, men det är inte den ryska kulturen. En del i självständigheten mellan kultur och land består av Kiev-Rus, det som är Ukrainas vagga, men också Rysslands vagga. De äldre klarade därför av balansgången att vara ukrainare och hävda en rysk kultur, och kunde hävda att ett gott samarbete med andra länder med rysk kultur var viktigt och önskvärt. Ett sådant land var Ryssland. De var tydligt ukrainare till nationalitet, men ryska till kultur, där då ryska inte skall förstås som landet Ryssland. Likt vi är svenskar till nationalitet och européer till kultur.
Det tragiska är därför att ju mer av ukrainare/ryska de är, ju äldre är de, ju mindre kan de fly, ju mer fångade är de i sina lägenheter och sjukhus, som blir beskjutna. De unga, de som är EU/ukrainare, är de som flyr.
Kharkiv är en stad nära ryska gränsen, där absoluta majoriteten talar ryska, där mycket av undervisning sker på ryska. Men ingen jag träffat har tvekat i inställningen att de är ukrainare, att deras flagga är gul och blå, likt vår, och att deras land, tyvärr, går på knä p g a korruption.
Om Putin och hans anhang trodde att ukrainarna var lätta att vinna för rysk överhöghet, tog de miste på människors kulturtillhörighet och nationalitetstillhörighet. De positiva känslor de äldre hade för Ryssland, ty det sågs som syskonland, sprängs nu i bitar, likt lägenheterna. Kanske de mest troende gör som mången i väst gör, skyller på att NATO, EU-vurmare, de unga, trängt in Putin och hans anhang i ett hörn, varför han och hans anhang tvingas försvara den ryska kulturen med den ryska krigsmakten. Men jag tror det är färre i Kharkiv som tänker så, utan de ser att sönderskjutna människor och hus inte är ett bra sätt att försvara den ryska kulturen.
Notera också var de ryska trupperna är och var de bombar mest och var mest hus och människor förgås. Det är i Ukrainas östra delar. De som har haft mest ryssvänlighet. Det är svårt att se att stödet för Ryssland växer i de områdena.
Donetsk och Luhansk är sannolikt, likt Krim, förlorade för Ukraina. För att få fred måste nog Ukraina avstå, både dem och NATO-medlemskap. Putin kan säga att han räddat ryssarna i de områdena, och räddat Rysslands fred. Medan Ukraina, om igen, tvingas in i ett avtal som Ryssland håller, kanske 20 år. Likt Budapestmemorandumet 1994 då Ryssland, USA och Storbritannien gav garanti till Ukrainas territoriella självständighet i utbyte mot att Ukraina avrustade sina kärnvapen. Ett andra avtal som Putin och hans anhang använt på toaletten är vänskapsavtalet 1997, där Ryssland och Ukraina skrev på att de respekterade varandras gränser, och där Ryssland fick arrendera flottbasen Sevastopol på Krim till 2017, sedermera förlängt till 2042. Avtal med Ryssland görs lämpligen på toalettpapper, så de i alla fall har en praktisk användning.
Om Ukraina avträder dessa områden, blir det som är kvar av Ukraina, ett land med än mer EU-vänlig befolkning och med än färre ryssvänliga befolkning. Långsiktigt kommer det att innebära ett än värre problem för den ryska imperietanken. Freden kommer därför att bli instabil och kortvarig. Likt Palestina blir det en plats för kontinuerlig konflikt, där Ryssland, likt Israel, kommer att knapra bit för bit. Kanske med samma utveckling som i Palestina, med mer och mer oförsonlighet och extremistiska rörelser. Likt Palestinas rörelse till totalitära, extremistiska muslimska rörelser, kommer Ukraina att få se tillväxt av de som Putin använde som förevändning för invasionen, extremhögern som han betecknar som neo-nazister.
Det ser mörkt ut.
Slava Ukraini!
Den 18 mars 2022
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
