Man inser lätt att det är dåligt för kassan att underkänna studenter, ty det ger inga pengar in, men leder sannolikt till ytterligare resursförbrukning genom en ny tentamen.
Samtidigt borde det finnas en rykteseffekt om högskolan godkänner studenter med bristfälliga kunskaper. Det är dock inte säkert att den rykteseffekten är negativ, dvs att färre studenter vill gå på den högskola som inte besvärar studenterna med krav på att de skall arbeta så mycket. I en miljö där kunskapen inte är så eftertraktad, men högskolans urvalsmekanism fortfarande anses ha något värde, finns det gott om studenter som hellre ser möjligheten till godkänt med liten insats och motsvarande kunskap, än risken för underkänt med hög insats och godare kunskap. Jag erfor själv det när jag drev en intensiv magisterkurs, som rättmätigt hade rykte om sig att vara krävande. Många studenter valde att lämna högskolan med den lägre statusen, men mer krävande kursen, för att gå till det närliggande högstatusuniversitetet, med mer lättsamma kurser. Hellre väl godkänd i Lund än underkänd i Kristianstad, uttryckte en student motivet till sitt val.
Vi kan därför sannolikt mildra tron på rykteseffekten som motiv för att kontrollera standarden i det rådande finansieringssystemet.
Ofta finns det ingen direkt koppling mellan examinationen och den som examinerar. De bästa systemen är de där läraren får betalt per examinerad student. Då finns inga finansiella incitament att godkänna studenten. Inte sällan finns dock system där läraren får en budget till kursen, som inte varierar beroende på godkännandefrekvensen. Då inser läraren att den får samma ersättning, oaktat hur många som underkänns. Det innebär att ju fler som underkänns, ju mer får läraren examinera, men det påverkar inte ersättningen. Den lättjefulle inser då att man får mer betalt per insats om man godkänner studenterna. Här finns då ett incitament att godkänna.
Somliga av oss brukar peka på en annan kontrollinstans som tar bort, eller i alla fall dramatiskt mildrar effekten av finansieringsformen. Professionalismen hos läraren säger att en student skall bli godkänd om den uppfyller lärandemålen, inte annars. Den professionella utför sin arbetsinsats oaktat timpenningen, ty den drivs inte av penningen utan av professionalismen.
Men professionalismen kan fallera. Det finns sannerligen ingen tydlig positiv korrelation mellan akademisk grad, från adjunkt till professor, och strängheten i examinationen.
Någon hävdar att det finns en upp och nervänd U-funktion i kvalitet i examinationen. Adjunkten brister i kompetensen till en god examination med precision, som dock professorn har. Professorn är emellertid erfaren och har en sorts vishet i examinationen, som gör den förvisso mer krävande i examinationen relativt adjunkten, men då i precisionen, vilket som sluteffekt kan ge ungefär samma godkännandefrekvens som adjunkten. De som är i mitten, speciellt de som nyligen fått sin doktorstitel, skall visa sig på styva linan, de anser sig stå för framtidens goda utbildning, och är därför mycket krävande i examinationen.
Andra hävdar att det finns ett negativt samband, där adjunkten är den mest krävande och därefter sjunker kvaliteten i examinationen. Skälet är att adjunkten är blott undervisande och har inga andra konkurrerande verksamheter på högskolan. De andra, från doktorand till professor, har ambitionen och/eller kravet på att utföra forskning. Ju enklare examination, ju mer forskning blir då den enkla kalkylen som leder till att ju mer krav på forskning en individ har, ju mindre god examination. Kanske det finns en knyck på den kurvan, ty docenterna som jagar sin professorstitel, är de som har hårdast krav på forskningsprestation, varför de är de mest godkännandebenägna. Professorer, speciellt de som närmare sig pensionen, är inte så jagade av prestation i forskningen, varför de kanske blir bättre examinatorer.
Men finansieringsformen kan slå igenom mer indirekt. De som ytterst handhar pengarna, har ingen examination, men de kan ofta avgöra vem som skall vara examinator. Det kan då leda till två kvalitetssnedvridningar, den ena mer korrupt än den andra.
Penningansvariga kan kalla på en lärare som har höga underkännandefrekvenser och säga, som en potentat (jag anger det inte närmre för att upprätthålla anonymitetsskyddet) sade: ”Det var hög underkännandefrekvens på din kurs. Det är många betalande studenter på kursen, vilket kan ställa till problem eftersom de snart skall åka hem, varför jag vill att du går igenom din examination en gång till”. Det var således en ren uppmaning till korruption, där betalande studenter skulle behandlas mer välvilligt då man gärna ser fler betalande studenter, eftersom det ger budgetförstärkning sidan om den ordinarie budgeten.
En mindre uppenbar korruption som finansieringssystemet ger upphov till, är att penningansvarige noterar den höga underkännandefrekvensen och flyttar på läraren, i förhoppning att den nye examinatorn har en för finansieringen mer välvillig examination. Liknande effekt kan uppnås genom den individuella lönesättningen, där den stränge läraren ges lägre lön än den välvillige.
Denna form av att korrumpera examinationen underlättas av regeln att studenter har rätt att kräva en ny examinator efter två underkännanden. Många underkända studenter på en kurs, efter andra omexaminationen, ställer sina steg till studierektorn eller motsvarande, och kräver en ny examinator. Det kan då beviljas, med glädje, och med hänvisning till regeln om rätten att byta examinator, ty då finns möjlighet att sätta in en examinator som förbättrar godkännandefrekvensen och därmed kassan.
Den som har hand om penningarna är därför en person som är lika viktig som den som examinerar. Tanken med att universitets administrativa chefer skall ha hög akademisk kvalifikation kan därför ses som en ytterligare garant för att upprätthålla professionalismen i systemet och inte låta examinationen påverkas av finansieringsformen.
Min tro, utifrån dessa resonemang, är att finansieringsformen slår mindre igenom om examinatorer är minst docent och om de administrativa cheferna är minst docenter, men helst professorer, och därmed utrustade med den akademiska visheten.
Öllsjö den 11 januari 2020