USA är känt för att vara individualistiskt. Det förvånar mig inte, då jag tycker att amerikanarna väl representerar uttrycket’I, me and myself’. Det är också från dem som merparten av den ekonomiska teori kommer, som är ihärdig i att utgå från att människan är egoistisk.
Men svenskar är också oerhört individualistiska. Vi kommer alltid högt på mätningar över individualism. Men vår individualism är annorlunda. Eller kanske man skall säga, att den har varit annorlunda.
Olikt USA är familjen i Sverige svagare. Visst tycker vi om vår familj, men när mor börjar bli gammal, då är det hemhjälp och sedan ålderdomshem som väntar. Betald till stora delar av staten, och ofta producerad av staten. När barnen kommer, då blir det familjen, oftast kvinnan, men mer och mer även mannen, som är med barnet. Men efter ettårsdagen väntar institutionerna, förskola, skola och högskola. Själv flyttade jag hemifrån när jag var 16 år, för att slippa sitta på buss till Eslövs gymnasium i fyra timmar per dag.
Var och en klarar sig själv, med starkt bistånd av staten, finansieringsmässigt och ofta även med service producerad av staten. Det är den befrielse av individen som staten gett oss.
Erlander och Palme, enligt Palmes levnadstecknare, Henrik Berggren (’Underbara dagar framför oss’, heter boken, som är oerhört läsvärd då den inte bara tecknar Palmes historia, utan även en del av vår moderna historia), insåg redan i början på 60-talet att välfärden, som de höll på att bygga ut, skulle befria individen, men också skapa en individualism som satte hårdare och hårdare krav på staten, allt efter att människorna blev friare.
Det är vår välfärd som befriat oss och som gjort oss till individualister, vilket står i kontrast till USA, som till stora delar saknar vår välfärd.
Blir du gammal? Lugn, staten ger dig pension.
Blir du så gammal att du inte klarar dig själv? Lugn, staten ger dig ålderdomshem.
Får du barn? Lugn, staten, främst i form av kommunen, ger dig dagis, förskola och skolor på alla nivåer.
Blir du sjuk? Lugn, staten, i form av landstingen, ger dig sjukvård.
Vill du spela fotboll eller ägna dig åt ridsport? Lugn, staten ser till att det finns föreningar med gräsmattor och ridhus.
Vill du ha lägenhet? Lugn, staten i form av kommunerna har kommunala bostadshus.
Många av de risker som följer av att vara människa, står staten beredd att ta hand om. Därav vår individualism, som gör oss fria, men genom statens försorg, därav uttrycket den etatistiska individualismen.
Men har då inte individualismen idag slagit över, kanske just p g a individualismen? Staten, i alla fall som producent, drar sig tillbaka. Individerna skall nu välja sina skolor, sin sjukvård, sina ålderdomshem. Konsekvenserna känner vi, segregation, ty somliga är mer förmögna att välja än andra.
Valet, i form av marknaden, blir det nutida uttrycket för individualismen, som i mångt och mycket liknar den amerikanska individualismen, har sedan 80-talet dragit fram över Sverige. Och därmed har vi blivit mer lika USA, med kraftigt segregerade bostadsområden och skolor, och snart nog, också sjukvård.
Samtidigt har vi också fått en värderingsförändring. Tidigare ansågs det vara orätt att bedra staten. Det var en skam att ha socialbidrag. Var man sjuk, fick man inte sticka ut näsan från bostaden, ty man skulle kurera sig snabbt och gå tillbaka i produktionen. Idag är det betydligt mindre stigmatiserande att bedra staten. Bidrag, som idag kallas avdrag, framställs nästan som en social välgärning då det gör det möjligt för invandrare att snabbt få jobb.
Staten, den som befriade oss och gjorde oss till starka individualister, där vi i lugn och ro kunde leva våra liv eftersom mycket av våra mänskliga risker var förstatligade, har nu dragit sig tillbaka, samtidigt som den blir utsatt för hårda angrepp.
Idag säger man inte på frågan: ’Blir du gammal?’ ’Lugn, staten ger dig pension’, utan man säger, ’Var lite orolig, för staten ger dig förvisso pension, men den är så liten att du behöver eget pensionssparande’. Så transformeras den etatistiska individualismen till egoismens individualism, där envar finner sig ensam, och risken med att vara människa kommer återigen på individen. Individualistiskt sparar då individen själv, i någon lämplig pensionsfond som saluförs på marknaden. Om den har inkomsten och vett att spara. Annars står fattigpensionärstillvaron för dörren. Och vi som hade inkomsterna och som hade vettet, tittar anklagande på fattigpensionären och säger, varför tog du inte hand om dig?
Detta kommer självfallet att skapa aktiviteter hos individerna, i syfte att skydda sig. Med inkomsterna kommer förmåga att köpa sig skyddet. De med svagare inkomster, söker sig andra vägar, kanske genom starkare familjeband, där familjen blir skyddet. De invandrade flyktingarna är vana vid sådant samhälle. Hos dem finns familjen och klanen. De är således kanske bättre utrustade för det nya Sverige, där individen står svagare p g a den svagare staten.
Framför oss ligger därför kanske familje- och klansamhället, där familjen och klanen tar riskerna, kombinerat med ett marknadssamhälle, där de med goda inkomster köper sig skyddet från riskerna som kommer från att vara människa.
Allt medan den ortodoxa socialdemokraten, den som fortfarande stolt säger sig vara demokratisk socialist, säger att staten måste vara stark, inte bara på finansieringen utan även som producent, för att ge människorna friheten, och, idag inte minst för att hålla klansamhällena stången, och helst omintetgöra dem, ty individen dör i klanen.
