Den konstnärliga friheten och den akademiska friheten är, eller låt oss säga, har varit grundbultar i det moderna Sverige. Det finns många aspekter som kan beaktas. Här tar jag blott upp en, i vilken mån konstnären och akademikerna skall ha rätt att själv utforma det som finansieras av staten, vare sig det är staten på nationell nivå, regional nivå, dvs landsting, eller på lokal nivå, dvs i kommunerna.
Den konstnärliga friheten har bestått i att staten låtit konstnärer ha ett avgörande inflytande över vilka konstverk som skall köpas in och presenteras. I Sölvesborg, som jag skrev om igår, som tycks ha en tradition av principlösa despoter, har man nu inskränkt denna konstnärliga frihet genom att ha en folklig inköpspolicy, där konsten skall vara ’klassisk och tidlös’. Med rätta reagerar frihetligt sinnade politiker, och gör snabbt referens till totalitära stater, där konsten är ett instrument, inte för demokratin och utvecklingen, utan för de styrande (https://www.svt.se/kultur/kulturministern-solvesborg).
Den akademiska friheten har bl a bestått i det som kallas Lehrfreiheit, dvs att det är den akademiske läraren som avgör innehållet i utbildningen. I Högskolan Kristianstad åsidosätts den principen genom att lärarna måste beakta och integrera en organisations målsättningar i sin utbildning och låta den organisationens mål leda utbildningen: ”Högskolan Kristianstad är PRME Champions vilket betyder att hållbarhet, med koppling till FN:s 17 Globala mål för hållbar utveckling, integreras i utbildningen.” (https://www.hkr.se/program/ekonomprogrammet-bankochfinans).
Jag fick själv erfara innebörden i inskränkning av den akademiska friheten genom den ideologiska styrningen när jag förbjöds av en avdelningschef på högskolan att diskutera målsättningens relevans för den akademiska utbildningen inom bank- och finansväsen. Jag tror också, men vet inte, att min sorgliga arbetsbefrielse från professorstjänsten inte var helt orelaterad till mitt försvar för den akademiska frihetens Lehrfreiheit genom en debattartikel (http://www.kristianstadsbladet.se/debatt/ekonomutbildningarna-vid-hogskolan-kristianstad-ar-akademiska-utbildningar/), där jag bemötte en kollegas kraftfulla angrepp på den akademiska frihetens Lehrfreiheit (http://www.kristianstadsbladet.se/kristianstad/hogskolan-kristianstad-far-nyckelroll-i-fn/)
Är då det gamla Skånelands östra hörn, där Kristianstad och Sölvesborg ligger, en speciell avkrok av Sverige där de traditionella friheterna sitter trångt? Varför tycks upplysningens landvinningar och den tyska bildningstraditionen vara utsatt för angrepp just här? Är det inte besynnerligt då det hörnet en gång i tiden var platsen för en folklig frihetlig gerilla som inte ville låta sig ockuperas av svensken. Har snapphanarna glömt sin frihetstörst?
Min tro är att begränsningen av den akademiska friheten lättare görs där den akademiska kvalifikationsnivån är låg och den akademiska kulturen är svag eller frånvarande. Angreppet på den akademiska friheten, som så framgångsrikt tycks genomföras på Högskolan Kristianstad, är inte en specialitet för de forna snapphanarna, utan finns sannolikt på alla svaga akademiska institutioner. Denna svaghet kommer av den kraftfulla utbyggnaden av högskolan, där tid och kompetens för akademisk utveckling aldrig gavs utrymme, och tycks därför oundviklig. Upplysningens frukter utvecklas inte, då dess knoppar inte finns.
Min tro om angreppet på den konstnärliga friheten är liknande, att politiken eroderat som profession, varför konstnärlig frihet, som del i de demokratiska friheternas uppsättning, eroderar. Politikerna, som förvisso har för vana att pilla i mycket, har tidigare haft respekten för den konstnärliga friheten, då den varit ett fundament för det moderna demokratiska samhället. Det har de inte längre, vilket Sölvesborg visar.
