I tidningen stod det om de rikas krav på sitt boende. Förutom utsikt och walk-in-closet, så ville de rika ha en mindre lägenhet i anslutning till sin lägenhet. Ty där skulle barnflickan kunna bo.
I dessa dagar då man inte får säga negerboll eller zigenare, och man skall avköna så mycket som möjligt och använda ordet hen, så tycks könsidentiteten hos de som arbetar i familjen med familjens barn, vara helt oproblematisk. Ja, t o m åldersbestämningen är helt oproblematisk. Helt oproblematiskt anges barnflickor, dvs unga kvinnor, som utför arbete kring familjens barn i familjen.
Förvisso stämmer detta säkert väl med de som utför arbetet i hemmen. Det stämmer även könsmässigt med de som utför det publika arbetet med barn, där förskolor och daghem har en kvinnorepresentation på minst 90%. Arbete med barn är en kvinnosyssla. I dagens samhällsdebatt är det helt oproblematiskt.
Men medan man anställer högskoleutbildade kvinnor i förskolorna, antyder uttrycket barnflicka, att det är en kvinna som ännu inte nått högskoleutbildningar. Det framstår som att det är en ung kvinna som kanske gjort gymnasiet och som väntar med nästa steg.
Från kvinnans sida kan barnflicka som institution vara attraktiv. Man bor inte hemma, men i ett hem, och kan därför få en viss form av trygghet genom familjeinstitutionen. Man kommer hemifrån, men går inte ut i arbetslivet, utan befinner sig i en sorts campingvagn, en vila från samhällslivet. Många kvinnor utnyttjar säkert institutionen för att få byta livsmiljö, kanske från Norrland till Stockholm, eller från Stockholm till Boston eller London.
Men varför har namnet Fröken ändrats till Lärare, medan Narnflicka inte ändrats till t ex Barnomsörjare? Varför behåller vi både könsidentiteten och åldersidentiteten i denna institution? Varför har ordet inte fått feministerna att se rött och högljutt kräva, både könsmässig och åldersmässig avidentifiering?
Barnflickorna har ingen fackförening som tar deras position. Utan fackförening finns inte heller fackföreningsanställda som politiskt kan driva namnbyte. Förskolepersonal har däremot fackföreningar, som driver både namn och professionalisering, vilket främst är utbildningsrelaterat, men inte yrkesrelaterat, och därmed med möjligheter att starkare kunna driva löneanspråk.
Barnflickorna själva är inte en stridbar grupp. Likt invandrarkvinnorna som städar i de besuttnas hem, är de avskurna från kontakt med sina likar, och kan därför inte erfara gruppens potentiella styrka.
En spekulation, som sannolikt är oriktig, är att avköning av barnflicka öppnar upp för manlig konkurrens. Jag tror varken att kvinnorna erfar detta hot, eller att flertalet barnfamiljer skulle se ’barnpojkar’ som en möjlighet.
Och slutligen, skulle det finnas ett utbud av barnpojkar? Barnflicka rymmer ett mått av underordning som jag tror män kan ha svårt för. Män kan mycket villigt underordna sig i entydiga hierarkier, vilket visar sig i den militära disciplinen som unga män gärna underkastar sig, där en order kan följas utan tanke och reflektion. Men underordningen i familjen är mångfacetterad, där det inte finns en överordnad, utan familjen och dess behov är det överordnade.
Vi kommer därför att få leva med både uttrycket och fenomenet barnflicka. Det är blott icke-feminister som jag som är undrande inför både fenomenet och uttrycket.
Den 26 mars 2022
Sven-Olof Yrjö Collin
I dessa dagar då man inte får säga negerboll eller zigenare, och man skall avköna så mycket som möjligt och använda ordet hen, så tycks könsidentiteten hos de som arbetar i familjen med familjens barn, vara helt oproblematisk. Ja, t o m åldersbestämningen är helt oproblematisk. Helt oproblematiskt anges barnflickor, dvs unga kvinnor, som utför arbete kring familjens barn i familjen.
Förvisso stämmer detta säkert väl med de som utför arbetet i hemmen. Det stämmer även könsmässigt med de som utför det publika arbetet med barn, där förskolor och daghem har en kvinnorepresentation på minst 90%. Arbete med barn är en kvinnosyssla. I dagens samhällsdebatt är det helt oproblematiskt.
Men medan man anställer högskoleutbildade kvinnor i förskolorna, antyder uttrycket barnflicka, att det är en kvinna som ännu inte nått högskoleutbildningar. Det framstår som att det är en ung kvinna som kanske gjort gymnasiet och som väntar med nästa steg.
Från kvinnans sida kan barnflicka som institution vara attraktiv. Man bor inte hemma, men i ett hem, och kan därför få en viss form av trygghet genom familjeinstitutionen. Man kommer hemifrån, men går inte ut i arbetslivet, utan befinner sig i en sorts campingvagn, en vila från samhällslivet. Många kvinnor utnyttjar säkert institutionen för att få byta livsmiljö, kanske från Norrland till Stockholm, eller från Stockholm till Boston eller London.
Men varför har namnet Fröken ändrats till Lärare, medan Narnflicka inte ändrats till t ex Barnomsörjare? Varför behåller vi både könsidentiteten och åldersidentiteten i denna institution? Varför har ordet inte fått feministerna att se rött och högljutt kräva, både könsmässig och åldersmässig avidentifiering?
Barnflickorna har ingen fackförening som tar deras position. Utan fackförening finns inte heller fackföreningsanställda som politiskt kan driva namnbyte. Förskolepersonal har däremot fackföreningar, som driver både namn och professionalisering, vilket främst är utbildningsrelaterat, men inte yrkesrelaterat, och därmed med möjligheter att starkare kunna driva löneanspråk.
Barnflickorna själva är inte en stridbar grupp. Likt invandrarkvinnorna som städar i de besuttnas hem, är de avskurna från kontakt med sina likar, och kan därför inte erfara gruppens potentiella styrka.
En spekulation, som sannolikt är oriktig, är att avköning av barnflicka öppnar upp för manlig konkurrens. Jag tror varken att kvinnorna erfar detta hot, eller att flertalet barnfamiljer skulle se ’barnpojkar’ som en möjlighet.
Och slutligen, skulle det finnas ett utbud av barnpojkar? Barnflicka rymmer ett mått av underordning som jag tror män kan ha svårt för. Män kan mycket villigt underordna sig i entydiga hierarkier, vilket visar sig i den militära disciplinen som unga män gärna underkastar sig, där en order kan följas utan tanke och reflektion. Men underordningen i familjen är mångfacetterad, där det inte finns en överordnad, utan familjen och dess behov är det överordnade.
Vi kommer därför att få leva med både uttrycket och fenomenet barnflicka. Det är blott icke-feminister som jag som är undrande inför både fenomenet och uttrycket.
Den 26 mars 2022
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
