​Högskolor finansieras delvis med en primitiv finansieringsform, där högskolan får en andel pengar när studenten börjar och en andel när den är godkänd. Det diskuteras huruvida detta sätt att betala högskolan leder till incitament att godkänna studenter, oaktat deras förmåga.

Man inser lätt att det är dåligt för kassan att underkänna studenter, ty det ger inga pengar in, men leder sannolikt till ytterligare resursförbrukning genom en ny tentamen.

Samtidigt borde det finnas en rykteseffekt om högskolan godkänner studenter med bristfälliga kunskaper. Det är dock inte säkert att den rykteseffekten är negativ, dvs att färre studenter vill gå på den högskola som inte besvärar studenterna med krav på att de skall arbeta så mycket. I en miljö där kunskapen inte är så eftertraktad, men högskolans urvalsmekanism fortfarande anses ha något värde, finns det gott om studenter som hellre ser möjligheten till godkänt med liten insats och motsvarande kunskap, än risken för underkänt med hög insats och godare kunskap. Jag erfor själv det när jag drev en intensiv magisterkurs, som rättmätigt hade rykte om sig att vara krävande. Många studenter valde att lämna högskolan med den lägre statusen, men mer krävande kursen, för att gå till det närliggande högstatusuniversitetet, med mer lättsamma kurser. Hellre väl godkänd i Lund än underkänd i Kristianstad, uttryckte en student motivet till sitt val.

Vi kan därför sannolikt mildra tron på rykteseffekten som motiv för att kontrollera standarden i det rådande finansieringssystemet.    

Ofta finns det ingen direkt koppling mellan examinationen och den som examinerar. De bästa systemen är de där läraren får betalt per examinerad student. Då finns inga finansiella incitament att godkänna studenten. Inte sällan finns dock system där läraren får en budget till kursen, som inte varierar beroende på godkännandefrekvensen. Då inser läraren att den får samma ersättning, oaktat hur många som underkänns. Det innebär att ju fler som underkänns, ju mer får läraren examinera, men det påverkar inte ersättningen. Den lättjefulle inser då att man får mer betalt per insats om man godkänner studenterna. Här finns då ett incitament att godkänna.

Somliga av oss brukar peka på en annan kontrollinstans som tar bort, eller i alla fall dramatiskt mildrar effekten av finansieringsformen. Professionalismen hos läraren säger att en student skall bli godkänd om den uppfyller lärandemålen, inte annars. Den professionella utför sin arbetsinsats oaktat timpenningen, ty den drivs inte av penningen utan av professionalismen.

Men professionalismen kan fallera. Det finns sannerligen ingen tydlig positiv korrelation mellan akademisk grad, från adjunkt till professor, och strängheten i examinationen.

Någon hävdar att det finns en upp och nervänd U-funktion i kvalitet i examinationen. Adjunkten brister i kompetensen till en god examination med precision, som dock professorn har. Professorn är emellertid erfaren och har en sorts vishet i examinationen, som gör den förvisso mer krävande i examinationen relativt adjunkten, men då i precisionen, vilket som sluteffekt kan ge ungefär samma godkännandefrekvens som adjunkten. De som är i mitten, speciellt de som nyligen fått sin doktorstitel, skall visa sig på styva linan, de anser sig stå för framtidens goda utbildning, och är därför mycket krävande i examinationen.

Andra hävdar att det finns ett negativt samband, där adjunkten är den mest krävande och därefter sjunker kvaliteten i examinationen. Skälet är att adjunkten är blott undervisande och har inga andra konkurrerande verksamheter på högskolan. De andra, från doktorand till professor, har ambitionen och/eller kravet på att utföra forskning. Ju enklare examination, ju mer forskning blir då den enkla kalkylen som leder till att ju mer krav på forskning en individ har, ju mindre god examination. Kanske det finns en knyck på den kurvan, ty docenterna som jagar sin professorstitel, är de som har hårdast krav på forskningsprestation, varför de är de mest godkännandebenägna. Professorer, speciellt de som närmare sig pensionen, är inte så jagade av prestation i forskningen, varför de kanske blir bättre examinatorer.

Men finansieringsformen kan slå igenom mer indirekt. De som ytterst handhar pengarna, har ingen examination, men de kan ofta avgöra vem som skall vara examinator. Det kan då leda till två kvalitetssnedvridningar, den ena mer korrupt än den andra.

Penningansvariga kan kalla på en lärare som har höga underkännandefrekvenser och säga, som en potentat (jag anger det inte närmre för att upprätthålla anonymitetsskyddet) sade: ”Det var hög underkännandefrekvens på din kurs. Det är många betalande studenter på kursen, vilket kan ställa till problem eftersom de snart skall åka hem, varför jag vill att du går igenom din examination en gång till”. Det var således en ren uppmaning till korruption, där betalande studenter skulle behandlas mer välvilligt då man gärna ser fler betalande studenter, eftersom det ger budgetförstärkning sidan om den ordinarie budgeten.

En mindre uppenbar korruption som finansieringssystemet ger upphov till, är att penningansvarige noterar den höga underkännandefrekvensen och flyttar på läraren, i förhoppning att den nye examinatorn har en för finansieringen mer välvillig examination. Liknande effekt kan uppnås genom den individuella lönesättningen, där den stränge läraren ges lägre lön än den välvillige.

Denna form av att korrumpera examinationen underlättas av regeln att studenter har rätt att kräva en ny examinator efter två underkännanden. Många underkända studenter på en kurs, efter andra omexaminationen, ställer sina steg till studierektorn eller motsvarande, och kräver en ny examinator. Det kan då beviljas, med glädje, och med hänvisning till regeln om rätten att byta examinator, ty då finns möjlighet att sätta in en examinator som förbättrar godkännandefrekvensen och därmed kassan.

