I en debattartikel pläderar näringslivsorienterade forskare för att forskningen skall styras av rektorn på en högskola eller universitet. (https://www.dn.se/debatt/acceptera-inte-att-svensk-forskning-blir-allt-samre/) De menar att kollegial styrning befrämjar inavel, internrekrytering och en långsam intellektuell död.
De ansluter till den eviga debatten om universitet skall styras hierarkiskt, som företag, eller som sammanslutningar av lärare och studenter, under en kollegial styrning.
Ser man på förekomsten av framgångsrika organisationer, tycks företagsförespråkarna ha visst stöd. Förekomsten av världsledande företag, med forskningstyngd, är betydligt större än förekomsten av världsledande universitet i Sverige.
De världsledande företagen utmärks dock inte enbart av hierarki, utan även av en hård konkurrens. Universiteten utmärks emellertid inte av hård konkurrens. T o m de mest mediokra högskolor kan fortsätta att existera ty det enda de måste klara av för att överleva, är UKÄ:s intermittenta granskning, som är mycket förlåtande. Klarar de den, får de fortsätta att examinera, och studenter kommer till dem, inte för att få en fantastisk utbildning, utan för att de inte kan få plats på bättre utbildningar och/eller för att de inte värderar en god utbildning så högt, relativt andra värden, som ledighet och närhet till läroanstalten. Lärarna kommer till dem, sannolikt mest för att de inte får arbete på mer prestigefyllda universitet, men även för att platsen är dem kär.
Tidigare fanns en intern konkurrens på universiteten, där man konkurrerade om den högsta positionen, professorstjänsten. Den konkurrensen är idag till största delen avskaffad genom befordransmöjligheten, där man blir professor p g a prestation och inte hur prestationen står sig relativt andras. Samtidigt har man avskaffat professorstjänsterna, som innebar en stor grad av akademisk frihet, vilket inneburit att professorstjänsten blivit en lärartjänst, utan institutionellt ansvar. Det finns därmed inga, högt kvalificerade, som driver institutionernas utveckling. Den har istället glidit över till den administrativa delen av högskolorna, som tenderar att befolkas av akademiskt mediokert kvalificerade personer.
Medan konkurrens kan vara lika kvalitetsdrivande, skiljer sig marknaderna åt. Företagen skall få fram produkter och service som en motpart är villig att köpa. Universitet producerar kunskap, som förvisso skall komma samhället till nytta, men inte nödvändigtvis som produkter och tjänster som har kunder som betalar för dem. Hade universitet haft kunder, då hade varken statens pengar behövts, eller alla dessa donationer.
Men avsaknaden av kund kan innebära att akademikerna ställer sig på den akademiska friheten, och lyssnar vare sig av samhällets eller kunskapsfältets behov. Det kan förvisso delvis vara av goda, eftersom då forskning kommer till stånd som varken samhället eller kunskapsfältet inser kan vara av godo. Samtidigt innebär det att forskningstid går åt till forskning som inte ens får en citering, om den överhuvudtaget publiceras.
Även här kommer jag tillbaka till den akademiskt meriterade. Ju mer kvalificerad, ju mer sannolikt att personen kan erfara vad värdet är av en forskning i ett forskningsfält, och kommer, delvis av fåfänga, att ägna sig åt det.
Jag kan inte skriva en bok här, så jag avslutar resonemanget. Det slutar med att peka ut kollegiet. Men ett kollegium med de som kan försvara vetskapen, som har kvalifikationer och erfarenhet. Som rekryteras genom hård konkurrens.
Öllsjö den 30 januari 2020
De ansluter till den eviga debatten om universitet skall styras hierarkiskt, som företag, eller som sammanslutningar av lärare och studenter, under en kollegial styrning.
Ser man på förekomsten av framgångsrika organisationer, tycks företagsförespråkarna ha visst stöd. Förekomsten av världsledande företag, med forskningstyngd, är betydligt större än förekomsten av världsledande universitet i Sverige.
De världsledande företagen utmärks dock inte enbart av hierarki, utan även av en hård konkurrens. Universiteten utmärks emellertid inte av hård konkurrens. T o m de mest mediokra högskolor kan fortsätta att existera ty det enda de måste klara av för att överleva, är UKÄ:s intermittenta granskning, som är mycket förlåtande. Klarar de den, får de fortsätta att examinera, och studenter kommer till dem, inte för att få en fantastisk utbildning, utan för att de inte kan få plats på bättre utbildningar och/eller för att de inte värderar en god utbildning så högt, relativt andra värden, som ledighet och närhet till läroanstalten. Lärarna kommer till dem, sannolikt mest för att de inte får arbete på mer prestigefyllda universitet, men även för att platsen är dem kär.
Tidigare fanns en intern konkurrens på universiteten, där man konkurrerade om den högsta positionen, professorstjänsten. Den konkurrensen är idag till största delen avskaffad genom befordransmöjligheten, där man blir professor p g a prestation och inte hur prestationen står sig relativt andras. Samtidigt har man avskaffat professorstjänsterna, som innebar en stor grad av akademisk frihet, vilket inneburit att professorstjänsten blivit en lärartjänst, utan institutionellt ansvar. Det finns därmed inga, högt kvalificerade, som driver institutionernas utveckling. Den har istället glidit över till den administrativa delen av högskolorna, som tenderar att befolkas av akademiskt mediokert kvalificerade personer.
Medan konkurrens kan vara lika kvalitetsdrivande, skiljer sig marknaderna åt. Företagen skall få fram produkter och service som en motpart är villig att köpa. Universitet producerar kunskap, som förvisso skall komma samhället till nytta, men inte nödvändigtvis som produkter och tjänster som har kunder som betalar för dem. Hade universitet haft kunder, då hade varken statens pengar behövts, eller alla dessa donationer.
Men avsaknaden av kund kan innebära att akademikerna ställer sig på den akademiska friheten, och lyssnar vare sig av samhällets eller kunskapsfältets behov. Det kan förvisso delvis vara av goda, eftersom då forskning kommer till stånd som varken samhället eller kunskapsfältet inser kan vara av godo. Samtidigt innebär det att forskningstid går åt till forskning som inte ens får en citering, om den överhuvudtaget publiceras.
Även här kommer jag tillbaka till den akademiskt meriterade. Ju mer kvalificerad, ju mer sannolikt att personen kan erfara vad värdet är av en forskning i ett forskningsfält, och kommer, delvis av fåfänga, att ägna sig åt det.
Jag kan inte skriva en bok här, så jag avslutar resonemanget. Det slutar med att peka ut kollegiet. Men ett kollegium med de som kan försvara vetskapen, som har kvalifikationer och erfarenhet. Som rekryteras genom hård konkurrens.
Öllsjö den 30 januari 2020
RSS-flöde
