Motboken var ett sätt att hantera ett konsumtionsproblem, där tekniken var ransonering. Idag framstår ett annat problem som besvärande, miljöhotet, eller mer snävt, klimathotet. Det är intressant och belysande för dagens samhälle, vilken teknik man använder för att hantera problemet. Idag finns det ingen Nils, som gärna ställer upp på ransonering.
De tekniker som finns tillgängliga är bl a skam, skatt, ransonering och förbud.
Skam finns idag kring flygande. Även om det krävs en kollektiv norm, som skambelägger ett agerande, är agerandet individuellt. Kanske betecknande för den individualistiska individualism vi har idag, att reglerandet av ett agerande skall ske genom en kollektiv moral, som skambelägger individens handling. Skulden är individuell. Och vilken innerligt njutning att vara de goda, att åka över Atlanten i en mångmiljonerbåt, att resa med tåg i Europa, kanske för att man har arbetsvillkor som gör det möjligt att ägna så lång tid åt resan.
Skatt eller avgifter är ett sätt att påverka människors agerande. Tanken är att vi alla står inför valmöjligheter och att ditt behov att göra en sak kan överföras till penningen. Ju större behov, ju mer du vill göra det, ju mer är du villig att satsa din peng på det, och därmed kanske avstå från något annat. När du står utanför staden i din bil, skall du göra kalkylen om det är värt pengarna att åka in, eller om du kan spara pengarna till annat, viktigare, och sätta bilen och ta tunnelbanan. Men den tekniken drabbar hårdare de som har lite pengar, och drabbar inte alls de som har ett överflöd. Det är en tydligt segregerande teknik, där de med lägre inkomster blir de som starkast får vara del i regleringen. Ju rikare du är, ju mindre reglerad blir du, ju friare är du. Den typen av reglering förädlar klassamhället.
I dessa tider, då man tror på valet, men bortser från förutsättningarna för valet, föredras skam eller skatt. Den tredje tekniken, ransoneringen, begränsar dina val, inte genom penningen eller din moraliska känsla, utan genom ransoneringens regel. Man kan ju tänka sig att en individ har rätten att köra in i staden en gång per vecka. I tullarna till staden har man en individuell bizz, som avläses, varvid du är noterad för en inresa. Skulle du befinna dig i en bil, skulle bommen hindra dig och bilen att komma in, om du utnyttjat din veckoinresa.
Jag hör kritiken mot denna ransonering, Sovjetunionen, den planerade ekonomin, förtryckets system. Men, det är ju att hänga en rättighet, inte kring penningen, utan på personen. Minns demokratins genombrott, då rösträtten, som tidigare var hängd kring egendom, nu hängdes på individen, där varje individ fick en och bara en röst att använda. Ransoneringen skulle kunna ses som att rätten att ta sig in i staden med bil, tillhör inte penningen, utan individen.
Förbudet är det sista instrumentet. Det har man använt när man t ex stängt av vissa gator för trafik. Något parti vill förbjuda bensindrivna bilar. SSU lär ha föreslagit förbud mot inrikes flygtrafik. Somliga berusningsmedel är accepterade, medan andra är förbjudna.
Den dogmatiske pläderar för ett instrument, oaktat förutsättningarna, oaktat principer som t ex demokrati och människors lika värde. Den mer pragmatiske kanske ser mer på de direkta effekterna, oaktat värderingar. Men inför varje reglering, borde vi avkräva en analys av alla möjliga instrument för reglering, och veta och inse deras förutsättningar och alla dess konsekvenser.
Öllsjö den 10 september 2019