Jag stod med darrande, ja, skälvande kropp, och tittade ut genom hotellets fönster. Det var ett billigt hotell, men rent och fint. Fönstret vette mot järnvägsstationen, dit jag kommit kvällen innan, efter en lång resa genom halva Sverige. Jag tittade på stationen, såg dess spår, tavlan med en destinationsort, de väntande resenärerna. Jag tänkte att jag skulle avsluta telefonsamtalet, packa min väska, gå till järnvägsstationen och ta första tåg söderut. För att aldrig mer återvända.
Jag hade kommit dagen innan, övernattat på hotellet och ätit den enkla frukosten på morgonen. Jag hade gått genom den lilla mellansvenska staden, till universitetet. Där höll jag, tillsammans med den andra läraren som skulle ha föreläsningar på kursen, i introduktionsmötet. Allt gick väl, läraren och jag gick därifrån. Jag hade roligt med henne för hon var en rolig människa. Jag gick ner till hotellet och arbetade med annat, ty varje lektion jag skulle hålla på kursen, under en månads tid, var minutiöst förberedd. Det var en kurs i redovisningsteori, som jag har stor respekt för, men inte känner mig så hemma i.
På kvällen, när mörkret hade lagt sig, kom telefonsamtalet. Jag vet inte varför jag hade rest mig upp och stod vid fönstret när jag svarade på samtalet. Men jag stod vid fönstret och såg stationen när jag svarade på ringningen.
I telefonen fanns den kursansvarige, en professor som jag innan samtalet hade haft stor respekt för. Han undrade vad jag hade sagt angående gruppers prestationsförmåga på introduktionsmötet. Det tog ett tag innan jag förstod. Det som hade skett på introduktionen var att jag, när gruppindelning kom på tal, hade sagt att jag och mina kollegor gjort en studie som visade att könsmångfald ökar en grupps prestationsförmåga, medan etnisk mångfald minskar den. I salen hade en student på kursen och en doktorand, som var där för hon skulle ha ett moment i kursen, blivit mycket uppretade för att jag stått där och sagt vad de uppfattade som åsikter. Jag förklarade i telefonen att det inte var åsikter utan publicerade vetenskapliga resultat, att jag hade refererat till vår studie, så det klart framgick att det var resultat, men att jag gärna skulle vilja tala med de kränkta, för att klargöra detta. Men också för att själv förstå hur de kunde uppfatta min utsaga som åsikt och inte resultat. Den kursansvarige sade att de inte ville träffa mig, och att han inte ville att jag skulle försöka träffa dem. Och så bad han mig att ta det lugnt med utsagorna framgent.
Jag skakade i kroppen. Jag tittade på järnvägen och önskade mig bort från allt. Sex månader tidigare hade avdelningschefen på den högskola som jag nu var arbetsbefriad från, förbjudit mig att diskutera om FN:s hållbarhetsideologi skall penetrera utbildningsprogrammet som jag då var ansvarig för. Då skakade jag också i kroppen.
När samtalet var över och jag slutligen slutat att skaka i kroppen och tänkt över situationen, bestämde jag mig för att fullgöra min plikt, genom att göra den undervisning som vi kommit överens om. Därefter skulle jag fullgöra den större plikt jag har, att företräda den akademiska friheten, vilket innebär att jag inte befattar mig med akademins dödgrävare. Där och då, första dagen på en termins engagemang, bestämde jag mig för att göra min plikt, men sedan aldrig återvända till det universitetet eller att ha kontakt med den professorn.
Då trodde jag att den kränkthetskulturen och den kraftiga inskränkningen på den akademiska friheten jag blivit utsatt för, blott rörde svaga akademiska miljöer, som högskolor och nya universitet. Men med en ledare i Svenska Dagbladet (https://www.svd.se/universitet-har-listor-pa-ord-som-aldrig-far-uttalas), och erfarenheter från demonstrationerna mot en föreläsning på Goebbels Universitet, GU, gemenligt kallat Göteborgs Universitet, visar att även starka universitet nu intagits av De Kränkta, de som känner sig kränkta och de som kränker den akademiska friheten.
Jag gjorde vad jag skulle. Jag höll mina föreläsningar och handledde mina studenter, med min kritiska ådra och mina utsagor. Skulle jag sluta föreläsa, skulle det ske genom att man sparkade ut mig, så som de gjort tidigare på högskolan. Det skedde inte. När sista handledningen var gjord, gick jag till järnvägsstationen, vände mig om och tittade. Det är den stad där en av de mest citerade studenterna i externredovisning bor (hon har idag 424 citeringar). Vars kandidatuppsats och magisteruppsats mina kollegor, och ytterst lite jag, transformerade till vetenskapliga artiklar. Hon, som för mig är det vackraste exemplet på god akademi. Hon var i staden jag lämnade för gott, p g a att akademin inte finns där.
