Internet öppnade upp för kommunikation. När tidigare blott de med pengar eller med andra resurser kunde trycka och distribuera sina yttringar, kan idag vem som helst kommunicera som har tillgång till datorliknande utrustning, dvs sända och ta emot kommunikation. Mycket är gratis för individen, som Facebook, men det är sannerligen inte grattis för samhället. Det sägs att Stockholm stad har 200 kommunikatörer anställda, och Göteborg 253. Sannolikt är de flesta inriktade på att sköta virtuell kommunikation, men även det som inte nödvändigtvis är knutet till internet, utan som är mer traditionell form av kommunikation. Men det är inte saklig kommunikation, utan marknadsföring, att framställa något, om det ens finns något, som fördelaktigt.
Det är som om postmodernismens vulgära uttryck, att ’yta är allt, innehåll intet’, blivit realiserat efter postmodernismen, som om postmodernismen förutsade det ideologiserande kommunicerande samhället.
Man kommunicerar hellre värderingar, än innehåll. Universitet kommunicerar hellre ’lika värde’, istället för ’kritiskt tänkande’. På denna högskola får du lära dig människors lika värde och hållbarhet. Förmågan att tänka och reflektera, som ju är universitetets grundvärde, kommuniceras inte. Kanske för att det inte är innehållet i dagens utbildning?
Jag publicerade en debattartikel om könssegregation i bolagens ledarskikt, tillsammans med tre studentgrupper, som på olika sätt undersökt orsaker och konsekvenser av kvinnorepresentation i styrelser. De tre grupperna bestod enbart av kvinnliga studenter.
https://www.svd.se/kvotering-till-styrelser-kan-ha-for-hogt-pris
Jag skrev debattartikeln och fick med mig studenterna i publiceringen. Jag gjorde det för att jag ansåg att deras resultat var viktiga. Men också för att jag var mäkta stolt över att ha studenter som vågade att tänka själva, som vågade att bära det jag sagt på introduktionen av kursen, Upplysningens ideal, uttryckt genom Kants ord: Våga tänka själv.
Jag fick två typer av reaktioner från kollegor. En äldre manlig professor hörde av sig och gratulerade mig för intressant artikel och intressanta uppsatser, med tänkvärda resultat. Några kvinnliga kollegor hörde av sig och ansåg att debattartikeln inte var bra då den inte befrämjade kvinnosaken, då debattartikeln bl a problematiserade kvotering som metod för kvinnorepresentation.
Mannen var akademikern som såg undersökningens resultat som intressant, utan att relatera till en ideologi. Kvinnorna var ideologerna som såg att resultaten inte stämde med ideologin.
Mannen är, som jag börjar bli, en pensionerad akademiker, på väg från akademin. Kvinnorna är verksamma i akademin.
Det jag ser i denna lilla historia är således att akademikerna är på väg att lämna universiteten, medan ideologerna befinner sig på universiteten.
Jag är sliten av de senaste tio årens strider, för akademisk utbildning, för kritiskt tänkande, för en självständig akademi, mot ideologiseringen av utbildningen och forskningen. Jag håller på att dra mig tillbaka. Min tid har varit. Jag hade förmånen och glädjen att få vara i en fri akademisk miljö. För mig kom brytningen, nästan omärkligt, under 2000-talet, men tydligt märkbar under 2010-talet, med kröningen genom mitt avsked från Högskolan Kristianstad, efter att tagit öppen strid för akademisk frihet, mot politruker och ideologer.
Rebecka, Jennie, Sanna K, Linda, Sanna P och Nora, ni är de bästa representanterna för det akademiska livet, med förmåga att våga tänka själv, oaktat tidens ideologiska tryck. Jag är glad över att ni finns och att jag fick korsa er väg. Jag hoppas att ni aldrig förlorar, inte ens under det hårdaste ideologiska tryck, er förmåga och ert mod att våga tänka själv.
Nu när vi gamla akademiker försvinner.
Öllsjö den 26 oktober 2020
Det är som om postmodernismens vulgära uttryck, att ’yta är allt, innehåll intet’, blivit realiserat efter postmodernismen, som om postmodernismen förutsade det ideologiserande kommunicerande samhället.
Man kommunicerar hellre värderingar, än innehåll. Universitet kommunicerar hellre ’lika värde’, istället för ’kritiskt tänkande’. På denna högskola får du lära dig människors lika värde och hållbarhet. Förmågan att tänka och reflektera, som ju är universitetets grundvärde, kommuniceras inte. Kanske för att det inte är innehållet i dagens utbildning?
Jag publicerade en debattartikel om könssegregation i bolagens ledarskikt, tillsammans med tre studentgrupper, som på olika sätt undersökt orsaker och konsekvenser av kvinnorepresentation i styrelser. De tre grupperna bestod enbart av kvinnliga studenter.
https://www.svd.se/kvotering-till-styrelser-kan-ha-for-hogt-pris
Jag skrev debattartikeln och fick med mig studenterna i publiceringen. Jag gjorde det för att jag ansåg att deras resultat var viktiga. Men också för att jag var mäkta stolt över att ha studenter som vågade att tänka själva, som vågade att bära det jag sagt på introduktionen av kursen, Upplysningens ideal, uttryckt genom Kants ord: Våga tänka själv.
Jag fick två typer av reaktioner från kollegor. En äldre manlig professor hörde av sig och gratulerade mig för intressant artikel och intressanta uppsatser, med tänkvärda resultat. Några kvinnliga kollegor hörde av sig och ansåg att debattartikeln inte var bra då den inte befrämjade kvinnosaken, då debattartikeln bl a problematiserade kvotering som metod för kvinnorepresentation.
Mannen var akademikern som såg undersökningens resultat som intressant, utan att relatera till en ideologi. Kvinnorna var ideologerna som såg att resultaten inte stämde med ideologin.
Mannen är, som jag börjar bli, en pensionerad akademiker, på väg från akademin. Kvinnorna är verksamma i akademin.
Det jag ser i denna lilla historia är således att akademikerna är på väg att lämna universiteten, medan ideologerna befinner sig på universiteten.
Jag är sliten av de senaste tio årens strider, för akademisk utbildning, för kritiskt tänkande, för en självständig akademi, mot ideologiseringen av utbildningen och forskningen. Jag håller på att dra mig tillbaka. Min tid har varit. Jag hade förmånen och glädjen att få vara i en fri akademisk miljö. För mig kom brytningen, nästan omärkligt, under 2000-talet, men tydligt märkbar under 2010-talet, med kröningen genom mitt avsked från Högskolan Kristianstad, efter att tagit öppen strid för akademisk frihet, mot politruker och ideologer.
Rebecka, Jennie, Sanna K, Linda, Sanna P och Nora, ni är de bästa representanterna för det akademiska livet, med förmåga att våga tänka själv, oaktat tidens ideologiska tryck. Jag är glad över att ni finns och att jag fick korsa er väg. Jag hoppas att ni aldrig förlorar, inte ens under det hårdaste ideologiska tryck, er förmåga och ert mod att våga tänka själv.
Nu när vi gamla akademiker försvinner.
Öllsjö den 26 oktober 2020
RSS-flöde
