Vid årsskiftet ändras kravet på kapital i aktiebolag. Dagens gräns på 50000 kronor i aktiekapital sänks till 25000 kronor. Tanken är att det skall öka aktiebolagets attraktivitet som form för företagande, speciellt för de som är i tjänstesektorn, där kapitalbehov för företagande är mindre än i tillverkande sektorn. Kritiken mot lagen är att det nu blir än lättare för kriminella att tvätta pengar i bolag.
Tanken med aktiekapital är att det skall vara riskpengar. Eftersom aktiebolaget är skilt från den som kallas aktiebolagets ägare, kan inte fordringsägare till skulder som bolaget har, gå till ägarna och kräva att de betalar. Istället anger ägaren, genom sitt aktiebrev, hur stort kapital de bistår med för att täcka skulder.
Ursprungligen tecknade sig aktieägare för denna potentiella skuldförbindelse, dvs de gick i god för att de skulle betala in pengar till bolaget om bolaget gick med förlust.
Men man fann också att det var praktiskt att aktieägaren skulle ha begränsat ansvar, dvs den skulle inte betala alla skulder, blott de som uppgick till deras aktiekapital, dvs den summa de lovat betala om förluster skulle uppstå. Blev förlusterna, dvs skulderna som skulle betalas av aktiebolaget större är aktieägaren hade lovat att betala, stod fordringsägarna där med en värdelös fordran. De kunde inte gå till aktieägaren och be att de stoppade in mer pengar i bolaget, för att täcka alla skulderna. Det är det privilegiet som aktieägarna har, som kallas begränsat ansvar. Det är moraliskt sett en tveksam innovation då det är en asymmetrisk form av rättighet, då aktieägaren har rätt till alla vinster, men blott skyldighet till en begränsad del av förlusterna.
Redan på 1800-talet insåg man att kapitalisterna inte var moraliskt högtstående, inte blott att de gärna hade den asymmetriska fördelningen av rättigheter som det begränsade ansvaret innebär, utan att kapitalisterna gärna hade aktier som gav utdelning. Men när bolagen gjorde förlust och det var dags för dem att uppfylla sitt löfte att betala aktiekapital till bolaget för att täcka förluster, då blev de genast generösa och gav bort sina aktier till en fattiglapp. De smet helt enkelt från sin förpliktelse att betala in aktiekapital.
Inför den smitande aktieägaren införde man därför att aktiekapitalet skulle betalas in till bolaget. Det är detta kapital som måste finnas i bolaget, som tidigare har varit 50000 kronor och som vid nyår blir 25000 kronor. För tillverkande bolag, som äger utrustning och kanske fastigheter, är detta ett mindre problem, då man naturligen har kapital, som är bundet i verksamheten. För serviceföretag, som kanske inte har någon utrustning eller fastighet som är en tillgång, innebär det att de måste ha aktiekapitalet på bankbok eller som annan finansiell tillgång.
Vad regeringen gör, är att säga att kapitalisten måste låsa 25000 kronor i någon form av tillgång, för att i utbyte få begränsat ansvar för den verksamhet de bedriver. Kostnaden för att vara kapitalist i aktiebolag är således den möjliga, alternativa avkastning kapitalisten kan få på de 25000 kronorna om den hade kunnat placera dem fritt.
Vad är då begränsat ansvar? Jo, det är en del av aktiebolagets socialisering av företagarrisken. Alla företag har risker. Genom begränsat ansvar, nu 25000 kronor, behöver kapitalisten endast bära 25000 kronor i riskpeng för den verksamhet den bedriver. Blir skulderna högre, får fordringsägarna själv ta skulderna. Risken för företagandet sprids således i ekonomin, istället för att fokuseras på den som skapar risken, dvs företagaren. Denna spridning bör kallas för vad den är, den är socialisering, då risken sprids i ekonomin.
Notera att socialisering i populärt språkbruk brukas användas oriktigt som beteckning för förstatligande, dvs att staten tar över ägandet. Socialisering, som jag använder det här, innebär inte att ägandet sprids eller koncentreras till staten, utan att företagarrisken sprids ut i ekonomin, dvs blir socialt.
Nu är ju detta inget problem om marknaderna är effektiva. I en effektiv kapitalistisk ekonomi, beräknar alla fordringsägare risken de har att inte få betalt för sina skulder och inkluderar risken i priset. Tror man att en företagare har lägre förmåga att betala för sig, får den betala ett högre pris för en produkt eller service. Ett företag som tjänar mycket pengar, får betala ett lägre pris för t ex insatsvaror, än ett företag som ständigt gör förluster. Dåliga företag får därför högre kostnader än goda, vinstrika företag.
Men detta gäller i effektiva ekonomier, där marknaden lätt kan prissätta risken. Men vi vet att marknader inte är effektiva. Det är helt enkelt för dyrbart att samla information och behandla den, för att fastställa ett korrekt pris på risken. Därför chansar man, dvs man tar på sig en risk att företagaren inte betalar för sig, utan att prissätta den risken då det är för dyrbart att prissätta.
Aktiekapitalet innebär därför att man minskar andra företagares ansträngning att prissätta risken. Aktiekapital innebär således att kostnaderna för riskberäkning minskar i ekonomin. Ju större aktiekapital, ju mindre resursförbrukning går åt till att beräkna risker.