Den som har hand om penningarna är därför en person som är lika viktig som den som examinerar. Tanken med att universitets administrativa chefer skall ha hög akademisk kvalifikation kan därför ses som en ytterligare garant för att upprätthålla professionalismen i systemet och inte låta examinationen påverkas av finansieringsformen.

Min tro, utifrån dessa resonemang, är att finansieringsformen slår mindre igenom om examinatorer är minst docent och om de administrativa cheferna är minst docenter, men helst professorer, och därmed utrustade med den akademiska visheten.

​Öllsjö den 11 januari 2020  

I flygkatastrofen i Iran omkom människor som var hemmahörande i Sverige. Så långt kan man nog skriva utan att vare sig vänstern eller högern i Sverige smetar epitet på texten. Hemmahörande uttalar sig ju blott om var personen stadigvarande bor, och anger inte etnicitet eller religiös hängivelse.

Därmed lämnar vi katastrofen och fokuserar på text.

Ty Svt angav ett av dödsoffren som smålänning. Kent Ekeroth, känd f d riksdagsman för Sverigedemokraterna, twittrade till och satte ordet smålänning inom citattecken och lade till en skrattande figur och en apa som håller för ögonen. Om han räknas som de politiskt inkorrekta, så får vi räkna in dem som stormade mot honom som de politiskt korrekta. Diverse folk kallade honom för ’rasist’, och att hans twitter var ’sjukt’ och ’vidrigt’.
https://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/a/Op2Kl1/forre-sd-toppens-utspel-efter-iran-olyckan-far-massiv-kritik 

Den första reaktionen jag får kring detta är: Lika barn leka bäst. Ingendera är speciellt avancerad eller uttrycker sig värdigt.

Men frågan som Ekeroth egentligen ställer är, vem som kan kallas smålänning, och vilket möjligt intresse som kan ligga bakom att benämna en person för smålänning. Enklast att förstå är Ekeroths ställning. Han vill inte kalla den omkomne för smålänning. Ty den omkomne var ensamkommande och gick i skola i Jönköping. Han var således hemmahörande i Småland, men inte etniskt svensk, där det senare är något som Ekeroth vill lyfta fram.

SvT benämnde den omkomne för smålänning. Varför väljer man denna karakteristik av den omkomne? Och, mot bakgrund av Ekeroth, var den omkomne smålänning?

Jag har levt hela mitt liv i Skåne. Mina föräldrar har levt hela sitt liv i Skåne. Mina farföräldrar levde hela sitt liv i Skåne. Min morfar levde hela sitt liv i Skåne. Min mormor var social och ekonomisk flykting från Finland, som kom till Skåne som vuxen. Längre bak har jag ingen komplett information. Om jag omkommer, kan tidningen rimligen kalla mig Skåning, även om jag till 25% har finskt blod. Men jag förstår faktiskt inte varför regiontillhörigheten spelar någon roll. Kommer Region Skåne att dra till med diplomatiska förvecklingar med Iran, om jag störtar där, nedskjuten av dem? Nej, det är sannolikt helt irrelevant om jag är skåning eller gotlänning.

Jag har arbetat på Linnéuniversitetet i Växjö. Hade jag bott där och varit skriven där, skulle då tidningen skriva att en smålänning omkommit? Trots att det är ett tillfälligt boende. Trots att jag inte känner den minsta samhörighet med Småland, och tycker att den småländska dialekten är ganska trist. Ja, jag hade nog tyckt, om det finns möjlighet för omkomna att tycka, att det vore nästan förödmjukande att det sista omnämnandet jag får på jorden är att nämnas som smålänning. Måste tidningen hänföra mig till ett landskap, hoppas jag att de skriver om den omkomne skåningen. Men, som sagt, det är ju helt irrelevant.  

Nej, etniskt var inte den omkomne smålänning. Och det är ju den poängen Ekeroth vill ha fram. Ekeroth struntar blankt i det som fick SvT att beskriva personen som smålänning, personens hemmaadress.

Det är lätt att förstå Ekeroth och hans kritik, att alla som bor i Småland bör inte benämnas som smålänning, ty för honom är smålänning en etnisk kategori och inte en bostadsadress. Smålänning är Kamprad och Åsa-Nisse. Inte flyktingar från annat land, eller en inbiten skåning, som för tillfället bor i Småland.

I tidningsartikeln går att läsa DNs omdöme:” Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski skriver ”Människor dör i en flygkatastrof, här hemma använder vissa Twitter för att sprida rasism och förakt mot de döda. Normalisera aldrig detta.”  

Men det är just SvT:s normalisering som Ekeroth vänder sig emot. Han vill inte normalisera flyktingarna, varken som svenskar eller som smålänningar. Det är den normalisering som SvT gör, att skapa ett intryck av assimilering, att vem det än är, så är den smålänning, blott den bor i Småland. Vi är alla ett. Ingen skillnad finns. Alla som bor i Småland är smålänningar. Smålänning är en bostadsadress. Det har ingen kulturell dimension. Det finns inget som heter småländsk dialekt. Småland är blott en bostadsadress.

Således, min slutsats står sig. Bägge håller på med normalisering. Slutsats: Lika barn leka bäst. Dumheter och normaliseringsaktiviteter på bägge sidor.

Ty vi som inte befinner oss i normaliseringens heta debatt, vi inser att SvT gör en politisk obefogad handling genom beteckningen smålänning. Ty den kan debatteras, vilket görs nu. Hemmahörande i Småland är exakt beskrivning av personen, som undviker ett politiskt ställningstagande. Och skulle därmed också omöjliggjort att de som lever i rasismens och normaliseringens kontext, Ekeroth och hans kritiker på DN, skulle få näring av varandra.

