​Enligt barnkonventionen är alla barn tills de fyllt 18 år. Den terminologin leder till det absurda att vad som måste kallas ’unga män’, kallas idag för ensamkommande barn. Men barn har inte skäggstubb.

När jag var 17 år var jag sannerligen inget barn. Jag var inte heller vuxen, även om jag själv ansåg mig vara vuxen många uppgifter. Jag var det som då fanns i högsta grad, men som idag tycks föra en tynande tillvaro. Jag var ungdom, dvs varken barn eller vuxen, utan just ungdom.

För mer än hundra år sedan kanske inte ungdomen fanns. Antingen var man barn, och då gick man i skola, eller så var man vuxen, och då arbetade man. Det fanns inget mellanting, inget som motsvarade den oansvariga vuxenhet som kanske skapades på 60-talet, med ungdomsrevolten, där de som inte längre var barn, och som inte ville träda in i fullt ansvarstagande vuxenskap, skapade en egen kultur, ungdomskulturen.

Är det så, att de som skapade den kulturen, förvisso har fått ta på sig några vuxna uppgifter, men är fortfarande delvis kvar i den angenäma ständiga revolten – som ju därmed slutar vara revolt. Det är dessa som raderat ut ungdomen, ty det är ju den de lever, trots att deras ålder börjar bli besvärande och påtaglig.

Det är de som idag leker identitetspolitik, BLM, genus och allehanda försök att skapa revolt, trots att man inte längre har den ålder som då kallades ungdom. Därför raderas ungdom ut som begrepp och de stackarna, som på 60-talet hade varit ungdom, blir idag degraderade till barn, och barns totala ansvarslöshet, vilket en del sk barn gärna utnyttjar, och än mer, äldre farbröder än mer utnyttjar, som önskar kriminellt agerande och tar till sig dessa skäggiga ’barn’, som kan utföra vidrigheter med små straff – eftersom de inte är vuxna, de är inte ens ungdom, utan blott barn.

Således kan en viktig beståndsdel i gängkriminaliteten vara skapade av de som aldrig ville lämna ungdomen, och därför avskaffade den.

60-talets revolt var en medelklassens revolt.  Det var de som sköljde in på universiteten när universiteten öppnades med ambitionen, inte att få mer av medelklass, utan av arbetarklass. Det är denna välutbildade medelklass, som idag stänger debatterna, som skapar åsiktskorridorer, som lever den reellt existerande rasismen och förbannar den ideologiska rasismen. Det är de som ville ha skolval, så att de kunde fjärma sig från dem de kämpade för i sin ungdom. En ungdom de aldrig lämnade, men de lämnade de som de kämpade för då. Med stigande kraft hos de som de kämpade för, som de kämpande, med bitter kalk fick erfara undanbad sig deras kamp, då fick de leta upp andra som de kunde kämpa för. Så sitter vi idag i ett träsk av kränkta och av utanförskap. Samtidigt som det finns en öronbedövande blindhet, där vi har en feministisk regering, men ett hedersvåld som drabbar unga kvinnor, som vi aldrig tidigare skådat.

Där försvann ungdomen.

​San Bernardo den  12 oktober 2020

​Sverige gjorde ett stort jobb och tog emot många flyktingar under flyktingkrisen. Vi har också haft en stor invandring innan dess. I det har Sverige varit lyckat.

Sverige hade kunnat välja mellan att upprätta stora flyktingläger, där folk lever isolerade, i väntan på att återvända från den plats de flytt, eller att ge människorna möjligheter att komma in i samhället och etablera sig i samhället genom att ge dem hus och mat och arbetstillstånd.

Sverige valde det senare, att bjuda in dem i samhället, men fick det första, etniskt åtskilda läger, som snart utvecklades till utanförskapsområden.

Då höjs självfallet röster på att Sverige måste bli bättre på integration, eftersom man nu valt den modellen.

Visst är det så. Saker kan göras. Och saker görs. Invandrarna får gratis språkutbildning. Invandrare ges förtur till diverse saker. Ändå har vi åtskillnadsproblemet.

Säkert kan ytterligare göras från Sveriges sida.

Men vad gör invandrarna? Hur stora insatser gör de för att komma in i samhället? Hur många timmar varje kväll går de igenom glosor och grammatik, för att lära sig svenska? Hur ofta går de genom svenska områden, för att säga hej till en svensk? Hur ofta går de på fotbollsmatch, för att vara bland svenskar? Hur ofta går de till majbålet och stämmer upp i ’Vintern rasat’? Hur mycket väljer de dagis och skolor där svenskar dominerar?

Nej, precis. Visst finns det de som gör det, men det finns för många som drar sig tillbaka till det lätta livet, bland likasinnade, bland kulturellt likartade.

