Jag flög första gången i mitt liv mellan Kastrup och London. Jag var kanske 27 år. Jag fick fönsterplats. När jag tittade ut genom fönstret insåg jag, när planen steg från Kastrup, att det var ett ökat avstånd mellan mina fötter och jorden. Det var mycket obehagligt och jag förstod varför folk hade flygskräck. Där formulerade jag min hart när geniala teori om flygskräck.
Flygskräcken kom av kombinationen av låg säkerhet och frånvaro av kontroll över situationen. Vi hade förvisso bälte, men olikt Volvos tre-punkts-innovation, och rallybilars fyr-punktskonstruktion, var flygplanets två-punktskonstruktion uppenbart enbart där för att hålla liket på plats vid en krasch. Men det avgörande var att man inte kunde göra något själv. Störtade planet satt man där, handfallen, utan möjlighet att ingripa och påverka sin situation.
Min teori reflekterade jag inte över när jag sedan åkte tunnelbanan in till London. Där fanns inga säkerhetsbälten och graden av kontroll var lika liten som på flygplanet. Ändock utvecklade jag ingen tunnelbaneskräck.
Men jag bar vidare teorin om säkerhetskänslan via upplevelsen av kontroll. Om och om igen har jag dragit fram min teori när jag legitimerar min tokkörning på Autobahn. Jag älskar att köra i 180-200 km/h. Andra som kör lika fort vet att förutsättningen för hastigheten är uppmärksamheten. Det är en fröjd att köra bland dessa uppmärksamma bilister. Faran ligger i att inte vara uppmärksam. Är du uppmärksam, har du kontroll. Och då är du odödlig. Skulle fara uppstå, t ex en ouppmärksam söndagsbilist som med långsam hastighet går ut i omkörningsfilen, då finns kontrollen hos mig genom den snabba inbromsningen.
Med min teori om lugnet genom kontrollen, ter sig dagens utveckling av självkörande bilar som ett hot mot min frihet att erfara hastighetens fröjd och kontrollens lugn. En självkörande bil är ju detsamma som flygplanet. Du sitter där, utelämnad, i en transport, utan minsta nöje. Du följer alla andra, i deras tempo, i en kö. Det som Sartre kallade det seriella, en gemenskap blott och enbart bestående av behovet att komma fram. Ingen gemensam glädje. Ingen solidaritet, som i den organiska gruppens gemenskap.
Den självkörande bilen ger mig samma skräck som flyget. Utelämnad, utan kontroll. Bara ett objekt för förflyttning. Inte ett förflyttande subjekt.
Så oerhört omanligt.
Öllsjö den 18 januari 2020
Flygskräcken kom av kombinationen av låg säkerhet och frånvaro av kontroll över situationen. Vi hade förvisso bälte, men olikt Volvos tre-punkts-innovation, och rallybilars fyr-punktskonstruktion, var flygplanets två-punktskonstruktion uppenbart enbart där för att hålla liket på plats vid en krasch. Men det avgörande var att man inte kunde göra något själv. Störtade planet satt man där, handfallen, utan möjlighet att ingripa och påverka sin situation.
Min teori reflekterade jag inte över när jag sedan åkte tunnelbanan in till London. Där fanns inga säkerhetsbälten och graden av kontroll var lika liten som på flygplanet. Ändock utvecklade jag ingen tunnelbaneskräck.
Men jag bar vidare teorin om säkerhetskänslan via upplevelsen av kontroll. Om och om igen har jag dragit fram min teori när jag legitimerar min tokkörning på Autobahn. Jag älskar att köra i 180-200 km/h. Andra som kör lika fort vet att förutsättningen för hastigheten är uppmärksamheten. Det är en fröjd att köra bland dessa uppmärksamma bilister. Faran ligger i att inte vara uppmärksam. Är du uppmärksam, har du kontroll. Och då är du odödlig. Skulle fara uppstå, t ex en ouppmärksam söndagsbilist som med långsam hastighet går ut i omkörningsfilen, då finns kontrollen hos mig genom den snabba inbromsningen.
Med min teori om lugnet genom kontrollen, ter sig dagens utveckling av självkörande bilar som ett hot mot min frihet att erfara hastighetens fröjd och kontrollens lugn. En självkörande bil är ju detsamma som flygplanet. Du sitter där, utelämnad, i en transport, utan minsta nöje. Du följer alla andra, i deras tempo, i en kö. Det som Sartre kallade det seriella, en gemenskap blott och enbart bestående av behovet att komma fram. Ingen gemensam glädje. Ingen solidaritet, som i den organiska gruppens gemenskap.
Den självkörande bilen ger mig samma skräck som flyget. Utelämnad, utan kontroll. Bara ett objekt för förflyttning. Inte ett förflyttande subjekt.
Så oerhört omanligt.
Öllsjö den 18 januari 2020
RSS-flöde