Vägra därför att ingå i rasismens och normaliseringens kontext. Ställ er utanför korrektheten på SvT och DN, eller inkorrektheten hos SD. Det finns en tredje väg. En värdig väg.

​Öllsjö den 10 januari 2020

​Det socialdemokratiska partiet har åderlåtits av väljare som är socialdemokrater i bemärkelsen att hålla jämlikheten och demokratin högt, dvs de är ortodoxa socialdemokrater. De har gått till Sverigedemokraterna, och har därför, av de kvarvarande ny-Socialdemokraterna, Palm, Wahlström, Löfven, Johansson, blivit stämplade som rasister.

Det torde vara få tillfällen då de ortodoxa Socialdemokraterna som idag stödjer Sverigedemokraterna, har funnits uttala sådana rasistiska utsagor som t ex Veronica Palm, ny-Socialdemokrat, har uttalat, då hon beskyllt rasen ’vita män’ för olika saker. Det är en oomkullrunkelig sanning att man finner de som pratar med rasistiska ord hos ny-Socialdemokraterna.  

Men det viktiga i min hypotes är att de som flytt socialdemokratin, har flytt för att de håller jämlikheten över allt annat.

När papperslösa får gratis sjukvård. När 12 flyktingkvinnor i Oskarshamn får 31500 kronor var, för att kunna ta körkort. När flyktingar får förtur i bostadskön. När Malmö kommun köper in en god insatslägenhet för att hysa flyktingar. När pensionen till en invandrare som aldrig lyft ett finger för landet, får nästan samma pension som en kommunalarbetare, som arbetat hela sitt liv.

De ortodoxa Socialdemokraterna bär på tanken att man gör sin plikt och får sin rätt, i den ordningen. Jämlikhet innebär att har man gjort sin plikt, då har man rättigheter, och i dem ligger att ha samma rätt som alla andra till t ex sjukvård och skola. Ingen är förmer än någon annan. Det som ibland kallas Jante-lagen.

Vad de ortodoxa socialdemokrater som numer stödjer Sverigedemokraterna ser, är att de som inte gör sin plikt, de som struntar i sin plikt, de som inte hart när förgör sig själva för att göra sin plikt, de som skriker och skränar, de som kräver och inte står med mössan i hand, åt dem varde givet. De ortodoxa Socialdemokraterna får betala för sin sjukvård, och tycker sig erfara att kön är längre p g a invandrarna. De får spara ihop till körkort själva. De står i bostadskön och får finna sig i att förlora placeringar när de priviligierade kommer, dvs flyktingarna. De har svårt att stå ut med smilet från den som nästan får samma pension, trots att de inte gjort sin plikt.

De ortodoxa Socialdemokraterna som nu stödjer Sverigedemokraterna tycker att det finns priviligierade i samhället, som får privilegier som förvägras dem själva. Trots att de gjort sin plikt. De går då över till det partiet som de tycker sig höra att de då skall få jämlikhet, att det inte skall finns några priviligierade.

Det är de som fortfarande hör ekot från den 18 januari 1928, när Per-Albin Hansson talade i Riksdagens Andra kammare, där han bl a sade:

”Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre. Där försöker ingen skaffas sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage, I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet.”

När sedan dessa ortodoxa socialdemokrater får höra av ny-Socialdemokraterna, att de, som är förkämpar för jämlikhet och därmed står för människors lika värde, är rasister, ja då stängs sannolikt vägen tillbaka till det partiet effektivt och hårt.

Att få höra att man är rasist och att man inte står tungt på värderingen om människors lika värde, svider hårt för en socialdemokrat. Det svider extra hårt då anklagelsen uttalas av de som gett miljarder till sk ensamkommande genom gymnasielagen, vilket innebär att ge stora förmåner till de som inte har rätt till dem då de saknar asylskäl. "Lika värde och gymnasielagen är varandras motsats, så kyss min röv", säger den ortodoxe socialdemokraten och tar Sverigedemokraternas röstsedel i handen.

Det socialdemokratiska partiets nedgång kan således bero på att partiet har förlorat sina socialdemokratiska väljare och blott har kvar de som är alltför lojala mot partiets historia, de som tillhör gruppen av ny-socialdemokrater, de som rymmer ny-rasister och de som gärna frotterar sig med totalitära ideologier, som islam, och de som tillhör den totalitära ideologin, muslimer i utanförskapsområden.  

Det socialdemokratiska partiet har förlorat Socialdemokraterna.

​Öllsjö den 9 januari 2020

​Kvinnojourerna, de verksamheter som tar hand om och skyddar utsatta kvinnor, tycks se en förändring i deras verksamhet.
https://www.corren.se/nyheter/kvinnojourerna-tappar-ny-bransch-vaxer-om6446621.aspx

De ideellt drivna kvinnojourerna lägger märke till en minskad verksamhet hos dem, och en stigande hos privata företag, som erbjuder liknande verksamhet. Kommunerna anlitar i stigande grad privata företag genom anbudsförfarande, istället för de ideella kvinnojourerna.

Ideella verksamheter har vissa fördelar. De kan drivas med högt engagemang och låg kostnad, då människorna ofta arbetar utan ersättning, där saken de arbetar för är deras belöning. Det kan också bli hög kvalité då arbetarna är drivna, inte av ersättning eller andra belöningar, utan av att bidra till en god sak. Man har t ex funnit att blodkvaliteten är högre när blodgivarna inte får ersättning.