Det är dessa lata, rasistiska invandrare vi har en hel del av i landet. Som anstränger sig för lite för att komma in i samhället, dvs är lata, och som sluter sig för mycket tillsammans, dvs är rasister.

Jämför med de oerhörda svårigheter som fanns i slutet på 1800-talet. Alkoholism, hårda arbetsvillkor i den framväxande industrialismen, och usla bostäder i de genom urbaniseringen snabbt växande städerna. Förvisso agerade samhället och staten. Men, lika mycket agerade de drabbade. Från deras agerande kom folkrörelserna, de som är en starkt verksam del i det goda samhället som växte fram. IOGT, fackföreningar, HSB, är alla exempel på agerande från arbetsvilliga, som också riskerade utanförskap, men som kom in, genom sitt eget agerande.  

Spotta i nävarna och skärp er, invandrare. Integrationen ankommer på er. Vill ni leva åtskilt, lämna mitt land, ty jag vill inte ha apartheid, där folkgrupper lever åtskilda.

Det kan låta hårt. Men, Sverige har gett er mycket och gjort stora uppoffringar för er. Ni måste också göra uppoffringar. Stora uppoffringar. Gör dem och häng med.

​San Bernardo den 11 oktober 2020

I Kristianstad ville kommunpolitikerna ha samtal med imamen i ett orosområde. Antagligen för att få hjälp med att få kontroll över området. Jag vänder mig mot sådant agerande, då det innebär att staten, i detta fall, kommunen, legitimerar de krafter som är delaktiga i problemet, utanförskapsområdet med svagt integrerade eller assimilerade invandrare. Jag skrev en insändare till lokaltidningen, Kristianstadsbladet, där jag framförde att kommunen inte skall legitimera en del av problemet, utan söka lösningar baserad i en svensk demokratisk tradition. Den blev refuserad.

Idag (200927) läser jag i Svenska Dagbladet en intervju där jag får höra en röst som har erfarenhet av oroliga områden, socialarbetare Bettan Byvald. Hon säger ” – Vi ger bidrag till olika föreningar, religiösa samfund och olika etniska grupper som är väldigt inlåsande. Vårt bidragssystem handlar om att hålla människor åtskilda och det är aldrig bra.” (https://www.svd.se/vi-har-barn-har-som-aldrig-lamnat-omradet)

Jag tolkar hennes uttalande som ett stöd för min tes, att svenska myndigheter skall akta sig för att stödja eller samverka med de organisationer som särskiljer och som gör att invandrarna identifierar sig som en grupp, speciellt när denna identitet står mot svenska värderingar. I Kristianstads fall, de som identifierar sig som muslimer.

Islam är en totalitär ideologi som särskiljer människor. Tydligast genom hotet om döden för den som vill lämna islam. Men också tydligt i deras hot mot dem som inte är muslimer. Och i sitt krav på absurd lydnad, t ex att inte få äta griskött eller dricka alkohol, vilket gör att de tydligt framstår som en avskild grupp. Inte minst i Sverige, med sin starka tradition av att äta griskött och snapsa.

När företrädare för svenska staten, som i detta fall, kommunen, vänder sig till en imam, då ser alla invånarna detta och tar det som ett tecken på att staten accepterar islam, och att de, genom att vara muslimer, är accepterade i samhället.

Det finns en viktig och högst avsevärd distinktion att klara av här. Det är skillnaden mellan att acceptera, vilket innebär att man bjuder den man accepterar till sitt bord, och att tolerera, vilket innebär att den man tolererar får förvisso finnas, men ges aldrig en plats vid bordet.

Se på samtliga riksdagspartiers agerande gentemot Sverigedemokraterna. Man accepterar dem inte, dvs bjuder dem inte till bordet. Däremot tolererar man dem, ty riksdagspartierna är ju demokratiska partier.

Det är något paradoxalt att partier som inte kan acceptera Sverigedemokraterna, som förvisso har en smutsig historia, men som förefaller vara demokratiska idag, kan inte bara acceptera utan verkligen också bjuda till sitt bord, representanter för en kyrka som aldrig övergett sin totalitära ideologi eller sin våldsamhet.

Genom inbjudan till imamen rättfärdiggör man den åtskiljande ideologin och legitimerar åtskillnad, samtidigt som man legitimerar det förtryck som islam utför gentemot sina medlemmar, speciellt kvinnorna.

Staten skall vara tolerant mot alla organisationer och alla ideologier. Ja, jag anser att man skall t o m tolerera sådana som nazister och kommunister. Men var god och minns vad jag menar med tolerans, att låta leva, men inte göda, inte legitimera, inte bjuda till bordet.

