Brå-rapporten, som blivit omdiskuterad p g a att den mer än antyder en politisk styrning av förment vetenskapliga rapporter, har kritiserats och försvarats. Det är ovanligt att en vetenskaplig rapport diskuteras offentligt utifrån dess vetenskapliga kvaliteter. Därför borde vi forskare nappa på möjligheten och överföra våra inomvetenskapliga metoddiskussioner till offentligheten.
Debattörer har sagt att den aldrig skulle godkännas som en kandidatuppsats. Dock utan att påvisa bristerna.
Senast framkom en kritik mot de som försvarar rapporten, att de pratar i egen sak. På Högskoleläckan, en facebok-sida, har en av de bästa renhållare i akademin som jag känner, Daniel Ericsson, noterat att en försvarare, Mats Alvesson (https://www.dn.se/debatt/repliker/bra-rapporten-haller-rimlig-kvalitetsniva/), kanske borde tiga, men att man kan förstå hans försvar, eftersom han talar i egen sak. Han är delaktig i den forskningsfinansiär som finansierar framtagandet av rapporten, och han är en av rapportens främsta referenser. Till Alvessons fördel må dock sägas att han anför exempel på kritik som han inte finner avgörande för rapportens kvalité.
Det som man skulle önska sig är att Brå-rapporten gav upphov till en publik metodstrid. Kanske inte på samma nivå som den berömda Methodenstreit, där den starka teorin, företrädd av österrikaren Menger, stod mot den starka empirin, företrädd av tysken von Schmoller. Men som kanske kan förstärka den svaga kvalitativa forskningen.
Idag hoppas jag att vi är på väg att överge den journalistiska metoden som Brå och Alvesson förestår. Det är en metod där man tror att utsagor om verkligheten låter sig göras, starkare av de som är missnöjda och utkastade, än de som är inomhus och gillade. Med den metoden skulle jag vara ett mer rimligt sanningsvittne över Högskolan Kristianstad än högskolans dekan, som deltog i att avskeda mig. Men än mer sanning skulle komma från en person som för något år sedan pensionerade sig, som har lite distans, men inte glömskans distans, men som saknar den bitterhetens filter som den avskedade kan ha.
I den journalistiska metoden finns också en primitiv kvantitativ logik invävd, där man tror att något blir mer sant om det upprepas av några personer. Något är mer sant om det eller liknande utsagor upprepas av tre personer, än blott en person. Som om utsagan att judar är exploatörer blir mer sann för att Hitlers alla anhängare skanderade den.
Idag har vi två kvalitativa inriktningar, som behöver växa samman innan vi kan få en rigorös och systematisk kvalitativ analys. Den hermeneutiska analysen innebär att fråga sig varför en person gör en utsaga. Om en person hävdar att Brå låter sig påverkas av statens politiker, då utför man sin analys av den utsaga genom att fråga sig varför personen ger utsagan, och hämtar därvid in information om den personens liv och livsmiljö. En utsaga är en funktion av vem personen är och var den befinner sig. Men man studerar också de utsagor som inte uttalas, ty att tiga är också ett uttryck av en individ.
Till detta skall läggas den analysteknik som växer fram idag, med bas i grounded theory, där man kan ta flera personers utsagor och från dem skapa tema och kategorier, dvs nå föreställningar som inte är enbart subjektiva, utan intersubjektiva.
Men i fallet med Brå-rapportens slutsats, om politisk påverkan, krävs egentligen andra data än de data som Brå-rapporten tycks i huvudsak vara baserad på. En bättre metod är att ta några rapporter och följa dem bakåt i tiden och se hur de utvecklas och försöka fånga interaktioner mellan rapportören och staten. Då kanske man kan se hur utsagor i rapporten och hur presenterade data varierar, t ex före och efter ett möte som involverar en statlig aktör. Än bättre blir den metoden om man kan få alla tillgängliga data som rapporten hade kunnat baseras på, och än bättre, en insikt i all den data som hade kunnat produceras och se vilken data som verkligen producerades. Då hade man kunnat se tecken på gallring, som kan hänföras till påtryckningar eller anpassning.
Det metodologiskt svåra när det gäller en parts inflytande på en rapport är skillnaden mellan påtryckning och anpassning. Det framkommer i en kritik av en bok (http://inbeijing.se/bulletin/2020/01/21/exempel-sa-har-kan-sjalvcensur-om-kina-inom-svensk-akademia-se-ut/? ), där kritikern argumenterar för att författaren undanhåller data, för att vara andra anpasslig. Det är en grannlaga uppgift att visa hur någon undviker data som kan ge andra slutsatser än de som skapats. Men det är nödvändigt för att kunna nå en slutsats om inflytande via påtryckningar och via anpassning. Det räcker självfallet inte att intervjua en person som antingen säger att det är anpassning eller att det inte är anpassning.
Den kvalitativa metodens olika tekniker borde sättas under lupp, men framför allt borde den utvecklas till en högre grad av att vara systematisk och rigorös. Men idag, nej, Brå-rapporten visar inte på någonting annat än på den kvalitativa metodens analytiska fattigdom.
