Som ateist och sträng kritiker av totalitära, dvs monoteistiska, religioner, har jag det förvisso mycket enkelt med judendomen och med islam, eftersom de är så brutala, så tyranniska, så blodtörstiga. Guden i dessa religioner är så liten, så gnällig, så svartsjukt krävande av sina tillbedjare, att guden, med emfas och stränghet, kräver av varje tillbedjare att de skall vara så fanatiska som Abraham var när han var villig att mörda sin egen son för att lyda guden, dvs monstret. Detta monster står i kontrast till guden som finns i kristendomen, som inte är så krävande, utan bara begär att man bör anstränga sig. Men går det åt pipan, så finns ingen som kan kasta straffets sten på syndaren, utan förlåtelsen finns omedelbart där, men med uppmaning att försöka göra rätt. Guden i kristendomen är i själva verket hårdast mot sig själv, ty han låter ju människorna ta död på honom själv, på Kristus.
Varför finns denna markanta skillnad, mellan den svartsjuke, hårt krävande, hårt dömande och mordiske guden i judendomen och islam, och den ganska varma guden, som är hårdare mot sig själv än mot dem som skall tillbedja honom?
Det finns en markant skillnad mellan judendomen, islam, och kristendomen. Monoteismen är inte helt övertygande i kristendomen, ty där finns tre-enigheten, Fadern, Sonen och den Helige ande. Mot den föreställningen stormar judarna och muslimerna. De är strängt monoteistiska. Deras stridande gud kommer inte ner till människorna, varken som Kristus eller som den Helige ande som utgjuter sig. Deras gud är långt borta.
Nu kan man ju förvisso se treenigheten som ett ex post fenomen, att Kristus skulle framställas, inte som profet, utan som gud, vilket krävde lite begreppslig innovation. Å andra sidan får ju den kristne guden ett mer mänskligt ansikte just genom att komma ner till människorna.
Skillnaderna kan inte förklaras genom en sorts linjär utvecklingslära, där man går från den sant monoteistiska, den totalitära, stränga primitiva guden, långt borta, som sakta närmade sig människorna och som till slut fick mänsklig gestalt i Kristus. Ty judendomen skapades långt innan vår tideräknings början, medan islam skapades på 600-talet efter vår tideräknings början. Kristendomen initierades av Kristus, död cirka 30-33 e Kr, men utvecklades främst av Paulus ungefär kring 45-50 e Kr, när han for omkring runt Medelhavet, för att slutligen mördas i Rom. Han tycktes också överge sitt judiska namn, Saulus, och använde sitt grekiska namn, Paulus.
Kan man få kasta fram den obildades hypotes, att likheterna i judendomen och islam, och olikheterna med kristendomen, kommer av att de första skapades och utvecklades i semitiska samhällen och deras kultur, medan kristendomen utvecklades, och kanske också anpassades till grekisk och latinsk kultur?
Islam hade möjligheter att etableras i Europa, genom sitt fotfäste i Spanien, men fördrevs och lämnade ingen stark grupp av tillbedjare efter sig. Islam har förvisso fått ett smärre fotfäste på Balkan, men i övrigt har den inte etablerats i Europa. Detsamma gäller judendomen. Den begränsas förvisso av att inte vara en missionerande religion, men den hade kunnat få spridning genom konvertiter. Så har inte skett, utan Europa har dominerats av kristendomen. Kanske för att kristendomen så väl har anslutit sig till den grekiska och latinska kulturen.
Intressant att notera är att kristendomen spreds norrut i Europa, och nådde Skandinavien kring 1000 e. Kr., men den har också dragit sig tillbaka från samhällsinflytande, med början i de sista länderna de erövrade, de nordiska länderna.
Skåda den okunniges hypotes, att den minst semitiska abrahamitiska religionen, reducerad i semitiska kulturmoment genom att vara påverkad av och anpassad till det som var kulturer i Europa, är den som fått fotfäste i Europa.
Frågan man då kan ställa sig, är om de totalitära religionerna, de semitiska, främst då islam, kommer att få fotfäste i Europa? Eller står vår kultur så stark, som den tidigare har gjort, och håller stången mot mordiska gudar som kräver underkastelse och lydnad, där stenar villigt kastas, oaktat den syndige kastaren?
Öllsjö den 14 september 2019
Varför finns denna markanta skillnad, mellan den svartsjuke, hårt krävande, hårt dömande och mordiske guden i judendomen och islam, och den ganska varma guden, som är hårdare mot sig själv än mot dem som skall tillbedja honom?
Det finns en markant skillnad mellan judendomen, islam, och kristendomen. Monoteismen är inte helt övertygande i kristendomen, ty där finns tre-enigheten, Fadern, Sonen och den Helige ande. Mot den föreställningen stormar judarna och muslimerna. De är strängt monoteistiska. Deras stridande gud kommer inte ner till människorna, varken som Kristus eller som den Helige ande som utgjuter sig. Deras gud är långt borta.
Nu kan man ju förvisso se treenigheten som ett ex post fenomen, att Kristus skulle framställas, inte som profet, utan som gud, vilket krävde lite begreppslig innovation. Å andra sidan får ju den kristne guden ett mer mänskligt ansikte just genom att komma ner till människorna.
Skillnaderna kan inte förklaras genom en sorts linjär utvecklingslära, där man går från den sant monoteistiska, den totalitära, stränga primitiva guden, långt borta, som sakta närmade sig människorna och som till slut fick mänsklig gestalt i Kristus. Ty judendomen skapades långt innan vår tideräknings början, medan islam skapades på 600-talet efter vår tideräknings början. Kristendomen initierades av Kristus, död cirka 30-33 e Kr, men utvecklades främst av Paulus ungefär kring 45-50 e Kr, när han for omkring runt Medelhavet, för att slutligen mördas i Rom. Han tycktes också överge sitt judiska namn, Saulus, och använde sitt grekiska namn, Paulus.
Kan man få kasta fram den obildades hypotes, att likheterna i judendomen och islam, och olikheterna med kristendomen, kommer av att de första skapades och utvecklades i semitiska samhällen och deras kultur, medan kristendomen utvecklades, och kanske också anpassades till grekisk och latinsk kultur?
Islam hade möjligheter att etableras i Europa, genom sitt fotfäste i Spanien, men fördrevs och lämnade ingen stark grupp av tillbedjare efter sig. Islam har förvisso fått ett smärre fotfäste på Balkan, men i övrigt har den inte etablerats i Europa. Detsamma gäller judendomen. Den begränsas förvisso av att inte vara en missionerande religion, men den hade kunnat få spridning genom konvertiter. Så har inte skett, utan Europa har dominerats av kristendomen. Kanske för att kristendomen så väl har anslutit sig till den grekiska och latinska kulturen.
Intressant att notera är att kristendomen spreds norrut i Europa, och nådde Skandinavien kring 1000 e. Kr., men den har också dragit sig tillbaka från samhällsinflytande, med början i de sista länderna de erövrade, de nordiska länderna.
Skåda den okunniges hypotes, att den minst semitiska abrahamitiska religionen, reducerad i semitiska kulturmoment genom att vara påverkad av och anpassad till det som var kulturer i Europa, är den som fått fotfäste i Europa.
Frågan man då kan ställa sig, är om de totalitära religionerna, de semitiska, främst då islam, kommer att få fotfäste i Europa? Eller står vår kultur så stark, som den tidigare har gjort, och håller stången mot mordiska gudar som kräver underkastelse och lydnad, där stenar villigt kastas, oaktat den syndige kastaren?
Öllsjö den 14 september 2019
RSS-flöde
