Jag gick i en byskola. Där gick några barn som bodde på en bondgård. De kom från Malmö och hade nog tagits från sina föräldrar. Visst var några av dem tuffa, men de var med alla andra på rasten och blommade aldrig ut i ligistfasoner, utan var som vi andra.
Så ser den goda mångfaldhetsskolan ut.
Arpi stormar mot att använda ’flickkuddar’ som integrationsverktyg. (https://www.svd.se/barn-ar-inte-integrationsverktyg-mp ) ’Flickkudde’ är den elev man satte mellan två bråkiga personer. Oftast var bråkmakarna pojkar och kudden var, som termen säger, oftast flickor. Flickorna förlorade säkert tid och koncentration, och därmed skolgång på att vara ’flickkudde’. Pojkarna kanske vann skolgång genom att inte få utveckla sitt bus.
Miljöpartiet tycks vilja det som jag vill, att det är staten och inte föräldrarna, som anvisar barns skola. I akt och mening att uppnå något stort, ett land där vi är i samhörighet och inte uppdelad på klass eller religion.
En god tanke. Den fungerade i min byskola. Jag vill att den skall fungera likadant idag. I den skolan blandas ungdomar, med många kuddar att sätta in mot de bråkiga.
Idag delas de upp, där kuddarna sätts i en skola med alla andra kuddar, och andra skolor som har ett ohyggligt överskott att bråkstakar, där de kanske inte ens har någon kudde. Ett sådant samhälle är inte ett solidariskt samhälle.
Å andra sidan: Varför skall flickorna vara solidariska medan pojkarna åtnjuter omsorg?
Men en större fråga är den som Arpi väcker. Min byskolas solidaritet fungerade eftersom de potentiellt bråkiga var i distinkt minoritet. Jag minns inte så väl, men kanske en eller två elever på trettio elever. Och totalt kanske fyra eller fem på skolan. Idag kanske det finns skolor där de bråkiga är så många att kuddarna inte räcker till. Och när rasten kommer, är de så många att de kan bilda effektiva gäng.
I studier av bostadssegregation har man funnit att det finns en tolerans för invandrare, men på en låg nivå. Går den över en viss andel i bostadsområdet, börjar de resursstarka svenskarna flytta ut. Kanske det finns samma mekanism i skolor, att en viss andel bråkstakar i varje klass går an, och en viss andel på skolan, men när den andelen blivit för stor, då tilltar buset och föräldrarna flyttar sina barn.
Tänk om det är så att min tanke på samhället där vi är tillsammans, endast är möjligt när vi har en andel avvikande som är likt min byskola? Jag har förfäktat en sådan tanke när jag stred för att en förtätning i mitt bostadsområde skulle bestå, inte av villor, utan av hyreslängor, så att vi fick in en annan grupp, t ex invandrare, än den som dominerar helt i vårt bostadsområde. Min tanke var ’Vi kan bära det’, dvs att vi som är så lika och homogena och stabila, kan ta mångfalden och lära upp de andra, och kanske lära oss njuta deras arabiska kaffe.
Kanske vi, i vårt homogena land som ligger inom det gamla vodkabältet, skall tänka på groggen? En grogg utmärks av att den tar styrka från alkoholen, men den helt dominerande vätskan är blannevanned, dvs den vätska som blandar upp alkoholen och ger smaken av diverse tillsatser. För mycket sprit i groggen, och den blir bara användbar som ett sätt att berusa sig och hamna under bordet.
Har då Arpi rätt, att vi har fått för mycket i vår grogg och att blannevanned inte räcker till för att göra groggen smaklig? För att undvika att våra barn hamnar under bordet, tar vi våra barn ur skolan och sätter barnen i en mer välsmakande skola. Medan miljöpartiet vill ha en grogg som gör att alla hamnar under bordet, vilket onekligen PISA-undersökningarna har antytt.
Öllsjö den 28 januari 2020
Så ser den goda mångfaldhetsskolan ut.
Arpi stormar mot att använda ’flickkuddar’ som integrationsverktyg. (https://www.svd.se/barn-ar-inte-integrationsverktyg-mp ) ’Flickkudde’ är den elev man satte mellan två bråkiga personer. Oftast var bråkmakarna pojkar och kudden var, som termen säger, oftast flickor. Flickorna förlorade säkert tid och koncentration, och därmed skolgång på att vara ’flickkudde’. Pojkarna kanske vann skolgång genom att inte få utveckla sitt bus.
Miljöpartiet tycks vilja det som jag vill, att det är staten och inte föräldrarna, som anvisar barns skola. I akt och mening att uppnå något stort, ett land där vi är i samhörighet och inte uppdelad på klass eller religion.
En god tanke. Den fungerade i min byskola. Jag vill att den skall fungera likadant idag. I den skolan blandas ungdomar, med många kuddar att sätta in mot de bråkiga.
Idag delas de upp, där kuddarna sätts i en skola med alla andra kuddar, och andra skolor som har ett ohyggligt överskott att bråkstakar, där de kanske inte ens har någon kudde. Ett sådant samhälle är inte ett solidariskt samhälle.
Å andra sidan: Varför skall flickorna vara solidariska medan pojkarna åtnjuter omsorg?
Men en större fråga är den som Arpi väcker. Min byskolas solidaritet fungerade eftersom de potentiellt bråkiga var i distinkt minoritet. Jag minns inte så väl, men kanske en eller två elever på trettio elever. Och totalt kanske fyra eller fem på skolan. Idag kanske det finns skolor där de bråkiga är så många att kuddarna inte räcker till. Och när rasten kommer, är de så många att de kan bilda effektiva gäng.
I studier av bostadssegregation har man funnit att det finns en tolerans för invandrare, men på en låg nivå. Går den över en viss andel i bostadsområdet, börjar de resursstarka svenskarna flytta ut. Kanske det finns samma mekanism i skolor, att en viss andel bråkstakar i varje klass går an, och en viss andel på skolan, men när den andelen blivit för stor, då tilltar buset och föräldrarna flyttar sina barn.
Tänk om det är så att min tanke på samhället där vi är tillsammans, endast är möjligt när vi har en andel avvikande som är likt min byskola? Jag har förfäktat en sådan tanke när jag stred för att en förtätning i mitt bostadsområde skulle bestå, inte av villor, utan av hyreslängor, så att vi fick in en annan grupp, t ex invandrare, än den som dominerar helt i vårt bostadsområde. Min tanke var ’Vi kan bära det’, dvs att vi som är så lika och homogena och stabila, kan ta mångfalden och lära upp de andra, och kanske lära oss njuta deras arabiska kaffe.
Kanske vi, i vårt homogena land som ligger inom det gamla vodkabältet, skall tänka på groggen? En grogg utmärks av att den tar styrka från alkoholen, men den helt dominerande vätskan är blannevanned, dvs den vätska som blandar upp alkoholen och ger smaken av diverse tillsatser. För mycket sprit i groggen, och den blir bara användbar som ett sätt att berusa sig och hamna under bordet.
Har då Arpi rätt, att vi har fått för mycket i vår grogg och att blannevanned inte räcker till för att göra groggen smaklig? För att undvika att våra barn hamnar under bordet, tar vi våra barn ur skolan och sätter barnen i en mer välsmakande skola. Medan miljöpartiet vill ha en grogg som gör att alla hamnar under bordet, vilket onekligen PISA-undersökningarna har antytt.
Öllsjö den 28 januari 2020
RSS-flöde