Öllsjö den 24 januari 2020
PS En någorlunda kritik framkommer i denna debattartikel: https://www.svd.se/beklagligt-att-pengar-slosats-pa-brarapporten DS
Debattörer har sagt att den aldrig skulle godkännas som en kandidatuppsats. Dock utan att påvisa bristerna.
Senast framkom en kritik mot de som försvarar rapporten, att de pratar i egen sak. På Högskoleläckan, en facebok-sida, har en av de bästa renhållare i akademin som jag känner, Daniel Ericsson, noterat att en försvarare, Mats Alvesson (https://www.dn.se/debatt/repliker/bra-rapporten-haller-rimlig-kvalitetsniva/), kanske borde tiga, men att man kan förstå hans försvar, eftersom han talar i egen sak. Han är delaktig i den forskningsfinansiär som finansierar framtagandet av rapporten, och han är en av rapportens främsta referenser. Till Alvessons fördel må dock sägas att han anför exempel på kritik som han inte finner avgörande för rapportens kvalité.
Det som man skulle önska sig är att Brå-rapporten gav upphov till en publik metodstrid. Kanske inte på samma nivå som den berömda Methodenstreit, där den starka teorin, företrädd av österrikaren Menger, stod mot den starka empirin, företrädd av tysken von Schmoller. Men som kanske kan förstärka den svaga kvalitativa forskningen.
Idag hoppas jag att vi är på väg att överge den journalistiska metoden som Brå och Alvesson förestår. Det är en metod där man tror att utsagor om verkligheten låter sig göras, starkare av de som är missnöjda och utkastade, än de som är inomhus och gillade. Med den metoden skulle jag vara ett mer rimligt sanningsvittne över Högskolan Kristianstad än högskolans dekan, som deltog i att avskeda mig. Men än mer sanning skulle komma från en person som för något år sedan pensionerade sig, som har lite distans, men inte glömskans distans, men som saknar den bitterhetens filter som den avskedade kan ha.
I den journalistiska metoden finns också en primitiv kvantitativ logik invävd, där man tror att något blir mer sant om det upprepas av några personer. Något är mer sant om det eller liknande utsagor upprepas av tre personer, än blott en person. Som om utsagan att judar är exploatörer blir mer sann för att Hitlers alla anhängare skanderade den.
Idag har vi två kvalitativa inriktningar, som behöver växa samman innan vi kan få en rigorös och systematisk kvalitativ analys. Den hermeneutiska analysen innebär att fråga sig varför en person gör en utsaga. Om en person hävdar att Brå låter sig påverkas av statens politiker, då utför man sin analys av den utsaga genom att fråga sig varför personen ger utsagan, och hämtar därvid in information om den personens liv och livsmiljö. En utsaga är en funktion av vem personen är och var den befinner sig. Men man studerar också de utsagor som inte uttalas, ty att tiga är också ett uttryck av en individ.
Till detta skall läggas den analysteknik som växer fram idag, med bas i grounded theory, där man kan ta flera personers utsagor och från dem skapa tema och kategorier, dvs nå föreställningar som inte är enbart subjektiva, utan intersubjektiva.
Men i fallet med Brå-rapportens slutsats, om politisk påverkan, krävs egentligen andra data än de data som Brå-rapporten tycks i huvudsak vara baserad på. En bättre metod är att ta några rapporter och följa dem bakåt i tiden och se hur de utvecklas och försöka fånga interaktioner mellan rapportören och staten. Då kanske man kan se hur utsagor i rapporten och hur presenterade data varierar, t ex före och efter ett möte som involverar en statlig aktör. Än bättre blir den metoden om man kan få alla tillgängliga data som rapporten hade kunnat baseras på, och än bättre, en insikt i all den data som hade kunnat produceras och se vilken data som verkligen producerades. Då hade man kunnat se tecken på gallring, som kan hänföras till påtryckningar eller anpassning.
Det metodologiskt svåra när det gäller en parts inflytande på en rapport är skillnaden mellan påtryckning och anpassning. Det framkommer i en kritik av en bok (http://inbeijing.se/bulletin/2020/01/21/exempel-sa-har-kan-sjalvcensur-om-kina-inom-svensk-akademia-se-ut/? ), där kritikern argumenterar för att författaren undanhåller data, för att vara andra anpasslig. Det är en grannlaga uppgift att visa hur någon undviker data som kan ge andra slutsatser än de som skapats. Men det är nödvändigt för att kunna nå en slutsats om inflytande via påtryckningar och via anpassning. Det räcker självfallet inte att intervjua en person som antingen säger att det är anpassning eller att det inte är anpassning.
Den kvalitativa metodens olika tekniker borde sättas under lupp, men framför allt borde den utvecklas till en högre grad av att vara systematisk och rigorös. Men idag, nej, Brå-rapporten visar inte på någonting annat än på den kvalitativa metodens analytiska fattigdom.
Öllsjö den 24 januari 2020
PS En någorlunda kritik framkommer i denna debattartikel: https://www.svd.se/beklagligt-att-pengar-slosats-pa-brarapporten DS
RSS-flöde