Men staten skall ha en starkt politiskt präglad acceptans av organisationer och ideologier. Man kan t ex ställa upp en del kriterier som skall vara uppfyllda för att de skall få ett inbjudningskort.

1. De skall vara demokratiska, t ex genom att representanter väljs av medlemmar
2. De skall värna de ideal vårt samhälle bygger på, t ex människors lika värde, jämställdhet, ja, kanske t o m jämlikhet.
3. De skall arbeta för ett inkluderande samhälle, där vi är tillsammans
4. De skall ta avstånd från all form av våld.

Dessa kriterier kan och skall självfallet diskuteras och ifrågasättas, och kanske utvidgas. Men det är kriterier som avgör om staten accepterar dem. De som uppfyller kriterierna skall få sitta vid statens bord och få finansiering och stöd, och få ge sitt bidrag till den sociala freden. De andra får leva och frodas, ty första kriteriet är ju demokrati. Men aldrig bjudas in till staten, hur oroligt det än är i bostadsområdena.

Förvisso säger Hegel att det enda vi lär av historien är att vi inte lär oss. Men detta till trots kan vi och skall vi, göra det yttersta för att undvika von Papens misstag, att bjuda in Hitler, med den naiva tron att han kan kontrolleras och utnyttjas.

​San Bernardo den 10 oktober 2020  

​I Zimbabwe tog man jorden från de vita jordbrukarna och gav till de svarta. Resultatet har varit katastrofal. Jordbruket har blivit lidande och de nya jordägarna har blivit fattigare och hungrigare. Nu återkommer de vita, och tycks hälsas med glädje av de nyvunna jordägarna.
https://www.iol.co.za/sunday-tribune/news/i-want-to-help-new-owners-of-farm-zimbabwe-government-took-from-me-b8ae9d11-a9f6-43e7-8674-e1285820d1a4

Det tycks som om Zimbabwe drabbades av samma effekt som kommunisterna drabbades av vid sin genomgripande jordreform i slutet av 20-talet i Sovjetunionen, där kulakerna skickades till Sibirien, och de fick överleva, och den forna jordbrukande befolkningen fick överta ägandet i form av kollektiva jordbruk. Det gav till slut upphov till den fruktansvärda förintelsen, som gavs namnet Holodomor, och som innebar att bortåt 5 miljoner ukrainare dog av svält.

Vad beror det på att jordreformen misslyckades?

En uppenbar förklaring är att misslyckandet kommer av okunskap. Kompetensen att driva jordbruk fanns hos de vita, medan de svarta blott var utförare. När de sedan får ansvaret över jordbruket, saknar de kompetensen att driva jordbruket.

Men det är kanske inte så bra förklaring, ty de svarta borde ha lärt sig jordbruk åren och byggt upp motsvarande kompetens som de vita hade. Men kanske de svarta misslyckades i början, vilket gav en nedåtgående spiral, med dåliga skördar och dåligt bruk av jordarna, som gav dem fattigdom, vilket förhindrade dem att bygga upp kompetens. En hungrig människa kan ha svårt att investera i kompetens, när den måste kämpa varje dag för att få bröd. 

En annan förklaring kan vara incitament, där man i den mån man tillämpar kollektiva lösningar, ger individerna svaga incitament att utveckla kompetens. Om maten på bordet inte är korrelerat till initiativet och villigheten att lära sig, får man passiva människor som väntar på att någon annan sätter maten på bordet. Det blir en kollektiv ansvarslöshet.  

Den tredje förklaringen kan vara kulturen, där de vita hade den protestantiska etiken där investering är en bärande del. I en kultur av sorglöshet och lättja, där framtiden inte är en bärande del av dagens agerande, kan inget jordbruk bli blomstrande. Jordbruk innebär ju att investeringen är en grundförutsättning. Man kan inte äta upp sättpotatisen för att hålla en fest. Man måste göra investeringens uppoffring, att avstå från att äta potatisen och istället gräva ner den för den framtida skörden. Man måste investera för att kunna få ett överskott som kan ge blomstrande jordbruk.

Jag saknar data och kunskap om de rådande omständigheterna i Zimbabwe för att kunna peka ut en rimlig förklaring. Men, som i alla förklaringsförsök, kanske varje förklaring har ett frö av sanning i sig, vilket innebär att man måste lära de nya jordägarna investeringens betydelse, man måste ge dem möjligheter att lära sig jordbruk och man måste säkerställa incitament för kompetensuppbyggnad och investering.

​San Bernardo den 9 oktober 2020

​Det kvinnliga landskapslaget i fotboll knäböjde inför en match för att visa sin solidaritet med Black Lives Matter.

Sådant agerande är ytterst problematiskt. Ty den som väljer en manifestation av en ideologi, väljer att inte manifestera andra uttryck. Går det kvinnliga landslaget ner på knä i närheten av Kristallnatten? Om de inte gör det, är det för att de är anti-semiter, eller för att de värderar svartas livs högre än judarnas?

