Forensisk lingvistik, eller rättslingvistik. Det är, enligt Mikael Parkvall, i Svenska Dagbladet (https://www.svd.se/sprakpolis-pa-riktigt-orden-kan-fria-eller-falla), den vetenskap som förenar språkvetenskap och juridik. Den har så praktiska användningsområden som att avgöra t ex om en person, vid förhör, har pratat som sig själv, eller papegojat förhörsledarens ord. Den försöker finna individens fingeravtryck i personens språk.
Som forskare lever jag i språket. Vetenskap kommuniceras genom det skriftliga och talade språket. Olikt romanens språk, är emellertid föredömet hos en majoritet av vetenskaparna att språket skall sakna subjektivitet, dvs man skall inte kunna se personen i språket. Föredömet är att det inte är personen som talar, utan förnuftet. En forensisk lingvistiker borde inte hitta personen i den vetenskapliga texten.
Som gymnasist stred jag för mitt språk. Det var inte det helt personliga språket jag stred för, utan min dialekts rätt att tala. Svenskundervisningen i skolan handlar ju till icke ringa del att få språket att inta individen och ta bort subjektet, till förmån för det nationella språket. Jag hävdade dock min dialekts rätt att existera i mig. Jag satte mig därför och gick igenom det svenska språkets rikslikare, SAOB, Svenska Akademins Ordbok, för att där finna de skånskt dialektala ord som passerat svenskarnas filter. Jag fann att påg och rälig accepterades, varför jag använde dem flitigt. I början anmärkte läraren på mitt språkbruk, men han slutade snart, då jag stod vid katedern och visade att de minsann var ord accepterade av SAOB.
Jag skrev min avhandling på svenska, men har därefter övergått till att i helt dominerande grad använda engelska. Eftersom jag inte äger engelska som mitt språk, kan jag lättare uppnå föredömet, att subjektet, dvs jag, inte finns i texten jag skriver. Jag förstår och accepterar det föredömet. Men en av mig mycket uppskattad kollega tyckte det var synd att jag övergav svenskan, och därmed det personliga anslaget.
I min avhandling, ’Aktiebolagets kontroll’, finns en textdel som jag fick mycket hård kritik för. I min metoddel skrev jag: ”I allt detta konstruerande och ovetande förespeglas intet annat än konstruktion. Konstruktion av empiri eller konstruktion av teori. Verkligheten ges satan. I den har vi att leva och att njuta. Två världar, den logiska och den existentiella, som inte möts utan som är mer separerade än ägandet och kontrollen. Det är alienation. Men inte på grund av kapital, transaktionskostnader eller andra djävulska krafter. Utan på grund av odjuret Tinget-i-sig och den inskränkta likmasken logiken” (s. 79).
Jag fick hård kritik för utsagan ”Verkligheten ges satan”. Jag tyckte det var glasklart. Om man står på en Kantiansk grund, med Tinget-i-sig, och hävdar att verkligheten når oss via våra a prioriska former, och därmed blir en verklighet så som den framstår för oss, kan vi blott veta det vi konstruerat genom vår föreställning. Det betyder t ex att jag i mina empiriska undersökningar inte hanterar verkligheten, så som den är, utan jag hanterar data, så som den framställs för oss genom observation ledd av teori.
Hade jag nu enbart hållit mig på mattan och skrivit likt det förra stycket, hade en forensisk lingvistiker knappast hittat mig, utan kören av Kantianer. Men genom satsen Verkligheten ges satan, springer subjektet, jag, fram och målar upp föreställningen med kraftord. Tanken är inte att jag skall synas, utan att kommunikationen skall bli tydligare och levande. Eller möjligen fanns det ingen tanke, utan det var blott ett uttryck för det som karakteriserade mitt avhandlande, glädjen och berusningen att skriva, att uttrycka sig, att skapa, inte genom text, utan att skapa text.
Det är lustfyllt att tänka och att skapa text. Det vetenskapliga föredömet är att blott njuta den första lustan, att tänka. Det du just nu läser är uttryck för den andra lustan, att skapa text. Att inte bara få hitta på nya tankar, utan nya sätt, mina egna sätt, att uttrycka mig.