Kanske bägge händelserna också sammanhänger med en allmän trend av avprofessionalisering. Politiker åtnjöt respekt, och höll sig inom sina ramar. Precis som de akademiska lärarna fick respekt genom att skapa och förmedla vetenskaplig kunskap. När nu lärarna blir megafoner för organisationers ideologier, tappar de självfallet respekt. Och politikerna känner sig fria att överge sitt härad och ta sig in i det som tidigare var en professionell verksamhet, den konstnärliga.
Men är det då inte bra att man tar ner akademikern från sin upphöjda och fria position och ser till att den meddelar det som finansiären, representerat av rektorn vid högskolan, vill ha meddelat, dvs FN:s hållbarhetsmål? Är det inte rimligt att den som betalar för konstverket, får välja konstverket? Är det inte rimligt att det populära, dvs det som dagens opinion håller för sant, skall styra? Är det inte djupt demokratiskt att låta dagens mode styra?
Nej. Ty utan frihet från den allmänna opinionen, får vi fenomen som det allmänna rastänkandet i Nazityskland och Lysenkos genetik i Sovjetunionen. Utan dessa friheter, och några till, etableras totalitära regimer. Akademisk frihet och konstnärlig frihet är domäner där den populära opinionen utmanas genom den vetenskapliga friheten och konstnärens temperament. De torde vara lika fundamentala för ett demokratiskt, och inte minst, ett upplyst samhälle, som tanke- och yttrandefriheten.
Friheterna har dock sina baksidor. Somlig vetenskaplig kunskap känns inte riktigt så angelägen, dvs kostnaderna för den känns bortslösat, som t ex att antalet ord i företags årsredovisningar avseende miljö är positivt korrelerat med företagets miljöpåverkan. Somliga konstnärliga föremål, bekostat av skattebetalare, känns inte riktigt så angelägna och upplysande eller behagliga, som t ex konstverket Snäckfågeln i Eslöv (https://sv.wikipedia.org/wiki/Sn%C3%A4ckf%C3%A5gel). Men det är variationen i verksamheten, som man kan kalla verksamhetens risk, och som är en oundgänglig del i friheten.
Slutsatsen av denna trista genomgång av angreppet på Upplysningen och den tyska frihetliga utbildningstraditionen är att de samhälleliga processerna, just nu (skriker hoppets röst inom mig), befrämjar angreppen.
Öllsjö den 17 september 2019
Den konstnärliga friheten har bestått i att staten låtit konstnärer ha ett avgörande inflytande över vilka konstverk som skall köpas in och presenteras. I Sölvesborg, som jag skrev om igår, som tycks ha en tradition av principlösa despoter, har man nu inskränkt denna konstnärliga frihet genom att ha en folklig inköpspolicy, där konsten skall vara ’klassisk och tidlös’. Med rätta reagerar frihetligt sinnade politiker, och gör snabbt referens till totalitära stater, där konsten är ett instrument, inte för demokratin och utvecklingen, utan för de styrande (https://www.svt.se/kultur/kulturministern-solvesborg).
Den akademiska friheten har bl a bestått i det som kallas Lehrfreiheit, dvs att det är den akademiske läraren som avgör innehållet i utbildningen. I Högskolan Kristianstad åsidosätts den principen genom att lärarna måste beakta och integrera en organisations målsättningar i sin utbildning och låta den organisationens mål leda utbildningen: ”Högskolan Kristianstad är PRME Champions vilket betyder att hållbarhet, med koppling till FN:s 17 Globala mål för hållbar utveckling, integreras i utbildningen.” (https://www.hkr.se/program/ekonomprogrammet-bankochfinans).
