Hon var anställd på en högskola som hade ett utbildningsprogram som i högsta grad rörde bankverksamhet, med namnet ’Bank och Finans’. Men hon var inte det minsta engagerad i utbildningsprogrammet. Hon undervisade inte på programmet. Hon delade inte med sig av sina kontakter på banken till kollegorna på programmet. Hon deltog inte i utvecklingen av programmet. Som, vill jag upprepa, var fokuserat på bankverksamhet.
Hon hade således en kompetens och resurser som hade kunnat gagna programmet oerhört mycket. Men hon deltog inte och delade inte med sig.
Varför inte? Varför denna passivitet?
När jag undervisar om mänsklig motivation hävdar jag att människan har minst fyra krafter som motiverar henne att agera: Plikt, omsorg, tillhörighet och egoism.
Plikt är att agera utifrån vad man själv anser vara rätt, oaktat konsekvenser. I hennes fall kunde det vara att hon skulle anse sig ha en professionell plikt att dela med sig av sin kompetens och resurser, till gagn för utbildningen, studenterna och lärarna. Uppenbarligen hade hon inte en sådan professionell plikt.
Plikt kan också vara att ha en plikt gentemot arbetsgivaren, att vara lojal mot arbetsgivaren och dess mål, vari rimligen borde ingå att delta med sin kompetens och resurser i arbetsgivarens aktiviteter. Uppenbarligen erfor hon inte en sådan lojalitetsplikt.
Omsorg innebär att man agerar till gagn för andra, i en liten grupp, oaktat kostnaden för en själv. Uppenbart kände hon ingen omsorg om de som deltog i programmet, genom att hjälpa dem med sin uppgift, att utbilda studenter i bankverksamhet.
Tillhörighet innebär att en individ agerar till förmån för en grupp, för att individen skall bli accepterad och få ingå i gruppen, och få det skydd som en grupp kan ge. Uppenbarligen erfor hon inte behov av det skydd och den gruppmiljö som Bank och Finans-gruppen kunde erbjuda.
Egoism är att agera för sin egen nyttas skull, utan blickar på något annat än sin egen privata nytta. Uppenbarligen erfor hon att hennes egen nytta befrämjades genom att inte delta i gruppen och programmet.
För mig, som erfar och bär motiv av plikt, omsorg och tillhörighet, var hennes agerande ett agerande av outhärdlig egoism. Det är för mig mycket svårt att både förstå och acceptera, än mindre respektera, en sådan egoism.
Det än mer anmärkningsvärda är att organisationen, som uppenbart hade tjänat på hennes deltagande, accepterade hennes egoism. Det är som om organisationen inte brydde sig om att göra sitt yttersta för att programmet och studenternas utbildning blev så bra som den kunde bli. Som om organisationen accepterade det slöseri av måluppfyllelse som det innebar att ha en resurs som inte används till gagn för organisationens målsättning. Som om organisationen var likgiltig inför målet att ha en så god utbildning som möjligt. Som om organisationen fanns till för att realisera hennes egoistiska motiv, och inte organisationens mål.
Öllsjö den 29 oktober 2020