En liknande situation finns i styrelseforskning. Där har man uppmärksammat att företagsledningen, som styrelsen beror på för att få god information, kan bli mindre benägen att lämna god information till styrelsen, ju mer övervakande och sträng styrelsen blir. En sträng övervakare får den information som den begär, om ens det, eftersom det finns risk för manipulation av information, En mjuk övervakare får vad den begär och mycket annan information, eftersom företagsledningen tror sig veta att den ytterligare informationen inte kommer att användas till deras nackdel. Därför tror vi numer att en god övervakning är den som är lagom, då den därigenom kan få fram information som en hårdare övervakning skulle omöjliggöra.
Finansinspektionen kritiseras i dagarna för att vara för mjuk mot bankerna i sin jakt på penningtvätt. I en artikel visas att en chef ville gå hårdare fram gentemot bankerna än vad som sedan blev fallet.
https://www.svd.se/fi-chefen-sagade-seb-och-swedbank-i-intern-skrivelse
Man går varligt fram för att inte skapa höga murar och incitament till falsifierad information. Lågaffektivt agerande, med tanken att informationskvalité når ett optimum vid en viss grad av övervakning, gör att man inte slår med den hårda hammaren, utan att man resonerar.
Den som inte befinner sig i situationen kan kritisera, så som man gjort mot det lågaffektiva agerandet, att signalen om lydnad aldrig går fram om man inte är tydlig och klar, utan istället framstår som undfallande.
Det kan emellertid finnas en annan förklaring till Finansinspektionens undfallande agerande.
De som är hängivna riktigt konspiratoriska och mörka tankar om människor, kan hävda att det lugna agerandet beror på att Finansinspektionens individuella aktörer vet att de kan få betydligt bättre betalda tjänster i framtiden, t ex i de banker de är satta att granska idag. I omtanke om en framtida lönsam tjänst är de därför milda i sin granskning.
Det är helt enkelt en misstanke om korruption.
Men det är inte en välfunnen misstanke. Ty om en granskare på FI kan misstänkas förbise sitt arbete och sin plikt, i omtanke om framtida anställning, då upphör ju inte den karaktärsbristen när personen går över till en bank. Den som anställer den karaktärssvage vet att den personen inte känner en plikt att uppfylla sin arbetsuppgift, utan fullgör den på så sätt att uppfyllandet kan möjliggöra en än bättre anställning. Den individen är helt enkelt illojal till sin natur. Idag mot FI, imorgon mot den bank som anställer den.
Empiriskt har misstanken svårt att stå emot prövningen i just detta fall. Martin Noréus var vice generaldirektör på FI och var den som skrev det hårt kritiserande PM:et. Han är nu regelchef i Handelsbanken. Sannolikt såg Handelsbanken att han tog sin uppgift på största allvar, varför han säkert skulle vara lika pliktskyldig på Handelsbanken, utan att snegla på framtida anställningsmöjligheter. På FI visade han sig vara den som vågade vara tydlig och hård. En sådan vill vi ha, sade Handelsbanken, likt de män sade som letade efter en tjur till Madrids arena och fann tjuren Ferdinand.
Kanske Handelsbanken tänkte att vi anställer den hårdaste av dem. Då kommer vi alltid ut med agerande som är över ribban. Eller i alla fall kan vi vara säkra på att han kommer att föreslå det hårdaste, varvid sedan banken kan fatta beslut var de skall lägga sig.
Risken med lågaffektivt agerande är att gränsen aldrig blir tydlig, och den blir alltid förhandlingsbar. Utan att ha den minsta kunskap om effekter av lågaffektivt agerande, försöker jag själv alltid vara tydlig i förväg, och tydligt visa markera mot gränsöverskridelser och ge en tydlig reaktion. T ex säger jag till studenterna när uppsatskursen börjar, att blott en mening i uppsatsen som är tagen från en källa som inte är angiven, medför rapport om plagiering. Oaktat om studenten hävdar att det var ett misstag eller att den var stressad eller att den just då hade en problematisk hemmasituation. Jag säger att alla har sina besvär, men det medför inte rätt att bryta mot en grundläggande norm.
Växjö den 21 januari 2020