Jag överväger att ta till mig min kollegas råd, att skriva på mitt språk, med mig i språket. Men jag inser samtidigt att jag gör det inte för att premiera kunskap, utan av ren hedonism, att njuta genom att jag är språket.
Öllsjö den 22 januari 2020
Som forskare lever jag i språket. Vetenskap kommuniceras genom det skriftliga och talade språket. Olikt romanens språk, är emellertid föredömet hos en majoritet av vetenskaparna att språket skall sakna subjektivitet, dvs man skall inte kunna se personen i språket. Föredömet är att det inte är personen som talar, utan förnuftet. En forensisk lingvistiker borde inte hitta personen i den vetenskapliga texten.
Som gymnasist stred jag för mitt språk. Det var inte det helt personliga språket jag stred för, utan min dialekts rätt att tala. Svenskundervisningen i skolan handlar ju till icke ringa del att få språket att inta individen och ta bort subjektet, till förmån för det nationella språket. Jag hävdade dock min dialekts rätt att existera i mig. Jag satte mig därför och gick igenom det svenska språkets rikslikare, SAOB, Svenska Akademins Ordbok, för att där finna de skånskt dialektala ord som passerat svenskarnas filter. Jag fann att påg och rälig accepterades, varför jag använde dem flitigt. I början anmärkte läraren på mitt språkbruk, men han slutade snart, då jag stod vid katedern och visade att de minsann var ord accepterade av SAOB.
Jag skrev min avhandling på svenska, men har därefter övergått till att i helt dominerande grad använda engelska. Eftersom jag inte äger engelska som mitt språk, kan jag lättare uppnå föredömet, att subjektet, dvs jag, inte finns i texten jag skriver. Jag förstår och accepterar det föredömet. Men en av mig mycket uppskattad kollega tyckte det var synd att jag övergav svenskan, och därmed det personliga anslaget.
I min avhandling, ’Aktiebolagets kontroll’, finns en textdel som jag fick mycket hård kritik för. I min metoddel skrev jag: ”I allt detta konstruerande och ovetande förespeglas intet annat än konstruktion. Konstruktion av empiri eller konstruktion av teori. Verkligheten ges satan. I den har vi att leva och att njuta. Två världar, den logiska och den existentiella, som inte möts utan som är mer separerade än ägandet och kontrollen. Det är alienation. Men inte på grund av kapital, transaktionskostnader eller andra djävulska krafter. Utan på grund av odjuret Tinget-i-sig och den inskränkta likmasken logiken” (s. 79).
Jag fick hård kritik för utsagan ”Verkligheten ges satan”. Jag tyckte det var glasklart. Om man står på en Kantiansk grund, med Tinget-i-sig, och hävdar att verkligheten når oss via våra a prioriska former, och därmed blir en verklighet så som den framstår för oss, kan vi blott veta det vi konstruerat genom vår föreställning. Det betyder t ex att jag i mina empiriska undersökningar inte hanterar verkligheten, så som den är, utan jag hanterar data, så som den framställs för oss genom observation ledd av teori.
Hade jag nu enbart hållit mig på mattan och skrivit likt det förra stycket, hade en forensisk lingvistiker knappast hittat mig, utan kören av Kantianer. Men genom satsen Verkligheten ges satan, springer subjektet, jag, fram och målar upp föreställningen med kraftord. Tanken är inte att jag skall synas, utan att kommunikationen skall bli tydligare och levande. Eller möjligen fanns det ingen tanke, utan det var blott ett uttryck för det som karakteriserade mitt avhandlande, glädjen och berusningen att skriva, att uttrycka sig, att skapa, inte genom text, utan att skapa text.
Det är lustfyllt att tänka och att skapa text. Det vetenskapliga föredömet är att blott njuta den första lustan, att tänka. Det du just nu läser är uttryck för den andra lustan, att skapa text. Att inte bara få hitta på nya tankar, utan nya sätt, mina egna sätt, att uttrycka mig.
Jag överväger att ta till mig min kollegas råd, att skriva på mitt språk, med mig i språket. Men jag inser samtidigt att jag gör det inte för att premiera kunskap, utan av ren hedonism, att njuta genom att jag är språket.
Öllsjö den 22 januari 2020
RSS-flöde