Ett landslag presterar för och representerar ett land, i detta fall Sverige. Därför finns det en politisk demonstration som är korrekt att genomföra, eftersom det är förutsättningen för laget. Man hyllar flaggan och nationalsången som uttryck det de representerar, landet. Därför är det riktigt att symbolisk stödja landet, t ex genom att böja knä för landet den 6.e juni. Att sjunga med i nationalsången är en politiskt korrekt manifestation.

Men när landslaget börjar göra andra politiska manifestationer, som inte rör landet som sådant, då väljer de politiska uttryck utanför sitt mandat, och väljer därmed bort andra politiska uttryck.

Jag har inte sett att de knäböjt med motivet att visa respekt för Förintelsen. Skall jag därav sluta mig till att de är anti-semiter? Eftersom jag inte sett dem knäböja 1:a maj, stödjer de inte internationell solidaritet. 

Till denna kritik av att ideologisera och politisera sporten, kommer frågan om Black Lifes Matter en god ideologi? Vad jag förstått säger den inget om lika värde, utan är uttalat rasistisk genom att lyfta fram en egenskap hos människan, hennes hudfärg, och göra det till grunden för manifestationen.   

Men kritiken mot landslagets politiska agerande behöver inte addera frågan vad de demonstrerade för. De demonstrerade, och visade därmed att vi lever i en oerhört politiserad och ideologiserad tid där det är accepterat att utnyttja en organisation för det den inte är ämnad för.

Så penetreras samhället av ideologi. Vi lever i en ideologiserad värld som jag aldrig skådat tidigare.  
​
San Bernardo den 8 oktober 2020

​Gammelvänstern hävdar att det enbart är de ekonomiska och materiella förhållanden som gör de utsatta områdena till utsatta. Mången vänder sig mot det och hävdar att de har det hur bra som helst. Det går ingen nöd på dem. Däremot är det deras kultur, med islam och klaner i grunden, som skapar eländet. Gammelvänstern, men än mer, nyvänstern benämner dem som pekar på kulturen som orsak till utanförskapet som rasister.

Lustigt nog har nyvänstern antagit den moderna rasismen, nyrasismen, det som kallas identitetspolitik, som innebär att samhällets struktur består av individer som upplever världen och upplever andra, och placerar in sig själv och andra i kategorier. Det är en i grunden rent idealistisk föreställning, och borde enbart vara förbehållen den idealistiska högern. Därmed har nyvänstern, med sin idealism, fjärmat sig starkt från den materialistiska gammelvänstern, vilket ger mig anledning att kalla dem för nyvänster (även om det är missvisande, vilket jag skall visa någon annan gång, men här räcker det med att notera att en vänster kan aldrig vara rasister, inte ens såsom nuvänstern är, i sin form av nyrasism).

En socialdemokrat som befinner sig i stormens öga, kommunalrådet i Södertälje, säger att hon aldrig skulle ta orden ’klan’ eller ’familj’ i munnen för att förklara och hantera dagens kriminalitet i staden. Hon tycks vara gammelvänster genom sin materialistiska förklaringsgrund och ser orsakerna till utanförskapet i invandrarnas materiella förhållanden, där de förvisso har mat, men de har ingen plats i samhället genom arbete.

Så pendlar förklaringarna och därmed också åtgärderna för att bemöta invandringens oerhörda mänskliga och sociala kostnader. Trots det oerhörda samhälleliga trycket på att finna lösningar, tycks de motsatta inte kunna mötas i en gemensam politik. Klanen, denna starka kraft i utanförskapets område, kan inte erkännas av en materialist, medan segregationen inte kan erkännas av idealisten.

Varför finns denna oresonlighet i samhället idag, som hindrar pragmatiska lösningar, där bägge sidor kan få etablera sina lösningar? Hur kunde det konsensussökande svenska samhället så snabbt lösas upp och skapa dessa oresonliga skyttegravar, som blott skapar skjutna lik och förstärker fiendeskap?

Jag har i tidigare inlägg visat på avståndet mellan den ideologiska och den reellt existerande rasismen. Medan den första finns i riksdagen och i debatterna, finns den andra levande i samhället och i vår vardag. Den första finns i den ideologiska överbyggnaden, medan den andra finns i den materiella basen. Medan man fördömer Sverigedemokraterna i Riksdagen, dricker man vin med sina bekanta som flyttat in i en fin villa, i ett fint område, långt från utanförskapsområdena, trots att de genom sin handling, förstärker segregationen. I den materiella villan har man trevligt och fördömer den ideologiska rasismen.