En annan fördel, kanske speciell för denna verksamhet, är att ideell verksamhet inte förknippas med staten, varför man inte riskerar att dras in i en del av den statliga verksamheten som man kan uppfatta som mer repressiv än stödjande.

Nackdelen med ideellt är att det är svårt med kontinuiteten, då en frivillig, per definition just är frivillig, och således kan gå hem, eller inte dyka upp, utan risk för annan sanktion än att bli utesluten. En annan nackdel är också att kompetensen varierar, beroende på vem som dyker upp. Således är osäkerhet i leverans av tjänsten den största nackdelen. Därtill kommer att den tjänst som levereras är den som den frivillige vill utföra. Verksamhet som inte engagerar frivilliga, blir aldrig av. 

Fördelen med det privata borde vara deras högre grad av säkerhet eftersom de har anställd personal. Den personalen utför de arbetsuppgifter som ingår i deras arbetsuppgifter, och de går inte hem, för att det passar dem. De borde också kunna hålla en mer stabil kompetensnivå, just genom att de har anställd personal.

Nackdelen med det privata företaget är att det inte drivs för uppgiften att ta hand om kvinnor, utan för att tjäna pengar, där medlet, inte målet, är att ta hand om utsatta kvinnor. De levererar den tjänst som är lönsam för dem, inte den som behövs, liknande de privata skolorna, som sällan dyker upp i utsatta områden. Till detta kommer den osäkerhet som kommer av att företag inte har leveransskyldighet när de går i konkurs.

Kommunal verksamhet har fördelen att vara förutsägbar, ty de har också anställd personal, med stabila kompetensnivåer. De har fördelen att drivas utifrån samhällsbehovet och inte utifrån arbetarnas intresse eller verksamhetens lönsamhet. De har leveransskyldighet som kan fullgöras då de inte kan smita från den genom att gå i konkurs, likt det privata företaget.

Nackdelen är att de kan riskera att dras in i offentlig verksamhets kostnadsflum. Medan privata företag tenderar att se alltför mycket till kostnaden, tenderar offentlig verksamhet att kunna motivera, medelst diverse flum, kostnader som kanske inte alls är relevanta, men som kan legitimeras i en offentlig verksamhet. De kan också ha högre riskkostnader då de traditionellt har haft svårare att anpassa sin volym genom uppsägningar. Det senare är förmodligen den huvudsakliga förklaringen till att mycket av flyktingkrisen hanterades av privata företag, som snabbt kunde organisera boenden, och lika snabbt kunde dra tillbaka dem.

Till detta kommer den rådande ideologin, där privata initiativ ses som bättre än ideella, och än bättre än offentliga.

I en rationell verksamhet skulle de för- och nackdelar som jag angav ovan, vägas samman. Men en kommunal verksamhet, som skyddet av kvinnor tenderar att vara, är inte bara en rationell verksamhet, utan också en politisk, där ideologin spelar roll.

Därför kan vi inte förvänta oss att kvinnoskyddet utförs på bästa sätt, utan blott på ett bra sätt, givet de rådande ideologiska förhållandena.

Här kommer jag och mina gelikar in. Vetenskapen kan, om den anstränger sig att dra undan ideologiska kulisser, ta fram kunskap och utvärdera verksamheter med hjälp av en vetenskaplig sträng metodik.

​Öllsjö den 8 januari 2020

Sverigedemokraterna har begärt att invandringens kostnader skall beräknas och göras tydliga. Deras motståndare säger att vi klarar det; hur de nu kan veta det, utan att veta storleken på kostnaden?

Men hur skall kostnaden för invandringen beräknas? Det är lätt att säga att vi skall beräkna kostnaderna, men betydligt svårare att göra beräkningen.

Först måste vi bestämma vad som avses med invandringen. Avses blott de människor och de kostnader som är hänförliga till dem som kom under flyktingkrisen? Då blir det ganska enkelt, ty där står migrationsverket för stora delar av kostnaderna, och efter 2 år tar kommunerna och deras socialbudget över.

Men mycket av gängkriminaliteten, som kostar stora summor, görs av invandrare i andra och tredje generation, varför kostnaderna för dem faller utanför. Men man kan nog anse, utan precision, att gängkriminaliteten har invandringsbakgrund, varför kostnaden, eller del av den, skall läggas på invandringens konto.

Det finns emellertid kostnader som rör gängkriminaliteten som är tydligt invandrarrelaterade. Sjukhusen har fått uppgradera deras säkerhet enormt, och idag är det rutin att sjukhuset stänger sin akutavdelning och att poliser blir avdelade till det absurda uppdraget att värna akutmottagning.

Men dessa är tämligen synliga kostnader. Vad värre är, är de mer osynliga kostnaderna. 

Idag utförs mycket arbete som syftar, framgångsrikt eller ej, till integration. Allt detta är kostnader för invandringen.

Men än mer dolt är det som vi ekonomer kallar alternativkostnad. När jag nu sitter och skriver om invandringens kostnader, hade jag kunnat ägna mig åt att debattera ekonomisk demokrati, hur vi kan utveckla arbetslivet och våra organisationer genom ökat engagemang på arbetsplatserna. Värdet av den förlorade debatten, är en kostnad för invandringen.

Idag går mycket energi åt för att fundera på integration, på hur vi skall agera, hur samhället skall utformas för att hantera invandringen och dess effekter. Utan invandringen, ingen sådan debatt, varför vi skulle ha tid och energi till att göra annat.