Genom att minska aktiekapitalet ökar man därför kostnaderna i ekonomin för riskberäkning, samtidigt som man ökar socialiseringen av risk. Frågan, som regeringen måste ha ett svar på, är om nyttan i ekonomin och för samhället ökar, relativt kostnaderna för risk och för socialiseringen av risken.
Öllsjö den 28 september 2019
Tanken med aktiekapital är att det skall vara riskpengar. Eftersom aktiebolaget är skilt från den som kallas aktiebolagets ägare, kan inte fordringsägare till skulder som bolaget har, gå till ägarna och kräva att de betalar. Istället anger ägaren, genom sitt aktiebrev, hur stort kapital de bistår med för att täcka skulder.
Ursprungligen tecknade sig aktieägare för denna potentiella skuldförbindelse, dvs de gick i god för att de skulle betala in pengar till bolaget om bolaget gick med förlust.
Men man fann också att det var praktiskt att aktieägaren skulle ha begränsat ansvar, dvs den skulle inte betala alla skulder, blott de som uppgick till deras aktiekapital, dvs den summa de lovat betala om förluster skulle uppstå. Blev förlusterna, dvs skulderna som skulle betalas av aktiebolaget större är aktieägaren hade lovat att betala, stod fordringsägarna där med en värdelös fordran. De kunde inte gå till aktieägaren och be att de stoppade in mer pengar i bolaget, för att täcka alla skulderna. Det är det privilegiet som aktieägarna har, som kallas begränsat ansvar. Det är moraliskt sett en tveksam innovation då det är en asymmetrisk form av rättighet, då aktieägaren har rätt till alla vinster, men blott skyldighet till en begränsad del av förlusterna.
Redan på 1800-talet insåg man att kapitalisterna inte var moraliskt högtstående, inte blott att de gärna hade den asymmetriska fördelningen av rättigheter som det begränsade ansvaret innebär, utan att kapitalisterna gärna hade aktier som gav utdelning. Men när bolagen gjorde förlust och det var dags för dem att uppfylla sitt löfte att betala aktiekapital till bolaget för att täcka förluster, då blev de genast generösa och gav bort sina aktier till en fattiglapp. De smet helt enkelt från sin förpliktelse att betala in aktiekapital.
Inför den smitande aktieägaren införde man därför att aktiekapitalet skulle betalas in till bolaget. Det är detta kapital som måste finnas i bolaget, som tidigare har varit 50000 kronor och som vid nyår blir 25000 kronor. För tillverkande bolag, som äger utrustning och kanske fastigheter, är detta ett mindre problem, då man naturligen har kapital, som är bundet i verksamheten. För serviceföretag, som kanske inte har någon utrustning eller fastighet som är en tillgång, innebär det att de måste ha aktiekapitalet på bankbok eller som annan finansiell tillgång.
Vad regeringen gör, är att säga att kapitalisten måste låsa 25000 kronor i någon form av tillgång, för att i utbyte få begränsat ansvar för den verksamhet de bedriver. Kostnaden för att vara kapitalist i aktiebolag är således den möjliga, alternativa avkastning kapitalisten kan få på de 25000 kronorna om den hade kunnat placera dem fritt.
Vad är då begränsat ansvar? Jo, det är en del av aktiebolagets socialisering av företagarrisken. Alla företag har risker. Genom begränsat ansvar, nu 25000 kronor, behöver kapitalisten endast bära 25000 kronor i riskpeng för den verksamhet den bedriver. Blir skulderna högre, får fordringsägarna själv ta skulderna. Risken för företagandet sprids således i ekonomin, istället för att fokuseras på den som skapar risken, dvs företagaren. Denna spridning bör kallas för vad den är, den är socialisering, då risken sprids i ekonomin.
Notera att socialisering i populärt språkbruk brukas användas oriktigt som beteckning för förstatligande, dvs att staten tar över ägandet. Socialisering, som jag använder det här, innebär inte att ägandet sprids eller koncentreras till staten, utan att företagarrisken sprids ut i ekonomin, dvs blir socialt.
Nu är ju detta inget problem om marknaderna är effektiva. I en effektiv kapitalistisk ekonomi, beräknar alla fordringsägare risken de har att inte få betalt för sina skulder och inkluderar risken i priset. Tror man att en företagare har lägre förmåga att betala för sig, får den betala ett högre pris för en produkt eller service. Ett företag som tjänar mycket pengar, får betala ett lägre pris för t ex insatsvaror, än ett företag som ständigt gör förluster. Dåliga företag får därför högre kostnader än goda, vinstrika företag.
Men detta gäller i effektiva ekonomier, där marknaden lätt kan prissätta risken. Men vi vet att marknader inte är effektiva. Det är helt enkelt för dyrbart att samla information och behandla den, för att fastställa ett korrekt pris på risken. Därför chansar man, dvs man tar på sig en risk att företagaren inte betalar för sig, utan att prissätta den risken då det är för dyrbart att prissätta.
Aktiekapitalet innebär därför att man minskar andra företagares ansträngning att prissätta risken. Aktiekapital innebär således att kostnaderna för riskberäkning minskar i ekonomin. Ju större aktiekapital, ju mindre resursförbrukning går åt till att beräkna risker.
Genom att minska aktiekapitalet ökar man därför kostnaderna i ekonomin för riskberäkning, samtidigt som man ökar socialiseringen av risk. Frågan, som regeringen måste ha ett svar på, är om nyttan i ekonomin och för samhället ökar, relativt kostnaderna för risk och för socialiseringen av risken.
Öllsjö den 28 september 2019
RSS-flöde