Klandebatten borde emellertid öppna upp för att se både den materiella och den ideologiska basen för utanförskap. Gammelvänstern och nyvänstern borde vara förmögna att se att det är både de materiella och de kulturella förhållanden som skapar utanförskapet. Att kampen för arbete och likvärdig skola går hand i hand i kampen mot klanorganisation och kvinnoförtryck.

Priset för dessa två vänstergrupperingars oresonlighet är för högt. Vi har inte råd med skyttegravar. Inte minst alla barn har rätt att kräva att de vuxna kravlar upp ur sina skyttegravar och agerar vuxet.

​San Bernardo den  7 oktober 2020

Journalisten frågar 7:e klassflickan på en skola på Östermalm, en överklassort i Sverige. ”Du tänker alltså att de som har pengar inte vill bo bredvid dem som är fattiga?” Flickan svarar: ”Jag skulle då inte vilja göra det. Alltså jag har inget emot fattiga men man vet ju att folk som bor där är, vad ska man säga. De är mer unpredictable. Alltså jag skulle då inte känna mig trygg.”
(https://www.svd.se/jag-har-inget-emot-fattiga-men-)

De fattiga är oberäkneliga. Notera att hon inte säger det som brukar tas fram, inte om fattiga, men om fattiga invandrare, att de är brottsbenägna, att många är aggressiva, det som idag kallas att ha våldskapital. Hon säger blott att de är oberäkneliga.

Att vara oberäknelig innebär att man inte kan förutsäga individens agerande. Eftersom det avser en grupp, är det inte individuella osäkerheter. Det antyder att hon ser dem som en grupp, skild från hennes själv i så stor grad att de är oberäkneliga.

Svenskar av den gamla sorten, innan mångkulturen, var tämligen förutsägbara, även om de kom från olika klasser. Man gapade inte och skrek, annat än när man blev berusad, men det gjorde alla klasser. Däremot kanske våldet var mer lättillgängligt för de undre klasserna. Men även det var förutsägbart.    

Vad hon måtte avse är att de fattiga är oftast invandrare, med distinkt annan kultur, och därmed annat sätt att agera. Och inför det agerande känner hon sig otrygg.

Hennes uttalande görs i en homogen situation, bland hennes andra klasskompisar från samma område. Det finns andra grupperingar, som inte skrämmer henne. Sedan finns det de fattiga, som hon inte vill omge sig med.

Så är den svenska mångkulturen, det är ett tydligt klassamhälle.

Det börjar dyka upp inlägg om att människor funderar om de ens skall bo i Sverige, speciellt de som har barn. Det kallas att otryggheten sprider sig. Men det är sannolikt en speciell grupp som kan överväga att lämna landet p g a otrygghet. Läkaren, dataprogrammeraren kan vara mer flyttvillig, än snickaren.

Otryggheten kanske inte har en klassbakgrund, dvs att många kan känna en ökad otrygghet genom förekomsten av människor vars agerande inte går att förutsäga. Men agerandet på otryggheten skiljer sig åt. De resursstarka kan lämna landet, eller förskansa sig i garanterat kulturhomogena enklaver, där Staffanstorps gathered community är den extrema varianten.

Tillsammans med det fria skolvalet och privata sjukförsäkringar, blir Sverige ett uppdelat land, långt från det klasslösa samhället som det forna socialdemokratiska partiet hade som vision.

Pengar och möjligheten att utnyttja valfriheten gör det möjligt att avgränsa sig från samhället, att undkomma oförutsägbarheten. De som inte kan göra det, hittar andra lösningar, där en röst på Sverigedemokraterna är den mest fredliga.

​San Bernardo den  6 oktober 2020

Det var bättre förr, har man hört till leda. Men nu börjar jag höra det från min egen mun. Jämlikheten var större, skolorna var bättre och det fanns en social fred. Men nu blir det sämre.

Mot det står modernismens grundmurade förhoppning, att det blir bättre imorgon. De har också rätt, ty idag lever människor längre än under Sveriges gyllene årtionde, 60-talet, och enormt mycket färre dör eller skadas i trafiken. Det blir bättre och bättre, dag för dag!

Bägge har rätt. I vissa delar blir det sämre, i andra delar blir det bättre. Den stora frågan är om det är möjligt att behålla förbättringarna, samtidigt som man undanröjer försämringarna, eller om det måste bli sämre i vissa delar, för att vi skall vinna förbättringar i andra delar?

Det finns de som hävdar att summan av invandringen är positiv. Intäkterna består främst i att vi har räddat många människor på flykt och gett dem fred, mat och bostäder. Kostnaderna är utanförskap, våld och otrygghet. De senare är förvisso kostnader, men de är mindre relativt intäkterna, och de kommer att bli än mindre över tiden. De som å andra sidan hävdar att invandringen var negativ, hävdar att oskyldiga människor fått bära kostnaderna, speciellt arbetarklassen och deras barn. En lägre invandring hade förvisso givit lägre intäkter, i form av mindre solidaritet, men de enorma kostnaderna hade blivit betydligt lägre.

