Black Lives Matter och dess förgreningar, initierades av polismannens agerande som ledde till en svart mans död. Det sprider sig nu som en kamp mot rasism, speciellt den som visas mot svarta. Judarna har inte erfarit samma stöd, om de ens är inkluderade.
Hbtq driver fortfarande fram och det finns idag t o m bibliotek som är hbtq-certifierade, dvs har lärt sig att hantera människor utifrån just dessa specifika förutsättningar (inte andra, vilket således är öppen och accepterad diskriminering).
Ibland säger man att det är lättare med engagemang för något som ligger långt borta. BLM och hbtq visar att både långt borta och nära kan skapa engagemang. Men det finns något annat i dem som förklarar engagemanget. Man kan jämföra det med andra, liknande fenomen, som också handlar om ett ohyggligt förtryck, men som inte får samma gensvar.
Idag finns det inte samma storm mot hedersförtryck, trots att det drabbar de som sannolikt är de svagaste i samhället, invandrarnas unga flickor. Detta trots att de finns ohyggligt nära. Det finns, vad jag vet, inga demonstrationer som kräver hedersvåldets bortgång. Det finns, vad jag vet, ingen skola eller bibliotek som är hedersvålds-certifierad, dvs har förmåga att upptäcka och att strängt och hårt slå till mot hedersvåld.
Kvinnornas situation i Iran, och överhuvudtaget, i alla islamitiska länder, väcker inget starkt engagemang. De misshandlas och fängslas för rätten att själv välja huvudbonad. Men ingen skanderar: Muslim women matters.
Vad beror det på att så likartade saker, som borde ge kraft till demonstrationer hos människor som kämpar för människors lika rätt och för demokrati, inte ger samma engagemang? Uppenbarligen finns det en sil som släpper igenom somt, och hindrar somt. Hur ser denna sil ut?
Vänstern, speciellt extremvänstern och den obildade vänstern, har haft en acceptans för det totalitära, om det kunde verka som att det totalitära tog hand om eller omfattades av förtryckta grupper. Därför har de kunnat storma mot Israel, den enda demokratin i havet av arabiska, islamitiska diktaturer, medan de har stött palestinierna, ett bortryckt folk förvisso, men underkastat ett stort inflytande från totalitära islamitiska rörelser, som hamas.
Deras vurm för islam är monumental. Trots att islam är en totalitär ideologi, som skapar floder av blod och som är framstående sexister, finns det en tolerans för islam som gör att t ex hedersförtryck och kvinnoförtryck i allmänhet, inte uppmärksammas, och inte ges den betydelse det bör ha. Absurt nog är islamofob ett skällsord, inte ett uppskattande ord som visar att individen håller rent mot totalitära, kvävande krafter.
Deras absurda logik tycks vara att förvisso är islam en gudabenådad förtryckare, men de som omfattas av islam, muslimerna, är folk i utkanten av Sverige, dvs förtryckta och därför skall deras agerande inte kritiseras. Inte ens när det sker i moskén, med dess fanatiska kvinnoförakt. Det är som om de som är förfördelade får bete sig hur som helst. Det finns, återigen, de låga förväntningarnas rasism.
Mot detta klagomål och de engagerades blindhet kan ställas synpunkten att det anstår var och en att engagera sig och skapa en rörelse för eller emot någonting. Misstanken som kan riktas mot de som säger det jag nyss sagt, är att hjärtat i kritiken gäller inte de som inte ses, kvinnorna, flickorna, de som förtrycks av totalitära regimer, utan är blott riktat mot den engagerade, totalitära nyrasistiska vänstern, där de förtryckta blott är ett medel för att komma åt vänstern.
Men oaktat intentionerna, är det viktigt att notera blindheten. När det väl är gjort, kan de blinda läggas åt sidan och det viktiga arbetet för demokrati, och mot all form av förtryck, tas upp.
San Bernardo den 17 oktober 2020
Hbtq driver fortfarande fram och det finns idag t o m bibliotek som är hbtq-certifierade, dvs har lärt sig att hantera människor utifrån just dessa specifika förutsättningar (inte andra, vilket således är öppen och accepterad diskriminering).
Ibland säger man att det är lättare med engagemang för något som ligger långt borta. BLM och hbtq visar att både långt borta och nära kan skapa engagemang. Men det finns något annat i dem som förklarar engagemanget. Man kan jämföra det med andra, liknande fenomen, som också handlar om ett ohyggligt förtryck, men som inte får samma gensvar.
Idag finns det inte samma storm mot hedersförtryck, trots att det drabbar de som sannolikt är de svagaste i samhället, invandrarnas unga flickor. Detta trots att de finns ohyggligt nära. Det finns, vad jag vet, inga demonstrationer som kräver hedersvåldets bortgång. Det finns, vad jag vet, ingen skola eller bibliotek som är hedersvålds-certifierad, dvs har förmåga att upptäcka och att strängt och hårt slå till mot hedersvåld.
Kvinnornas situation i Iran, och överhuvudtaget, i alla islamitiska länder, väcker inget starkt engagemang. De misshandlas och fängslas för rätten att själv välja huvudbonad. Men ingen skanderar: Muslim women matters.
Vad beror det på att så likartade saker, som borde ge kraft till demonstrationer hos människor som kämpar för människors lika rätt och för demokrati, inte ger samma engagemang? Uppenbarligen finns det en sil som släpper igenom somt, och hindrar somt. Hur ser denna sil ut?
Vänstern, speciellt extremvänstern och den obildade vänstern, har haft en acceptans för det totalitära, om det kunde verka som att det totalitära tog hand om eller omfattades av förtryckta grupper. Därför har de kunnat storma mot Israel, den enda demokratin i havet av arabiska, islamitiska diktaturer, medan de har stött palestinierna, ett bortryckt folk förvisso, men underkastat ett stort inflytande från totalitära islamitiska rörelser, som hamas.
Deras vurm för islam är monumental. Trots att islam är en totalitär ideologi, som skapar floder av blod och som är framstående sexister, finns det en tolerans för islam som gör att t ex hedersförtryck och kvinnoförtryck i allmänhet, inte uppmärksammas, och inte ges den betydelse det bör ha. Absurt nog är islamofob ett skällsord, inte ett uppskattande ord som visar att individen håller rent mot totalitära, kvävande krafter.
Deras absurda logik tycks vara att förvisso är islam en gudabenådad förtryckare, men de som omfattas av islam, muslimerna, är folk i utkanten av Sverige, dvs förtryckta och därför skall deras agerande inte kritiseras. Inte ens när det sker i moskén, med dess fanatiska kvinnoförakt. Det är som om de som är förfördelade får bete sig hur som helst. Det finns, återigen, de låga förväntningarnas rasism.
Mot detta klagomål och de engagerades blindhet kan ställas synpunkten att det anstår var och en att engagera sig och skapa en rörelse för eller emot någonting. Misstanken som kan riktas mot de som säger det jag nyss sagt, är att hjärtat i kritiken gäller inte de som inte ses, kvinnorna, flickorna, de som förtrycks av totalitära regimer, utan är blott riktat mot den engagerade, totalitära nyrasistiska vänstern, där de förtryckta blott är ett medel för att komma åt vänstern.
Men oaktat intentionerna, är det viktigt att notera blindheten. När det väl är gjort, kan de blinda läggas åt sidan och det viktiga arbetet för demokrati, och mot all form av förtryck, tas upp.
San Bernardo den 17 oktober 2020
RSS-flöde
