Sex grupper fanns kring Förintelsen. I centrum står de som Förintades, främst judarna och zigenarna. Det är inför deras fruktansvärda öde som vi idag böjer våra huvuden och visar vår respekt för dem.
Sedan står vi raka i ryggen, med höjda huvuden, och blickar ut, för att se vad vi har att lära. Ty vi människor skall aldrig någonsin upprepa Förintelsen. Vilket vi har gjort, och gör, men i mindre skala. Men med samma princip.
I Förintelsens samhälle fanns fem grupper som deltog i Förintelsen, de härskande, de hängivna, de protesterande, de likgiltiga och medlöparna.
De härskande var Hitler, Himmler och de andra i partiets topp. Det är de som i huvudsak får klä skott för vår ilska, och de som görs ansvariga. Men de hade varit noll och ingenting utan de tre andra grupperna.
Låt oss lägga gruppen av protesterande åt sidan, ty det fanns ett fåtal, men det satte inte Förintelsen ur spel, inte ens satte den i gungning. Men de protesterande fick oftast betala ett oerhört pris, sina liv. Otto och Elise Hampel, Franz Jägerstätter och syskonen Scholl, protesterade, på olika sätt, och blev avrättade.
De likgiltiga var de som gick till jobbet, kanske de deltog i möten och räckte upp sin arm. Men utan engagemang och kanske de smet från vissa saker, inte för att sakerna bar dem emot, utan för att de var likgiltiga. De likgiltiga deltog dock i Förintelsen, om än de motarbetade den genom att missköta sitt arbete. Inte som motstånd, utan p g a likgiltighet.
De hängivna var en hel del av dem som vi får se på filmerna från den tiden, när de glatt och med engagemang lyfter armen för att hälsa Ledaren. De var säkert i olika grad engagerade, men de stod bakom ledaren och den absurda politiken. Utan dem hade det inte funnits en Förintelse. Tack vare dem, sköttes Förintelsen med noggrannhet och inlevelse.
Men det är den sista gruppen jag vill speciellt uppmärksamma. De lismande medlöparna, de ryggradslösa opportunisterna. De som satte fingret i vädret och kände vindarna. Villigt lydde de, utan att tro på det, annat än som ett sätt att skaffa sig själv fördelar, eller i alla fall, att undvika nackdelar. Utan dem, ingen Förintelse.
Jag kan lätt tåla de hängivna, ty de är tydliga och de står för sin hängivenhet. Jag kan lätt tåla de likgiltiga, ty de drar sig undan allt som är möjligt. Ingen av dem säljer sin själ. De har en sorts moralisk hållning som jag kan respektera, eller i alla fall acceptera. Även om deras agerande, i de hängivnas fall med stort engagemang, i de likgiltigas fall med stor smitning, innebär ondska.
Men medlöparna är de opålitliga, de som vänder sig efter vindarna, beroende på om de är förliga för dem. Det är egoisten som saknar annan moral än det som är gott för den själv. Olikt den likgiltige, som saknar hänförelse, har medlöparen hänförelse, när härskaren ser dem och inför härskaren. Den likgiltige bidrar inte att driva ondskan, medan medlöparen ger sitt bidrag, så länge det gagnar den.
Idag, när vi uppmärksammar Förintelsen och de Förintade, låt oss också uppmärksamma medlöparen. Ty utan den lismande medlöparen hade Förintelsen inte varit möjlig.
Öllsjö den 27 januari 2020
Sedan står vi raka i ryggen, med höjda huvuden, och blickar ut, för att se vad vi har att lära. Ty vi människor skall aldrig någonsin upprepa Förintelsen. Vilket vi har gjort, och gör, men i mindre skala. Men med samma princip.
I Förintelsens samhälle fanns fem grupper som deltog i Förintelsen, de härskande, de hängivna, de protesterande, de likgiltiga och medlöparna.
De härskande var Hitler, Himmler och de andra i partiets topp. Det är de som i huvudsak får klä skott för vår ilska, och de som görs ansvariga. Men de hade varit noll och ingenting utan de tre andra grupperna.
Låt oss lägga gruppen av protesterande åt sidan, ty det fanns ett fåtal, men det satte inte Förintelsen ur spel, inte ens satte den i gungning. Men de protesterande fick oftast betala ett oerhört pris, sina liv. Otto och Elise Hampel, Franz Jägerstätter och syskonen Scholl, protesterade, på olika sätt, och blev avrättade.
De likgiltiga var de som gick till jobbet, kanske de deltog i möten och räckte upp sin arm. Men utan engagemang och kanske de smet från vissa saker, inte för att sakerna bar dem emot, utan för att de var likgiltiga. De likgiltiga deltog dock i Förintelsen, om än de motarbetade den genom att missköta sitt arbete. Inte som motstånd, utan p g a likgiltighet.
De hängivna var en hel del av dem som vi får se på filmerna från den tiden, när de glatt och med engagemang lyfter armen för att hälsa Ledaren. De var säkert i olika grad engagerade, men de stod bakom ledaren och den absurda politiken. Utan dem hade det inte funnits en Förintelse. Tack vare dem, sköttes Förintelsen med noggrannhet och inlevelse.
Men det är den sista gruppen jag vill speciellt uppmärksamma. De lismande medlöparna, de ryggradslösa opportunisterna. De som satte fingret i vädret och kände vindarna. Villigt lydde de, utan att tro på det, annat än som ett sätt att skaffa sig själv fördelar, eller i alla fall, att undvika nackdelar. Utan dem, ingen Förintelse.
Jag kan lätt tåla de hängivna, ty de är tydliga och de står för sin hängivenhet. Jag kan lätt tåla de likgiltiga, ty de drar sig undan allt som är möjligt. Ingen av dem säljer sin själ. De har en sorts moralisk hållning som jag kan respektera, eller i alla fall acceptera. Även om deras agerande, i de hängivnas fall med stort engagemang, i de likgiltigas fall med stor smitning, innebär ondska.
Men medlöparna är de opålitliga, de som vänder sig efter vindarna, beroende på om de är förliga för dem. Det är egoisten som saknar annan moral än det som är gott för den själv. Olikt den likgiltige, som saknar hänförelse, har medlöparen hänförelse, när härskaren ser dem och inför härskaren. Den likgiltige bidrar inte att driva ondskan, medan medlöparen ger sitt bidrag, så länge det gagnar den.
Idag, när vi uppmärksammar Förintelsen och de Förintade, låt oss också uppmärksamma medlöparen. Ty utan den lismande medlöparen hade Förintelsen inte varit möjlig.
Öllsjö den 27 januari 2020
RSS-flöde