Det finns de som hävdar att det fria skolvalet varit positiv, ty föräldrar har nu haft möjlighet att sätta sina barn i skolor som passar dem. Förvisso till en kostnad av mycket dåliga skolor, men den negativa effekten kommer ju av att föräldrar till dessa barn inte utnyttjat sin möjlighet till skolval. Det finns de som hävdar att det fria skolvalet varit negativt, ty skolvalet har gett en marknad för skolor, med marknadens alla karakteristiska, där konkurrens genom goda men falska betyg, ger vinst till skolproducenterna, som genom vinster dränerar skolan på resurser.

Det finns de som hävdar att expansionen av högskoleutbildning var positiv. Fler har fått högskoleutbildning och de möjligheter som ges genom sådan utbildning. Förvisso har en del utbildare inte lyckats skapa en god utbildning, men det är en ringa kostnad relativt intäkten av alla som får utbildning. Det finns de som hävdar att expansionen var negativ, då förvisso har många fått en formell högskoleutbildning, men utbildningen har eroderats på sina akademiska kvaliteter och de examinerade studenterna har ingen god akademisk bildning.

Jag står på de negativas sida, att det blir sämre. Jag hävdar att intäkterna förvisso finns, men kostnaderna hade kunnat undvikas. De är inte naturgivna, utan uppstår p g a slapphet, den slapphet som kallas de låga förväntningarnas tyranni. Att acceptera våld och utanförskap, dåliga skolor och segregation, samt låg utbildning är de låga förväntningarnas tyranni.

Jag hämtar min grundinställning från mina erfarenheter av den akademiska utbildningen. Där har jag erfarit expansionen, men också de låga förväntningarna, de låga kraven och slappheten i accepterandet av kostnaderna. Jag vet att det hade kunnat bli en god akademisk utbildning även i en expansiv högskoleutbildning. Det hade kunnat uppnås om inte högskolorna hade accepterat en förslappning av de akademiska kraven på studenterna och främst, på lärarna. Den lättja jag erfarit relativt lärares inkompetens är monumental, ja, den har varit och är pyramidal!

Samhället hade klarat alla de problem som lett till försämringar om samhället hade haft starka förväntningar, haft styrka att ställa krav och genomdriva dem. Det är de låga förväntningarna, slappheten, likgiltigheten, flummet och lättjan som gjort att kostnaderna blivit så höga.

Man skall inte acceptera kostnaderna. Man skall tänka och agera utifrån mottot att för mycket är inte nog.

​San Bernardo den  ​5 oktober 2020

Expressen rapporterar att Skolverket slirar en hel del på PISA-resultaten. (https://www.expressen.se/nyheter/qs/interna-mejl-avslojar-sa-styr-skolverket-pisa-granskning/) Det tycks som om principen att blott utesluta elever som varit i svensk skola mindre än ett år skulle uteslutas från resultaten, inte har följts. Det rapporteras att man tagit bort elever från resultaten som varit mer än ett år i Sverige, vilket strider mot PISA-undersökningens principer.

Man utropade med glädje att nedgången i PISA-resultaten nu hejdats. Men den utvecklingen kan således bero på att man inte följt PISA-undersökningens principer, utan man mer agerat för att få till stånd en hävning av nedgången. Man är således inte intresserad av tillståndet i skolan, utan mer intresserad av att skapa ett intryck att utvecklingen har vänt.

Kanske denna politiska vilja ytterligare kryddas av ett politiskt intresse att dölja effekterna på skolan av massinvandringen?

Men man kan vara mer förstående i sin analys av deras agerande. Om man vill se på hur skolan påverkar en elevs kunskap, måste skolan ha haft en tid på sig att påverka eleven. Om man mäter kunskapen hos en elev i 7:e klass, som gått i den svenska skolan under de 7 åren, då får man en trovärdig mätning av skolans påverkan.

En elev som kommit till Sverige som analfabet och deltagit i undervisning i ett år, har blott varit satt under påverkan av den svenska skolan i ett år. Det är att kräva det orimliga att den svenska skolan skall kunna ge en elev kunskapen under ett år, som de andra eleverna fått 7 år på sig att få. 

Ju fler år den svenska skolan får på sig att påverka eleven, ju mer kan den komma till det resultat den skulle ge om eleven varit i den svenska skolan under hela sin skoltid.