Jag böjer mig inte, men världen böjer sig. Därför sticker jag ut och snart ramlar jag av.
Öllsjö den 15 januari 2020
Jag hade kommit dagen innan, övernattat på hotellet och ätit den enkla frukosten på morgonen. Jag hade gått genom den lilla mellansvenska staden, till universitetet. Där höll jag, tillsammans med den andra läraren som skulle ha föreläsningar på kursen, i introduktionsmötet. Allt gick väl, läraren och jag gick därifrån. Jag hade roligt med henne för hon var en rolig människa. Jag gick ner till hotellet och arbetade med annat, ty varje lektion jag skulle hålla på kursen, under en månads tid, var minutiöst förberedd. Det var en kurs i redovisningsteori, som jag har stor respekt för, men inte känner mig så hemma i.
På kvällen, när mörkret hade lagt sig, kom telefonsamtalet. Jag vet inte varför jag hade rest mig upp och stod vid fönstret när jag svarade på samtalet. Men jag stod vid fönstret och såg stationen när jag svarade på ringningen.
I telefonen fanns den kursansvarige, en professor som jag innan samtalet hade haft stor respekt för. Han undrade vad jag hade sagt angående gruppers prestationsförmåga på introduktionsmötet. Det tog ett tag innan jag förstod. Det som hade skett på introduktionen var att jag, när gruppindelning kom på tal, hade sagt att jag och mina kollegor gjort en studie som visade att könsmångfald ökar en grupps prestationsförmåga, medan etnisk mångfald minskar den. I salen hade en student på kursen och en doktorand, som var där för hon skulle ha ett moment i kursen, blivit mycket uppretade för att jag stått där och sagt vad de uppfattade som åsikter. Jag förklarade i telefonen att det inte var åsikter utan publicerade vetenskapliga resultat, att jag hade refererat till vår studie, så det klart framgick att det var resultat, men att jag gärna skulle vilja tala med de kränkta, för att klargöra detta. Men också för att själv förstå hur de kunde uppfatta min utsaga som åsikt och inte resultat. Den kursansvarige sade att de inte ville träffa mig, och att han inte ville att jag skulle försöka träffa dem. Och så bad han mig att ta det lugnt med utsagorna framgent.
Jag skakade i kroppen. Jag tittade på järnvägen och önskade mig bort från allt. Sex månader tidigare hade avdelningschefen på den högskola som jag nu var arbetsbefriad från, förbjudit mig att diskutera om FN:s hållbarhetsideologi skall penetrera utbildningsprogrammet som jag då var ansvarig för. Då skakade jag också i kroppen.
När samtalet var över och jag slutligen slutat att skaka i kroppen och tänkt över situationen, bestämde jag mig för att fullgöra min plikt, genom att göra den undervisning som vi kommit överens om. Därefter skulle jag fullgöra den större plikt jag har, att företräda den akademiska friheten, vilket innebär att jag inte befattar mig med akademins dödgrävare. Där och då, första dagen på en termins engagemang, bestämde jag mig för att göra min plikt, men sedan aldrig återvända till det universitetet eller att ha kontakt med den professorn.
Då trodde jag att den kränkthetskulturen och den kraftiga inskränkningen på den akademiska friheten jag blivit utsatt för, blott rörde svaga akademiska miljöer, som högskolor och nya universitet. Men med en ledare i Svenska Dagbladet (https://www.svd.se/universitet-har-listor-pa-ord-som-aldrig-far-uttalas), och erfarenheter från demonstrationerna mot en föreläsning på Goebbels Universitet, GU, gemenligt kallat Göteborgs Universitet, visar att även starka universitet nu intagits av De Kränkta, de som känner sig kränkta och de som kränker den akademiska friheten.
Jag gjorde vad jag skulle. Jag höll mina föreläsningar och handledde mina studenter, med min kritiska ådra och mina utsagor. Skulle jag sluta föreläsa, skulle det ske genom att man sparkade ut mig, så som de gjort tidigare på högskolan. Det skedde inte. När sista handledningen var gjord, gick jag till järnvägsstationen, vände mig om och tittade. Det är den stad där en av de mest citerade studenterna i externredovisning bor (hon har idag 424 citeringar). Vars kandidatuppsats och magisteruppsats mina kollegor, och ytterst lite jag, transformerade till vetenskapliga artiklar. Hon, som för mig är det vackraste exemplet på god akademi. Hon var i staden jag lämnade för gott, p g a att akademin inte finns där.
Jag böjer mig inte, men världen böjer sig. Därför sticker jag ut och snart ramlar jag av.
Öllsjö den 15 januari 2020
RSS-flöde
