Han kom in på mitt arbetsrum. Han sade att han skulle återvända till sitt hemland och att han enligt sin religion, inte kunde lämna kvar några negativa känslor. Han ville därför att vi skulle bli vänner igen. Jag hade inget emot det utan log mot honom. Vi kramade varandra, tog varandras händer och vi önskade varandra lycka till i våra framtida liv. Han kunde med frid i hjärtat återvända hem till sitt land, utan att det fanns någon negativ frätande syra kvar i Sverige.
J
ag hade något år innan, som ansvarig för forskarutbildningen, avskilt honom från doktorandfinansiering. Jag gick årligen igenom doktorander som finansierades genom universitetsanslag och utvärderade deras prestation. Jag var mycket vänlig och generös i min utvärdering och följde inte mina egna kravnivåer, utan försökte anpassa min värdering till en lägre kravnivå. Men han klarade inte ens den nivån, varför jag beslöt att utnyttja lagstiftningens rätt att avskilja en doktorand som inte framgångsrikt följde utbildningen.
Det blev ett herrans liv, inte enbart från honom, utan från hans handledare och en del andra personer på institutionen. Det hade ju aldrig skett tidigare. Jag stod på mig, ty jag hade rätt, ansåg jag. Jag hade sett för mycket av slöseri med statens pengar. Jag hävdade att pengarna skulle göra mer nytta hos en mer framgångsrik doktorand. Striden slutade med att prefekten hittade en kompromiss som innebar att den finansiering som jag kontrollerade kunde användas till en annan doktorand, medan den mindre framgångsrike doktoranden fick ett anslag från institutionen. Jag blev nöjd med kompromissen, eftersom jag därmed hade fått fram signalen, att doktorander skall prestera och att doktorandfinansiering inte är ett fyraårigt anslag som man fritt kan förfoga.
Kritiker av systemet med kollegium tycks härvid få vatten på sin kvarn och pekar på att det behövs en chef med hårda nypor för att ta bort slöseriet med favoriter. Men det är emellertid fel, ty den mekanism jag använde, avskiljandet, är inte en hierarkisk mekanism som chefer använder, utan klanens främsta kontrollmekanism, inneslutning och uteslutning. Chefer styr med kommando och regleringar. Ledare av klaner styr genom inneslutning och uteslutning, och låter gruppen och individer däri utforma sitt värderingssystem och prestationer.
Ledaren är den som driver värderingsutveckling i klanen. Men det är en interaktiv process, där alla klanmedlemmar deltar som kollegor. Ledarens enda handgriplighet är främst rekrytering, dvs inneslutning av klanmedlemmar, och, i sällsynta fall, när socialiseringen av klanens värderingar misslyckats, uteslutning.
Mitt agerade var därför klanledarens agerande, kollegiets styrning, av inneslutning och uteslutning.
Öllsjö den 31 januari 2020
J
ag hade något år innan, som ansvarig för forskarutbildningen, avskilt honom från doktorandfinansiering. Jag gick årligen igenom doktorander som finansierades genom universitetsanslag och utvärderade deras prestation. Jag var mycket vänlig och generös i min utvärdering och följde inte mina egna kravnivåer, utan försökte anpassa min värdering till en lägre kravnivå. Men han klarade inte ens den nivån, varför jag beslöt att utnyttja lagstiftningens rätt att avskilja en doktorand som inte framgångsrikt följde utbildningen.
Det blev ett herrans liv, inte enbart från honom, utan från hans handledare och en del andra personer på institutionen. Det hade ju aldrig skett tidigare. Jag stod på mig, ty jag hade rätt, ansåg jag. Jag hade sett för mycket av slöseri med statens pengar. Jag hävdade att pengarna skulle göra mer nytta hos en mer framgångsrik doktorand. Striden slutade med att prefekten hittade en kompromiss som innebar att den finansiering som jag kontrollerade kunde användas till en annan doktorand, medan den mindre framgångsrike doktoranden fick ett anslag från institutionen. Jag blev nöjd med kompromissen, eftersom jag därmed hade fått fram signalen, att doktorander skall prestera och att doktorandfinansiering inte är ett fyraårigt anslag som man fritt kan förfoga.
Kritiker av systemet med kollegium tycks härvid få vatten på sin kvarn och pekar på att det behövs en chef med hårda nypor för att ta bort slöseriet med favoriter. Men det är emellertid fel, ty den mekanism jag använde, avskiljandet, är inte en hierarkisk mekanism som chefer använder, utan klanens främsta kontrollmekanism, inneslutning och uteslutning. Chefer styr med kommando och regleringar. Ledare av klaner styr genom inneslutning och uteslutning, och låter gruppen och individer däri utforma sitt värderingssystem och prestationer.
Ledaren är den som driver värderingsutveckling i klanen. Men det är en interaktiv process, där alla klanmedlemmar deltar som kollegor. Ledarens enda handgriplighet är främst rekrytering, dvs inneslutning av klanmedlemmar, och, i sällsynta fall, när socialiseringen av klanens värderingar misslyckats, uteslutning.
Mitt agerade var därför klanledarens agerande, kollegiets styrning, av inneslutning och uteslutning.
Öllsjö den 31 januari 2020
RSS-flöde