Öllsjö den 18 september 2019
Men svenskar är också oerhört individualistiska. Vi kommer alltid högt på mätningar över individualism. Men vår individualism är annorlunda. Eller kanske man skall säga, att den har varit annorlunda.
Olikt USA är familjen i Sverige svagare. Visst tycker vi om vår familj, men när mor börjar bli gammal, då är det hemhjälp och sedan ålderdomshem som väntar. Betald till stora delar av staten, och ofta producerad av staten. När barnen kommer, då blir det familjen, oftast kvinnan, men mer och mer även mannen, som är med barnet. Men efter ettårsdagen väntar institutionerna, förskola, skola och högskola. Själv flyttade jag hemifrån när jag var 16 år, för att slippa sitta på buss till Eslövs gymnasium i fyra timmar per dag.
Var och en klarar sig själv, med starkt bistånd av staten, finansieringsmässigt och ofta även med service producerad av staten. Det är den befrielse av individen som staten gett oss.
Erlander och Palme, enligt Palmes levnadstecknare, Henrik Berggren (’Underbara dagar framför oss’, heter boken, som är oerhört läsvärd då den inte bara tecknar Palmes historia, utan även en del av vår moderna historia), insåg redan i början på 60-talet att välfärden, som de höll på att bygga ut, skulle befria individen, men också skapa en individualism som satte hårdare och hårdare krav på staten, allt efter att människorna blev friare.
Det är vår välfärd som befriat oss och som gjort oss till individualister, vilket står i kontrast till USA, som till stora delar saknar vår välfärd.
Blir du gammal? Lugn, staten ger dig pension.
Blir du så gammal att du inte klarar dig själv? Lugn, staten ger dig ålderdomshem.
Får du barn? Lugn, staten, främst i form av kommunen, ger dig dagis, förskola och skolor på alla nivåer.
Blir du sjuk? Lugn, staten, i form av landstingen, ger dig sjukvård.
Vill du spela fotboll eller ägna dig åt ridsport? Lugn, staten ser till att det finns föreningar med gräsmattor och ridhus.
Vill du ha lägenhet? Lugn, staten i form av kommunerna har kommunala bostadshus.
Många av de risker som följer av att vara människa, står staten beredd att ta hand om. Därav vår individualism, som gör oss fria, men genom statens försorg, därav uttrycket den etatistiska individualismen.
Men har då inte individualismen idag slagit över, kanske just p g a individualismen? Staten, i alla fall som producent, drar sig tillbaka. Individerna skall nu välja sina skolor, sin sjukvård, sina ålderdomshem. Konsekvenserna känner vi, segregation, ty somliga är mer förmögna att välja än andra.
Valet, i form av marknaden, blir det nutida uttrycket för individualismen, som i mångt och mycket liknar den amerikanska individualismen, har sedan 80-talet dragit fram över Sverige. Och därmed har vi blivit mer lika USA, med kraftigt segregerade bostadsområden och skolor, och snart nog, också sjukvård.
Samtidigt har vi också fått en värderingsförändring. Tidigare ansågs det vara orätt att bedra staten. Det var en skam att ha socialbidrag. Var man sjuk, fick man inte sticka ut näsan från bostaden, ty man skulle kurera sig snabbt och gå tillbaka i produktionen. Idag är det betydligt mindre stigmatiserande att bedra staten. Bidrag, som idag kallas avdrag, framställs nästan som en social välgärning då det gör det möjligt för invandrare att snabbt få jobb.
Staten, den som befriade oss och gjorde oss till starka individualister, där vi i lugn och ro kunde leva våra liv eftersom mycket av våra mänskliga risker var förstatligade, har nu dragit sig tillbaka, samtidigt som den blir utsatt för hårda angrepp.
Idag säger man inte på frågan: ’Blir du gammal?’ ’Lugn, staten ger dig pension’, utan man säger, ’Var lite orolig, för staten ger dig förvisso pension, men den är så liten att du behöver eget pensionssparande’. Så transformeras den etatistiska individualismen till egoismens individualism, där envar finner sig ensam, och risken med att vara människa kommer återigen på individen. Individualistiskt sparar då individen själv, i någon lämplig pensionsfond som saluförs på marknaden. Om den har inkomsten och vett att spara. Annars står fattigpensionärstillvaron för dörren. Och vi som hade inkomsterna och som hade vettet, tittar anklagande på fattigpensionären och säger, varför tog du inte hand om dig?
Detta kommer självfallet att skapa aktiviteter hos individerna, i syfte att skydda sig. Med inkomsterna kommer förmåga att köpa sig skyddet. De med svagare inkomster, söker sig andra vägar, kanske genom starkare familjeband, där familjen blir skyddet. De invandrade flyktingarna är vana vid sådant samhälle. Hos dem finns familjen och klanen. De är således kanske bättre utrustade för det nya Sverige, där individen står svagare p g a den svagare staten.
Framför oss ligger därför kanske familje- och klansamhället, där familjen och klanen tar riskerna, kombinerat med ett marknadssamhälle, där de med goda inkomster köper sig skyddet från riskerna som kommer från att vara människa.
Allt medan den ortodoxa socialdemokraten, den som fortfarande stolt säger sig vara demokratisk socialist, säger att staten måste vara stark, inte bara på finansieringen utan även som producent, för att ge människorna friheten, och, idag inte minst för att hålla klansamhällena stången, och helst omintetgöra dem, ty individen dör i klanen.
Öllsjö den 18 september 2019
RSS-flöde