Om det nu hade varit så att vi hade vunnit på debatten om invandring, då är ju alternativkostnaden mycket låg. Men jag upplever inte att samhället vinner något utvecklingssteg när vi debatterar om en man har rätt att förvägra sin handskakning till en kvinna. Jag tycker att vi då har gått mer än 100 år tillbaka i tiden, ja, egentligen till en tid av kvinnoförtryck som aldrig manifesterat sig på det sättet i Sverige. Här har vi inget att vinna. Blott tid att förlora till något så meningslöst som att diskutera och låta domstolar förhålla sig till hur man förhåller sig till förmedeltida kvinnoförtryck.

När jag var på en italiensk konferens, diskuterade alla med mig om effekterna på Sveriges samhälle av flyktingmottagningen. Det var ingen diskussion om hur vi utnyttjar invandringen för en radikal, progressiv utveckling. Det var enbart hur vi skulle lyckas undvika regression och religiöst förtryck. Något som vi ju rimligen lämnade på 1800-talet.
Jag fick konstatera att ännu är invandringen till största del en sk utmaning, dvs blott och enbart ett problem som måste lösas. Det är något som blott förbrukar resurser, utan att generera några positiva effekter. Det är ingen möjlighet, som kommer att vara grunden för Sveriges progressiva utveckling in i en skinande framtid. I alla fall inte ännu.

Låt mig ge en bild, en metafor, för att göra det enklare. Vi har en älv, med lätt forsande vatten. Så kommer mer och mer vatten i älven. Vattnet forsar starkare och starkare. Det river och sliter på älvens stränder. De eroderar, träden som tidigare stod vid älven, grips av vattnet och ramlar i älvens forsande vatten. Älven skapar nya fåror, under det starka vattentrycket.

Det är ett problem. En utmaning. Vad kan vi göra?

Vi kan försöka att stärka stränderna, lägga ut stenbumlingar som minskar stranderosionen. Det är en kostnad utan intäkt, ty vattnet forsar fortfarande fram. Vi ägnar all tid och alla resurser att stärka stränderna. De som redan fanns, men som nu eroderar. Det är passivt och defensivt.

Vi kan däremot dämma upp forsen. Vi kan skapa en enorm fördämning, där vi sedan leder vattnet genom turbiner, som skapar elström. Det är ett aktivt utnyttjande av de ökande vattenmassorna, där vi offensivt utnyttjar den kraft som finns i vattenmassorna.

Alternativkostnadsresonemanget innebär att vi både ser kostnaderna för att skydda stränderna, samtidigt som vi ser de förlorade intäkterna genom turbinernas elkraft.

Vi måste därför vända vårt resonemang, från åtgärder som minskar de negativa effekterna av invandringen, till hur vi utnyttjar invandringen till att skapa en progressiv utveckling för Sverige.

Hur får vi kraft från vår invandring? Det är frågan vi måste fokusera på.

​Öllsjö den  7 januari 2020

​Idag firar vi att Jesus blir identifierad som kung av de tre vise männen (eller hur många de nu var). De var perser och deras visdom låg i att de var astrologer, varför de genom stjärnorna hade uttytt att en kung var född.

De var emellertid inte klokare än att de inte visste var kungen var född, utan de fick gå till den regerande kungen Herodes den Store, för guidning. Herodes, som var av judisk ätt, visste att berätta att profetian pekade ut Betlehem. Så, dessa hedningar, men ack så visa, gick till Betlehem. Där fann de Jesus, och överlämnade gåvorna av guld, olja och myrra till Josef, får vi anta då perserna sannolikt tillhörde den starkt kvinnofientliga abrahamtiska traditionen.

Herodes fortsatte den judiska traditionen att mörda barn, eftersom han begärde att alla barn, yngre än två år, skulle mördas, då han inte ville se en konkurrent till sin tron.
Tiden, två år, är intressant, då den antyder att de vise männen inte var så visa, eller att stjärnorna inte visade på födelsen meddetsamma, eller att de kanske hade en lång väg att resa, ty vid den tiden var perserriket utsträckt.  

Kanske det mest intressanta med historien är att det blir icke-judar som får uppdraget att finna Jesus och identifiera Jesus som kung. Men inte vilka som helst, utan närbesläktade på långt håll, perser, och de som skådar mot himlen, astrologer. Även om jag inte kan inse varför den tidigare så pratglade Jahve, som med sina egna ord gav budorden till moses folk, nu behövde meka med stjärnor för att förmedla sitt budskap. Tidigare hade det ju räckt med en brinnande buske. Men kanske det behövs ett helt annat sätt att kommunicera, nu när guden skall fjärma sig från judarna, och t o m göra dem till Kristusmördare.

Notera också att det är en man av judisk släkt, Herodes, som försöker avliva gossebarnet. Minns att den som ibland utmålas som Kristus-mördare, romaren Pilatus, faktiskt inte var mördaren, eftersom han lämnade domslutet till pöbeln av skränande judar.

Det var inte de människor som bodde i Betlehem, judarna, som identifierade Kristus, trots att det var en judisk profetia. Det var perser, som sannolikt bar den ursprungliga monoteistiska tron på en gud, sprungen från Zarathustra, som fick uppgiften att identifiera Kristus. Det var däremot Herodes, en av judisk ätt, som försökte mörda Kristus.
Så blir antisemitismen ingrodd i kristendomen. Så som den blivit en naturlig del i islam. Och, med viss rätt, ty Herodes bara fortsatte den starka tradition av barnamord som judarna hade, manifesterade av de rasistiska barnamorden i Egypten, som de idag firar som sin högsta högtid (sic!), påsken.

