I undervisningen har jag adderat två motiv, som jag aldrig använt i min forskning, men som jag inser och anser borde föras in i vår förklaringsvärld, omsorg och plikt. Omsorgen säger att människan agerar till gagn för en annan, närstående person. Plikt säger att människan agerar för att realisera en norm som den anser vara rätt.
Onekligen pompöst att påstå att jag kan förklara mänskligt agerande utifrån människans motiv. Ja, det kan ju sägas vara rent och skärt skojeri. Följande historia bevisar det:
Den 1 juni 2018 blev jag arbetsbefriad från min tjänst under 26 månader. Arbetsköparens skäl till arbetsbefrielsen bad arbetsköparen skulle vara hemliga, medan jag har min egen tro om de egentliga skälen. 21-22 månader av dessa månader var ett sorts skadestånd för anställningens upphörande, medan de återstående 4-5 månaderna var innestående lön, för tidigare utfört men ej ersatt arbete.
Lokaltidningen skrev att nu kunde Collin - ja, till skillnad från brottslingar som får njuta anonymitetens behag befanns jag inte vara värdig anonymitetens behag utan namngavs tydligt och klart – gå hemma under 26 månader, implicit skrivandes att Sven-Olof Yrjö Collin fick en 26 månaders semester. Inte dåligt. Otaliga har sagt med avund att jag nu gick hemma.
Inget hellre har jag velat, än att lära mig att tänka dialektiskt, varför jag nu hade möjlighet att under 26 månader sitta i mitt hem och i min trädgård och läsa Hegels ’Andens fenomenologi’ och kanske, kanske, lära mig Hegels sätt att tänka dialektiskt. Se där ett egoistiskt motiv för en handling.
Läsåret 2018-19, dvs det som börjar en månad efter min arbetsbefrielse, den 1 juli och slutar den siste juni 2019, arbetade jag 2077 timmar. Hegels ’Fenomenologi’ står kvar i bokhyllan, där den stod den 1:e juni 2018. Orörd.
I juni 2018, som arbetsbefriad, började jag läsa in mig på redovisningsteori, den positiva, dvs den som försöker förklara varför vi har den redovisning vi har. Jag gjorde tio föreläsningar om redovisningsteori. Jag genomförde kursen i redovisningsteori. Jag handledde mina doktorander. Jag handledde studenter på kandidatnivå och på magisternivå. Jag genomförde forskning, skrev paper och publicerade, vill jag minnas, en artikel i en journal och minst tre bokkapitel. Jag utförde reviews för flera vetenskapliga tidskrifter. Och debatterade i facktidskrifter och dagstidningar. Jag utförde mitt arbete, precis som tidigare, förutom att jag inte deltog i ’slita-röv’-möten, dvs deltog inte i någon institutions interna organisationsarbete. Business-as-usual således, förutom ’slita-röv’.
Låt oss nu förklara Sven-Olof Yrjö Collin’s agerande som arbetsbefriad. Egoismen säger att jag gjorde det för att jag finner behag i att utforma och genomföra föreläsningar om hållbarhetsredovisning och att handleda unga människor. Institutionalismen säger att jag utför mitt sedvanliga arbeta för att det är en rutin i mitt liv. Omsorgen säger att jag arbetade för att andra, mig närstående, hade nytta av mitt arbete. Plikten säger att jag utförde det för att det är en korrekt agerande för en professor i företagsekonomi.
Vilken förklaring är korrekt? Jag, om någon, borde vara förmögen att finna ut vilket motiv som styrde Sven-Olof Yrjö Collin’s agerande eftersom jag är Sven-Olof Yrjö Collin. Det är jag som valt att agera som jag gjort, och jag borde därför vara förmögen att förklara mitt eget agerande. Ingen har sådan exklusiv tillgång till Sven-Olof Yrjö Collin’s motiv som han själv, dvs Jag.
Svaret på frågan varför Sven-Olof Yrjö Collin arbetade 2077 timmar som arbetsbefriad är att han … är att han…är att… är…
Jag ser Hegels bok i bokhyllan. Den som står där den stod när arbetsbefrielsen började. Och en hårdare fråga drabbar mig: Vem är väl jag att förklara andra människors agerande, när jag inte kan förklara mitt eget agerande? Jovisst, jag kan uppfinna hypoteser om mitt agerande. Fyra stycken hypoteser: egoism, institutionalism, omsorg, plikt.
Den jolmiga organisationsteoretikern skulle säga att motivkretsen är komplex och att motiven interagerar och konkurrerar och är samtidiga. Men jag lär mina studenter att ordet ’komplex’ är den lättjefulla tänkarens uppgivenhet inför vårt krav att förklara. ’Samtidighet’ är ett ord av uppgivenhet inför vårt krav att hitta förklaringen. Förnuftet kräver en förklaring, en orsak. Inte en soppa av motstridande orsaker, som blott stannar på hypotesernas obevisade nivå. Vi lär oss inget genom hypoteser, utan genom hypoteserna prövning, där en är sann och andra är falska.
Jag har således varit en pompös vetenskapsman som levt på illusionen hos mig och andra på att jag kan förklara. Men kan jag hävda att jag kan förklara när jag inte ens kan förklara mitt eget agerande? Vem är väl jag, när jag inte ens kan förklara mig själv?
Men så tittar jag på Hegels bok igen. Dialektik är motsatsernas enhet, eller mer precist uttryckt, dialektik är motsägelsernas enhet, deras absoluta samtidighet i en enhet, och som är förklaringen till rörelsen, till förändringen.
Kanske kan jag förstå mitt agerande, om jag lär mig dialektiken som Förnuft, som principers skapande. Om jag lär mig dialektiken kanske jag kan förklara mitt agerande. Då är jag inte längre en skojare i vetenskapens land. Då är jag inte en pompös skojare utan en rationellt agerande individ.
En befriande tanke. Dags att ta ut Hegels bok och förstå den.
Eller att med ett gott bullrande skratt erkänna att jag är en pompös skojare.
Öllsjö den 22 september 2019