En mer rättvis utvärdering skulle därför vara att kontrollera för hur länge varje elev gått i den svenska skolan. Om eleven i 7:e klass gått ett år skall dess resultat viktas med 1/7-del. Om den gått 3 år, skall resultatet viktas 3/7-delar. Och om den gått alla sina år, skall dess resultat helt räknas in.

Det finns således statistiska tekniker för att beakta tidsdimensionen i lärandet. En välvillig tolkning av agerandet är därför att de försökt, på ett klumpigt sätt, att beakta tidsdimensionen.

​San Bernardo den   4 oktober 2020

​I boken ’Turister i Tredje Riket’ av Julia Boyd, får man läsa om alla de som åkte till Tyskland under nazismens tid som turister. De åkte för kulturens skull, för naturens skull, för de vänliga tyskarnas skull. De blev väl behandlade, speciellt av staten, då de sågs som möjliga ambassadörer för Tyskland i sina hemländer.

Det intressanta med boken är att man får ta del av deras reaktioner kring Tyskland och det som hände där. Det är en början med aningslöshet, som allt efter att förtrycket ökar, speciellt mot judar, som övergår till förhoppning om att det inte skall bli värre, utan snart skall det vända.

Det fanns även de som aktivt vände bort blicken och de som aktivt såg vad som fanns att se, och fann det korrekt. Men överlag ges känslan genom boken att de börjar med aningslöshet, som förbytts till förhoppning, för att sedan, ungefär vid Kristallnatten, byts till insikt och därmed en känsla av vämjelse.

Jag erfar detsamma med islams intåg i Sverige. Många människor ser i islam blott en religion, likt kristendomen eller judendomen, så som den presenterar sig i Sverige. Även om man har erfarenhet av en mycket aggressiv kristendom, t ex på Irland, eller en aggressiv judendom i Israel, relaterar man till de kristna i Sverige. Och i Sverige framstår de kristna som mycket timida, lite lagom troende, besöker kyrkan lite då och då, och gör inget oväsen av sig. Men, tänker de aningslösa, som religiösa behöver de här människorna sin religion för sin frid skull. Och det är en frid man inte vill förvägra muslimerna.

Dominerande politiker, som Löfvèn och Wallström, säger med styrka att de aldrig kommer att kritisera islam och att islam har gett mänskligheten oerhört mycket och att de därför har stor respekt för islam. Som generellt uttalande är detta ju en uppenbar lögn, men från toppen vattnar man aningslösheten. Kanske för att man vänder bort blicken.

Detta är den första fasen. Den aningslösa fasen, där man inte ser, eller man aktivt undviker att se, där man vänder bort sin blick. Visst tycks somt ske, men det är endast några galningars verk. Det tillhör inte muslimerna och deras islam. Tokigheter kan ju återfinnas i det mest rationella och det mest goda.

De som varit aningslösa, speciellt de som har investeringar i sin aningslöshet, som politiker som får röster av muslimer, eller turister i Nazityskland som alltid berömt Tyskland, förstärker sin aningslöshet. Det är omöjligt att vända om. Aningslösheten, som först bara fanns där som en passiv handling, blir nu en aktiv handling. Aningslöshet blir en medveten hållning.

Det som hade kunnat förhindras genom en insiktsfull hållning, blir nu starkare under den aktiva aningslösheten. Och likt i Tyskland, blir det omöjligt att vända utvecklingen. Då inträder förhoppningen, att det inte kan bli värre, utan att det nu kommer att vända. Det är en kanske än mer förstärkande kraft av det onda, ty nu vänder man inte bort blicken, utan åser skeendet, men åser det med förhoppningar att detta är kulmen och på andra sidan väntar bättre tider.

En dansk som får 2 års inreseförbud p g a islam, flickor som blir bortgifta, delar av samhället som blir en region för sig, med egen lag och polis, skolor som finansierar terrorister och välfärdsbolag som blott är kriminellas försörjning. Detta har funnits, men aningslösheten har bortsett från det. Nu är vi i förhoppningarnas tid, där länken till religionen fortfarande inte inses.

Men islam är en våldsam religion som baseras på lydnad, absurd lydnad, som förbudet att äta fläsk. Det finns inga demokratiska element i islam. …Ja, så hade jag kunnat fortsätta, men då vi lever i förhoppningens tidevarv, leder argument och empiriska bevis inte till insikt. Den som hoppas kan inte riktigt se det som finns, då den ser bortom det som finns att se.

Förhoppningen att islam är god, så som kristendomen var fr o m slutet av 1960-talet (ja, så kort tid har kristendomen inte varit en aktiv plåga i samhället), då vi hade desarmerat den, gör människorna blinda. Ja, så blinda att den som försöker lysa upp deras mörka blindhet, får epitet som rasist och islamofob.

