I svenskan ordförråd har vi ett uttryck för denna massa, pöbel. Men ett bättre uttryck är mobb, som enligt wikipedia kommer från latinets mobile vulgus, vilket är ett tydligt negativt uttryck.
Vill du ta del av den gamla mobben, kan du se på hur Hitler lyckades ena en stor mängd människor i Nürnberg (https://www.youtube.com/watch?v=LMbd-UYyEd0 ). Vill du ta del av den moderna mobben rekommenderas du de social medierna, speciellt Facebook och det mest vulgära, Twitter. Där skränar folk i kör, likt Nürnbergdagarna.
Ett fall av ren och skär mobb, som upprört mig så mycket att jag nu presenterar det här, är de snabba fördömanden, den mobbkaraktär, som framkommer i kommentarsfältet på denna video.
https://www.facebook.com/watch/?comment_id=654451539186344&v=485537446372069¬if_id=1647559837684381¬if_t=comment_mention&ref=notif
Jag har inte läst samtliga inlägg. Jag har läst slumpmässigt. Och finner genomgående en karaktär på inläggen som ger intrycket att vi här har en mobb. En Nürnbergmobb. Lyckligtvis en virtuell mobb. Men som visar mobben i all sin ohygglighet.
Videon som skapar mobben är en video som visar ett klassrum där en lärare och elever förmodligen bedriver svenskundervisning, sannolikt SFI-undervisning. Läraren tycks få ett utbrott och beter sig påtryckande, ja aggressivt mot två elever. Det ser mycket illa ut. Det är lätt att tycka att man som lärare inte beter sig på det sättet.
Det är det första känslomässiga intrycket. Det som skapar den mobb som finns i kommentatorsfältet.
Men en människa, både läraren och människorna i kommentatorsfältet, har ansvar över sitt agerande och sin reaktion. Varenda en. Det paradoxala är att mobben fördömer läraren mycket hårt, men ser inte att deras eget agerande är ett grundlöst aggressivt utagerande, likt det vi ser i videon. Ett oerhört utbrott. Ett fördömande. Mobben agerar själv på det sätt som mobben fördömer.
Ty, mobben bryr sig inte om att ställa sig två frågor. Vad föregick agerandet? Vad är lärarens berättelse om händelsen? Utan den informationen kan man inte bedöma eller värdera agerandet.
Tänk dig en video som visar en student som kommer in genom föreläsningsdörren. Läraren, röd i ansiktet, går fram till studenten, och med hög röst säger läraren: Spotta mig i ansiktet. Studenten tittar förvånat på läraren. Läraren upprepar utsagan, högt och tydligt: Spotta mig i ansiktet. Där slutar videon. Hade mobben på denna Facebooksida sett detta, hade de gjort vad de gör nu, uppträtt verbalt aggressivt och krävt avsked och mentalsjukhus.
Men, vad hände innan, vad hände efteråt, och varför gjorde läraren som den gjorde?
Jag vet, ty det var jag som gjorde det.
Omständigheten var att studenter drällde in efter att föreläsningen börjat. Konstruktörer av föreläsningssalar är inte lärare, varför de sätter ingången vid tavlan, vilket leder till att varje försenad student avbryter föreläsningen. Under kursens första föreläsning kommer studenter drällande, med ständiga avbrott i cirka tio minuter av föreläsningens början.
Nästa föreläsningstillfälle hade jag planen klar innan föreläsningen började. Jag lät två komma för sent. När den tredje studenten kom in, cirka fem minuter in i föreläsningen, spelade jag upp scenen. Jag har inget problem att pumpa upp blod i ansiktet och se upprörd ut. Jag har god läggning för att uttrycka mig högt och tydligt. Och jag hade bestämt mig för det dramatiska uttrycket, att dramatisk säga: Spotta mig i ansiktet. Ty jag har en teori, byggd på erfarenhet, om människor.
Scenen skedde, så som jag beskrivit skulle ha varit på videon. Men därefter, när videon inte spelade in mer, vände jag mig till hela klassen. Blodet hade gått ner, rösten sänktes till vanlig ton, och jag förklarade att man kanske kan komma försent, men att de skall förstå att jag kan se det som att de brister i respekt för utbildningssituationen, men än mer, att de brister i respekt mot mig. Demonstrativt pekade jag på mig själv. På en person av kött och blod. Inte en situation. Inte en inlärningssituation. Utan på en konkret person. På mig pekade jag.
Min tro är nämligen att hänvisningen till abstrakta principer kan förvisso vara bra, men hänvisning till en genuin person, till en synlig individ, till mig, och min bön om respekt mot mig, biter hårdare. Kanske jag t o m får sympati. Jag förklarade att jag ser en försent kommande student som brist på respekt mot mig. Den kan lika bra spotta på mig, ty det är också uttryck för bristande respekt.
Nästa föreläsning var hela klassen samlad när jag kom, fem minuter innan föreläsningen. Ingen, vad jag minns, kom därefter försent till föreläsningarna under hela kursen. Ja, det blev t o m så att jag blev nervös för att jag skulle komma för sent. Då skulle ju hela gruppen resa sig upp och unisont säga: Spotta på oss! Och det, med all rätt.
Jag tror jag vann, både respekt och sympati, med min scen. Och kursen vann i inlärning. De var en planerad scen, med avsedd verkan.
Men mobben hade aggressivt krävt mitt avsked och intagning på mentalsjukhus.
Emellertid, mobben är inte ensam. Svt har rapporterat om det, där journalisten varken undersökte vad som skett innan, eller vilka motiv läraren kunde ha till scenen.
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/skane/sfi-larare-fick-utbrott-i-klassrum-skrek-och-laste-dorren
Svt tycks också ta ställning i saken, genom att intervjua en av eleverna, men inte läraren.
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/skane/jag-blev-jatteradd-nar-lararen-borjade-skrika-pa-mig
På så sätt deltar Svt i mobben.
Det är som Holbergs Jeppe på bjerget säger: "De siger at Jeppe drikker, men ikke hvorfor han drikker.”
Den 19 mars 2022
Sven-Olof Yrjö Collin