Förvisso är detta skrönor. Men olikt dagens förnuftiga barn, som slutar tro på tomten när de växer upp, bebos världen av människor som fortfarande tror på dessa skrönor. Som tror att de kan säga något, men som klädsamt och inställsamt glömmer och likt Petrus, förnekar sanningar, som de om antisemitismen och den bottenlösa sexismen. Notera att det är inte bara de mest fattiga, de mest okunniga, de fördrivna, de som blott kan äga en sak, hoppet, som bär på denna vidriga vidskepelse. Det är ärkebiskopen i Sverige och det är påven i Rom, som bär fram denna antisemitism och sexism.

När det idag mullras om övertygelsen om lika värde, minns då att judendomen, kristendomen och islam är de första att nämna när det gäller dem som bryter mot den principen.

När du idag vilar dig på helgdagen, minns att det var perserna, de som idag mördar och härjar i sitt eget land, som identifierade Kristus.

Själv minns jag den goda vännen jag har, som inte säger att hon kommer från Iran, utan från Persien. Hon säger att våldet kommer från islam, och islam kommer inte från perserna, utan från araberna, som våldförde sig på Persien i mitten på 600-talet.

Jag, som kommer från ett land med tidigare mångudatro, asatron, påminner henne vänligt att det inte spelar någon roll, ty både perserna och judarna, och därefter de kristna och muslimerna, bär på arvet av monoteism. Och monoteismen synes vara en starkare mordisk religion än vår asatro, som vi övergett, medan de monoteistiska, och därmed mordiska religionerna, lever i all välmåga.

Tyvärr.

Öllsjö Trettondagen den 6 januari 2020 

​En golfklubb, Östra Göinge GK, serverar mat och alkohol. Handläggaren i Östra Göinge kommun ger förslag att dra in alkoholtillståndet då golfklubben inte uppfyller alkohollagstiftningens krav på matservering. Tidigare har klubben fått en varning, då den inte serverat den mat som krävs för alkoholtillstånd.
https://nxt.kristianstadsbladet.se/ostra-goinge/far-fortsatta-servera-alkohol-efter-kritiken/

Det märkliga med alkoholtillstånd är att det är ett myndighetsutövande, dvs att det finns en lag som reglerar tillståndet, men tillstånd hanteras, inte av domstol, utan av en kommunal nämnd, i Östra Göinges fall, Tillsyns- och tillståndsnämnden. Det är en nämnd som inte består av jurister, utan av politiker.

Man kan ha invändningar mot förfarandet då det innebär att politiker har den nationella lagen, plus att de kan lägga till lokala föreskrifter. Men sedan är det de själva som tillämpar och dömer. 

I Östra Göinge gav en kommunal tjänsteman, samhällsbyggnadschefen Mikael Torberntsson ett yttrande, där han gick emot sin egen handläggare, och menade att det var orimligt att dra in alkoholtillståndet.

I nämnden, som, jag upprepar, består av politiker och inte jurister, beslöt man att inte bifalla handläggarens begäran om indraget alkoholtillstånd. Enligt tidningen vill man stödja det lokala näringslivet och ha ett kundfokus. Och man tillägger att det inte förekommer något stök eller fylleri. Ordföranden tillägger också att han personligen gärna sett en mildare alkohollag.

Men kan se detta på två sätt.

Konsekvensetiskt kan man hävda tanken bakom lagen. Finns lagstiftningen till för att minska stök och fylleri? Om så, då uppfyller golfklubben lagens anda, och borde få fortsätta.

Principetiskt kan man hävda landskapslagens princip, det som Karl XV tog som sitt motto: Land skall med lag byggas. Då kvittar det lika vilka konsekvenserna blir. Lagen säger en sak och det är ett och odelat. Skall folk börja se till konsekvenserna, då skall man ju inte skriva regler utan konsekvenser i lagen.

Men en svårighet som tillkommer det här fallet är att en tjänsteman tolkar lagen och hävdar alkoholförbud. Lekmän i området sitter och har ett kundfokus och tycks besitta kunskap om vad som sker på golfklubben, att det inte förekommer stök, och mildrar påföljden genom att ge klubben fortsatt tillstånd.

Det är mycket svårt att undkomma en förskräcklig tanke, att vi åser korruption, kanske baserad på klass. Ledamöter kanske själva frekventerar klubben, eller har bekanta, ja, t o m släkt som använder den. Då borde de anmält jäv. Men blott en ledamot anmälde jäv, en Sverigedemokrat, som tillhör de mest bespottade politikerna i Sverige.

Man kan också häpna över att ordföranden i nämnden uttalar sig om lagen. Hans uppgift är att tillämpa lagen, och bör, som alla domare, hålla truten om sina åsikter om lagen.

Att politikerna inte klarar sin uppgift understryks av att man säger sig ha ett kundfokus. Skall lag och reglering ha ett kundfokus? Skall en domstol, som det ju i realitet handlar om här, eftersom man ger ut och drar in rättigheter som staten monopoliserat, beakta aktörens behov och intresse? Vilken annan domstol skall döma efter ett kundfokus? Bör tingsrätten betrakta den misstänkte mördaren som en kund?

Ja, så ser dagens samhälle ut. Där privata företag ges statliga uppgifter, att ha rätten att avgöra min användning av min egendom, bilen, genom att besiktningen nu är privatiserad. Man bör inte vara förundrad om Bilbesiktningen, så som tillsynsnämnden i Östra Göinge, har ett kundfokus.

Det är ingen ordning i Sverige idag. När det forna partiet för Lag och Ordning, har ett kundfokus på lagstiftningens tillämpning. Men kanske de aldrig haft ett Lag-fokus, utan blott ett klassfokus, ty Land skall med lag byggas för att disciplinera underklassen.

När golfarna i Östra Göinge skall ta sig ett järn eller vila ut med ett glas vin, då gäller inte ’Land skall med lag byggas’. Då gäller det att kunden blir nöjd.