Sanning är smärtsam. Boken om turisterna i Nazityskland beskriver hur en del känner den oerhörda smärtan när deras förhoppningar grusas genom kriget. Men det finns fortfarande kvar de inbitna, t ex Nobelpristagaren Hamsun, som sänder sin Nobelmedalj till Goebbels, som i sin aningslöshet vägrar se vad som sker.

Sverige kommer att komma till en brytpunkt, likt Tyskland, då det är för sent att strida för demokrati, yttrande- och tankefrihet, människors lika värde, jämlikhet och internationell solidaritet. När islam lagt sin totalitära mantel över Sverige, med lagstiftning mot blasfemi, med öppen tolerans av barnäktenskap och acceptans av könsseparation. Ja, vi är ju delvis redan där.

Turisterna hade fel. Löfvèn och Wallström har fel.

Men i övergången från aningslöshet till förhoppningar, får den som uttalar den utsagan finna sig i att stigmatiseras som islamofob.

​San Bernardo den 2 oktober 2020

​’De låga förväntningarnas rasism’ är ett uttryck som myntats om dagens invandrare, som får bete sig nästan hur som helst eftersom de 1. flytt 2. från krig och 3. lever idag i utanförskapsområden, där de 4. är arbetslösa. Man menar att de omständigheterna innebär att en människa blir annorlunda, delvis tappar sin mänsklighet och förvildas. Det är inte rättvist gentemot dem att begära att de skall bete sig som folk. Vilket onekligen kan innebära att de inte beter sig som folk. Låga förväntningar blir en självuppfyllande profetia. Du får vad du förväntar dig. Och stärks därmed i dina förväntningar. Låga förväntningar blir därmed förstärkande och ger en nedåtgående spiral.  

Detsamma gäller i skolan, men gentemot alla elever. Men det finns även som inslag i akademisk utbildning, varifrån jag har egen erfarenhet.

Jag blev fråntagen ansvar över en uppsatskurs, efter att jag presenterat ett program för att öka handledarnas kompetens så att de nådde upp till den kunskapsnivå som kursen begärde av studenterna. En del lärare revolterade mot mina krav på vidareutbildning och fann dem kränkande. De som revolterade var de som var i behov av vidareutbildningen. De fick stöd från institutionsledningen.

Utan de kraven på handledarna, att de i alla fall skall kunna uppnå kursens kunskapskrav, får dessa okunniga fortsätta att hindra studenter från att utvecklas på det sätt som en kompetent handledare hade gett dem möjlighet till. Låga krav, låga förväntningar, på anställda, som i sin tur ger dålig utbildning och bildning av studenterna.  

Jag har också i det sammanhanget fått erfara diskussioner i lärarkollegiet att kraven på studenternas prestation på uppsatserna var för höga. De borde sänkas. På andra skolor fanns lägre krav och det gick bra för de studenterna, minsann. Återigen, lägre krav, och återigen, från de som är mindre kompetenta.

De låga förväntningarna på lärarna och därmed på studenterna, ger en behaglig utbildning, där ingen behöver anstränga sig, och där ingen lär sig. Studenterna berövas en utbildning och dess kunskap, och staten berövas pengar genom att betala lön till de okunniga.

Att ha höga förväntningar leder däremot till att studenterna lär sig mer, men även att läraren lär sig. En lärare som ställer krav, driver kunskap hos både studenten och sig själv. Läraren kan inte slå sig till ro, utan måste utvecklas, ty när som helst kan en väl driven student komma med en fråga som tangerar eller ligger utanför lärarens aktuella kunskap, vilket tvingar den professionelle läraren att hämta in kunskapen, för att kunna hjälpa studenten. Men den professionella läraren känner sig inte kränkt när dess okunskap uppdagas, utan ser istället möjligheten att förkovra sig, att själv utvecklas. Istället för lättjans behag, blir det styrka genom arbete. För bägge. Ja, man kan t o m hävda att den professionelle läraren finner en egoistisk njutning i sin okunskap, ty då har den fått tillfälle att lära sig. 

Jag ställer krav på mina studenter. Men även krav på mig själv. Jag får alltid mycket höga utvärderingar av studenterna, vilket jag tolkar som att studenter i gemen vill lära sig, vill känna sina styrkor. Att ställa höga krav på studenter, uppskattas av studenter (givetvis med tillägget att den krävande måste ha förmåga att understödja sina krav med handledning).  

Därför, de låga förväntningarna kommer av de lättjefulla, de som inte orkar, de som inte vill. Dessa skall inte ha något som helst inflytande, någonstans, ty de skapar blott en värld där folk inte beter sig som folk. Där folk inte utvecklas. Där folk känner sig kränkta över sanningen, att de är inkompetenta och lättjefulla och inte fullgör sin mänskliga plikt.

​San Bernardo den