I en film från DDR, en månad efter att muren fallit, håller en man ett tal där han säger det självklara, men så insiktsfulla: Den som tiger, den väljer att tiga. Den vill tiga.
https://www.svtplay.se/video/28274021/efter-muren-mellan-taggtrad-och-kaos?info=visa
Att tiga är inte en passiv handling. Det är en aktiv handling. Tigandet innebär att saker kan ske och får ske, som kan vara orätt. Men som får ske, utan kommentar, utan kritik, då människor väljer att inte tala. De tiger och därmed skapar de tigande acceptans för skeendet.
Genom tigandets acceptans för skeendet, blir de tigande medbrottslingar i skeendet.
Men i tigandets logik finns tanken hos den tigande, att då den tiger, deltar den inte i skeendet. Det tigande känner sig oansvarig inför skeendet. Ty den tiger.
Den tigande känner sig passiv gentemot skeendet, och därmed inte ansvarig för skeendet.
Tänk dig nu en annan situation. Du står vid stranden. Ute i vattnet plaskar en människa och skriker på hjälp. Den klarar inte att simma till land. Den håller på att drunkna.
I den situationen kan man inta en aktiv eller passiv hållning. Den aktiva är att kasta sig i vattnet och försöka göra sitt yttersta för att rädda den drunknande. Det passiva innebär att man står på stranden och ser den drunknande drunkna. Eller att man vänder sig om och går från stranden.
Många av oss skulle nog anse att passiviteten är en handling som är delaktig i konsekvensen, att en människa drunknar, varför vi skulle anse att den passive är medskyldig i den drunknades död.
Men låt oss skapa två omständigheter som vi lägger till situationen. En omständighet är att individen på stranden inte kan simma, eller att den gör en bedömning av situationen att oavsett dennes agerande, kommer personen att drunkna. Denna oförmåga blir därmed ett motiv till att inte agera. Men det är knappast passivitet, att välja att intet göra, ty en aktiv handling synes omöjlig att utföra. För en omöjlig handling, en handling man inte kan välja att göra eller inte göra, kan man inte anses vara skyldig, varför individen inte görs medansvarig till den drunknades död.
En annan omständighet är att det finns vakter med vapen vid stranden, vars uppgift är att skjuta dem till döds som tar sig i vattnet. Den individ som inte kastar sig i vattnet värnar därmed om sitt eget liv, vilket är en omständighet vi förstår och accepterar. Vi skulle inte heller i denna omständighet anse att den till synes passiva individen är medskyldig till den drunknades död.
Således, när vi observerar viljan till att tiga, måste vi bedöma omständigheterna. I fallet som jag började med, de tigande i DDR, kan det vara så att de tigande erfor att, oaktat deras talan, skulle skeendet skett, eller att de skulle ha blivit mycket hårt straffade om de talade.
Men jag har erfarit människor som tigit, om t ex kollegors plagiat, där jag inte kunnat inse att deras talan inte skulle leda till något eller att deras liv stod på spel. Förvisso vet alla vi som anmält kollegor för plagiat, att det är förknippat med höga kostnader för anmälaren. Men plikten att göra rätt är viktigare än kostnaden av de bestraffningar man drabbas av.
Därför är det för mig obegripligt hur människor kan tiga, annat än att de har en annan moral och en annan pliktkänsla än vad jag har.
Öllsjö den 28 oktober 2020
https://www.svtplay.se/video/28274021/efter-muren-mellan-taggtrad-och-kaos?info=visa
Att tiga är inte en passiv handling. Det är en aktiv handling. Tigandet innebär att saker kan ske och får ske, som kan vara orätt. Men som får ske, utan kommentar, utan kritik, då människor väljer att inte tala. De tiger och därmed skapar de tigande acceptans för skeendet.
Genom tigandets acceptans för skeendet, blir de tigande medbrottslingar i skeendet.
Men i tigandets logik finns tanken hos den tigande, att då den tiger, deltar den inte i skeendet. Det tigande känner sig oansvarig inför skeendet. Ty den tiger.
Den tigande känner sig passiv gentemot skeendet, och därmed inte ansvarig för skeendet.
Tänk dig nu en annan situation. Du står vid stranden. Ute i vattnet plaskar en människa och skriker på hjälp. Den klarar inte att simma till land. Den håller på att drunkna.
I den situationen kan man inta en aktiv eller passiv hållning. Den aktiva är att kasta sig i vattnet och försöka göra sitt yttersta för att rädda den drunknande. Det passiva innebär att man står på stranden och ser den drunknande drunkna. Eller att man vänder sig om och går från stranden.
Många av oss skulle nog anse att passiviteten är en handling som är delaktig i konsekvensen, att en människa drunknar, varför vi skulle anse att den passive är medskyldig i den drunknades död.
Men låt oss skapa två omständigheter som vi lägger till situationen. En omständighet är att individen på stranden inte kan simma, eller att den gör en bedömning av situationen att oavsett dennes agerande, kommer personen att drunkna. Denna oförmåga blir därmed ett motiv till att inte agera. Men det är knappast passivitet, att välja att intet göra, ty en aktiv handling synes omöjlig att utföra. För en omöjlig handling, en handling man inte kan välja att göra eller inte göra, kan man inte anses vara skyldig, varför individen inte görs medansvarig till den drunknades död.
En annan omständighet är att det finns vakter med vapen vid stranden, vars uppgift är att skjuta dem till döds som tar sig i vattnet. Den individ som inte kastar sig i vattnet värnar därmed om sitt eget liv, vilket är en omständighet vi förstår och accepterar. Vi skulle inte heller i denna omständighet anse att den till synes passiva individen är medskyldig till den drunknades död.
Således, när vi observerar viljan till att tiga, måste vi bedöma omständigheterna. I fallet som jag började med, de tigande i DDR, kan det vara så att de tigande erfor att, oaktat deras talan, skulle skeendet skett, eller att de skulle ha blivit mycket hårt straffade om de talade.
Men jag har erfarit människor som tigit, om t ex kollegors plagiat, där jag inte kunnat inse att deras talan inte skulle leda till något eller att deras liv stod på spel. Förvisso vet alla vi som anmält kollegor för plagiat, att det är förknippat med höga kostnader för anmälaren. Men plikten att göra rätt är viktigare än kostnaden av de bestraffningar man drabbas av.
Därför är det för mig obegripligt hur människor kan tiga, annat än att de har en annan moral och en annan pliktkänsla än vad jag har.
Öllsjö den 28 oktober 2020
RSS-flöde