​Öllsjö den 5 januari 2020  

De kriminella skjuter på varandra. De stjäl från våra hus. De hotar oss. Öka straffen. Kriminalisera. Lås in. Kasta nyckeln.

Medelklassen vill inte betala kostnaden för städningen, utan betalar svart, dvs en kriminell gärning. Ge dem avdragsrätt, sk RUT, så återgår de till det legala livet.

Medelklassen vill röka på. Ge dem legalt hasch, så får vi t o m bort de kriminella, ty de kriminella antas blott ha intresse i att sälja droger. Tar vi bort förtjänstmöjligheterna i drogen söker sig brottslingar, likt medelklassen, bort från det illegala området, och blir laglydiga, arbetsamma individer.

Detta snabba, impressionistiska tecknandet av idag, ger vid handen att det kanske finns en klassmässig reaktion på kriminalitet. Och en ohyggligt naiv syn på kriminalitet.

Om det finns förtjänstmöjligheter blir somliga personer kriminella. Försvinner den förtjänstmöjligheten, upphör den kriminelle att vara kriminell. Likt medelklassen som slutar med sina svarta pengar.

Men kriminellt agerande kan skapas av gener, av kultur, av social situation, av familjen, och av förtjänstmöjligheterna. Tar du bort en av dessa fem, finns fyra kvar. Kriminell kan dock hållas tillbaka av risken för straff. Dagens diskussion hos högern består till största del av att en del av kriminaliteten skall minska genom att risken för straff, dvs fler poliser och hårdare straff, skall finnas.

Dessa åtgärder, fler poliser och hårdare straff, ser man dock inte som möjligheter när det gäller att hålla tillbaka medelklassens kriminalitet när det gäller att betala för sina renoverade kök och städning av sina hus. Då skall inte sanktioner införas som mildrar kriminaliteten. Nej, då tar man till positiva incitament genom, skattereduktion. Som om medelklassen inte känner av risken för sanktioner, utan måste luras in i laglydighet genom positiva incitament.

Så ser dagens klassamhälle ut. Underklassens kriminalitet angrips med sanktioner, medan medelklassens kriminalitet angrips med incitament.

​Öllsjö den 4 januari 2019

Nils Petter Sundgren är död. En filmkritiker av rang. Sittandes på en piedestal, där han delar platsen med en annan gigant, Jan Aghed, som arbetade på Sydsvenska Dagbladet.
https://www.svt.se/kultur/filmkritikern-nils-petter-sundgren-ar-dod

Deras kritik var oerhört initierad, späckad med referenser, framför allt till andra filmverk. Genom dem blev film en kulturmanifestation likvärdig litteraturen. Sundgren var något lättare att ta till sig. Hans medium var ju också det omedelbara TV-mediet, där man inte kan frysa bilden för att fundera extra över vad han sade. Agheds recensioner var ibland så avancerade att man fick läsa om dem. Man förstod också att somligt blev inte tillgängligt för en, eftersom man inte var så bildad och varken Sundgren eller Aghed kunde kompensera den bildningsbristen i en filmrecension.

Genom att följa Sundgren och Aghed kunde man emellertid utvecklas i sin syn och förståelse av film. De bägge var folkbildare av rang.

De upphöjde både filmen och sina läsare och åskådare till en kulturmanifestation. 

Deras egna upplevelser var, vad jag minns, tämligen likgiltiga. De utgick inte från sig själva, som personer, utan från en djup cineastisk och allmän bildning. De analyserade filmen och utifrån analysen, kom bedömningen.

Det står i bjärt kontrast till mången filmrecension idag som jag tar del av, där recensentens personliga upplevelse bildar grunden för omdömet. Dagens recensenter upplever och känner. De analyserar inte. Det personliga, inte kunskapen, är avgörande.

På så sätt kan man säga att Sundgren och Aghed var Förnuftet inom filmkonsten, medan dagens filmkritik, i alla fall den jag får mig till livs genom dagstidningar och TV, är goda exponenter för dagens offentlighet, där den personliga upplevelsen upphöjs till fundamentet. Filmens sanning kommer inte genom Förnuftets arbete med kunskapen, utan genom upplevelsen.

Förvisso är mycket av filmen en upplevelse hos åskådaren. När vi hör Döden säga, i Sjunde inseglet, ”jag har länge gått vid din sida” och sedan sätter sig ner för att spela schack med riddaren, då erfar vi dödens närvaro. Men med Sundgren och Aghed förs vi tillbaka till kyrkomålningen i Täby kyrka av Pictor, och erfar historiens vingslag över vår egen dödsångest. En självklar referens som dessa gör, medan dagens recensenter skulle pladdrande skriva om sin egen dödsångest.

Vi förlorar i kunskap och därmed i insikt. Vår värld blev fattigare på insikter i vår egen upplevelse av filmen.

Öllsjö den 3 januari 2020

​Man utökade möjligheterna för personer att följa en högskoleutbildning genom den sk 25:4-regeln, att personer över 25 år, med minst 4 års arbetslivserfarenhet, och med grundläggande kunskaper i svenska och engelska, kunde få högskolebehörighet. Den möjligheten övergavs 2008.

Tanken var att minska den sociala snedrekryteringen. Oklart dock varför den minskas genom att man minskar kravet på boklig bildning och ersätter den med någon sorts bildning genom arbete.

Nu vill man återigen öka möjligheterna för dem utan behörighet till högskolan via gymnasiet genom att göra ett speciellt behörighetsprov för dem. (https://www.svt.se/nyheter/inrikes/nytt-behorighetsprov-till-hogskolan-ska-losa-problem-med-bristyrken). Ministern säger att det handlar om att ta tillvara kompetens och ge fler vägar till högskolan.

Det låter bra, men det innebär också att studenterna som läraren möter har en mångfald av kunskaper. Det ger onekligen en god undervisningssituation. Men samtidigt möter läraren också studenter med mångfald av kunskapsluckor. Svårigheten vid antagning är att säkerställa att studenterna, med all sin varierande kompetens, inte har variation i den kompetens som utbildningen antar finns närvarande.

Jag hade en gång en grundläggande kurs i företagsekonomi för personalvetare. I den fanns ett moment om kalkylering, ty personal är ju inte sällan företagets viktigaste investering, varför utbildning och vidareutbildning är ett viktigt moment i en verksamhet, vilket är investeringar som man måste ha kontroll på, dvs man måste kalkylera dem. En personalvetare som är fullfjädrad, borde kunna klara kalkylerna själva, men i en större organisation kanske man kan ha arbetsdelning som lägger kalkylen hos en erfaren ekonom. Men detta till trots måste personalvetare förstå kalkylen, ty annars får den underlag som den inte kan hantera.

I kalkylsystem drabbas man ibland av att man får ett ekvationssystem med två obekanta, t ex antal personer och insatser. Jag gick igenom kalkylerna på en föreläsning och skickade sedan hem studenterna med övningar, som vi skulle gå igenom på en övningslektion. Övningen bestod i att reflektera kring olika insatser och deras konsekvenser, men för att kunna göra det var de tvungna att kalkylera.

Minst en tredjedel kom till övningen och sade att de inte hade kunnat utföra övningen då de inte kunde matematiken med ekvationssystem. Ja, några sade att de inte ens kunde göra beräkningar med en obekant. En sade, uppriktigt och med nickande huvud runt sig, att hon var rädd för siffror och kände ett obehag inför siffror.

Jag ägnade sedan varje rast att försöka lära ut konsten att lösa ut en och två obekanta. De som satt med på rasten var äldre personer, sannolikt 25:4-studenter. Jag hoppas att jag inte hade gjort detsamma idag, utan att jag gått till studierektorn eller motsvarande och sagt att 1/3 av studenterna saknar kompetensen som krävs för att följa undervisningen, och att det var studierektorns problem och inte mitt. Jag vill ha rast, eller delta i diskussioner om ämnet jag undervisar i. Jag vill inte förbruka min energi på att kompensera för bristfälliga kunskaper och för anti-akademiska attityder.

Tänk er om jag hade gått en ekonomutbildning som hade inslag av språkutbildning. Språkläraren går igenom en grammatisk sak, t ex hur bestämda artikeln ser ut beroende på genus och singularis och pluralis. Jag förklarar att jag känner obehag inför grammatik och framför förslaget att läraren kan ägna rasterna åt att förklara vad substantiv och bestämd artikel är. Med all rätt hade läraren bortsett från min önskan, då så elementära kunskaper måste antas finnas hos språkstudenter på akademisk nivå. Detsamma gäller ekvationer med en eller två obekanta, att det i ekonomi är så elementärt att det är orimligt att försöka utforma t o m en elementär introduktionskurs i ekonomi utan att kunna anta att de kunskaperna finns.

Det som nu inträffade var att min kunskap och mitt engagemang, som hade kunnat användas till att utveckla den akademiska diskussionen kring personalvetarens problematik avseende kalkyler av personalinvesteringar, förbrukades nu till att kompensera för bristande förkunskaper. Kvaliteten på utbildningen blev lägre än vad den kunnat vara.

Ett liknande intermezzo inträffade när jag läste nationalekonomi på grundläggande nivå. Där förekom optimeringssituationer, där man skulle söka maximum på en funktion. Det görs matematiskt genom derivatan, vilket är tämligen grundläggande matematik för studenter som specialiserar sig i ekonomi. Så inte på den kurs som jag följde. Där gick läraren igenom ett omständligt sätt att via en graf få fram maximumpunkten på funktionen. Det var en tidsödande aktivitet som tog bort fokus från det som ämnet handlade om, nationalekonomi. Men det behövdes då förkunskapskraven tydligen inte var sådana, att deriveringskunskap kunde förutsättas.

På så sätt glider kvaliteten ner, genom att förkunskapskraven mildras, t ex genom att kompetensvariationen är stor och inte inbegriper tröskelvärden för kunskaper i viktiga ämnen, såsom matematik.

Effekten med acceptans av höga variationer på kompetens tycks innebär en lägre nivå på den akademiska utbildningen. Och argumentet är att bredda rekryteringen till högskolan.
Varför ända in i QxZy skall de reducera den akademiska utbildningens kvalité för att bredda antagningen? Det innebär ju att man säger att breddningen handlar om att anta människor med mindre kunskap, inte att anta människor från grupper som av sociala skäl har svårt att ta sig till högskolan. Det är som om allt måste sänkas så fort det handlar om att ge arbetarklassen tillträde. Men det som blir effekten, blir som med den utökade antagningen som skedde på 60-talet, att arbetarklassen fortfarande är utanför, men att de mindre studiebegåvade ungdomarna från medelklassen strömmar in till högskolan.

Det är gott att man försöker få in fler av de studiebegåvade, som av olika skäl inte vandrat in på högskolan. Men de skall inte beredas plats till priset av lägre kvalité, utan genom att de ges möjligheter att skaffa sig den kompetens som krävs för att följa högskoleutbildning. Man skall därför satsa på vuxengymnasiet och deras förmåga att ge högskolekompetens, istället för att låtsas om att man i arbetslivet får kunskap om ekvationssystem.

​Öllsjö den  2 januari 2020