Jag fick själv erfara innebörden i inskränkning av den akademiska friheten genom den ideologiska styrningen när jag förbjöds av en avdelningschef på högskolan att diskutera målsättningens relevans för den akademiska utbildningen inom bank- och finansväsen. Jag tror också, men vet inte, att min sorgliga arbetsbefrielse från professorstjänsten inte var helt orelaterad till mitt försvar för den akademiska frihetens Lehrfreiheit genom en debattartikel (http://www.kristianstadsbladet.se/debatt/ekonomutbildningarna-vid-hogskolan-kristianstad-ar-akademiska-utbildningar/), där jag bemötte en kollegas kraftfulla angrepp på den akademiska frihetens Lehrfreiheit (http://www.kristianstadsbladet.se/kristianstad/hogskolan-kristianstad-far-nyckelroll-i-fn/)
Är då det gamla Skånelands östra hörn, där Kristianstad och Sölvesborg ligger, en speciell avkrok av Sverige där de traditionella friheterna sitter trångt? Varför tycks upplysningens landvinningar och den tyska bildningstraditionen vara utsatt för angrepp just här? Är det inte besynnerligt då det hörnet en gång i tiden var platsen för en folklig frihetlig gerilla som inte ville låta sig ockuperas av svensken. Har snapphanarna glömt sin frihetstörst?
Min tro är att begränsningen av den akademiska friheten lättare görs där den akademiska kvalifikationsnivån är låg och den akademiska kulturen är svag eller frånvarande. Angreppet på den akademiska friheten, som så framgångsrikt tycks genomföras på Högskolan Kristianstad, är inte en specialitet för de forna snapphanarna, utan finns sannolikt på alla svaga akademiska institutioner. Denna svaghet kommer av den kraftfulla utbyggnaden av högskolan, där tid och kompetens för akademisk utveckling aldrig gavs utrymme, och tycks därför oundviklig. Upplysningens frukter utvecklas inte, då dess knoppar inte finns.
Min tro om angreppet på den konstnärliga friheten är liknande, att politiken eroderat som profession, varför konstnärlig frihet, som del i de demokratiska friheternas uppsättning, eroderar. Politikerna, som förvisso har för vana att pilla i mycket, har tidigare haft respekten för den konstnärliga friheten, då den varit ett fundament för det moderna demokratiska samhället. Det har de inte längre, vilket Sölvesborg visar.
Kanske bägge händelserna också sammanhänger med en allmän trend av avprofessionalisering. Politiker åtnjöt respekt, och höll sig inom sina ramar. Precis som de akademiska lärarna fick respekt genom att skapa och förmedla vetenskaplig kunskap. När nu lärarna blir megafoner för organisationers ideologier, tappar de självfallet respekt. Och politikerna känner sig fria att överge sitt härad och ta sig in i det som tidigare var en professionell verksamhet, den konstnärliga.
Men är det då inte bra att man tar ner akademikern från sin upphöjda och fria position och ser till att den meddelar det som finansiären, representerat av rektorn vid högskolan, vill ha meddelat, dvs FN:s hållbarhetsmål? Är det inte rimligt att den som betalar för konstverket, får välja konstverket? Är det inte rimligt att det populära, dvs det som dagens opinion håller för sant, skall styra? Är det inte djupt demokratiskt att låta dagens mode styra?
Nej. Ty utan frihet från den allmänna opinionen, får vi fenomen som det allmänna rastänkandet i Nazityskland och Lysenkos genetik i Sovjetunionen. Utan dessa friheter, och några till, etableras totalitära regimer. Akademisk frihet och konstnärlig frihet är domäner där den populära opinionen utmanas genom den vetenskapliga friheten och konstnärens temperament. De torde vara lika fundamentala för ett demokratiskt, och inte minst, ett upplyst samhälle, som tanke- och yttrandefriheten.
Friheterna har dock sina baksidor. Somlig vetenskaplig kunskap känns inte riktigt så angelägen, dvs kostnaderna för den känns bortslösat, som t ex att antalet ord i företags årsredovisningar avseende miljö är positivt korrelerat med företagets miljöpåverkan. Somliga konstnärliga föremål, bekostat av skattebetalare, känns inte riktigt så angelägna och upplysande eller behagliga, som t ex konstverket Snäckfågeln i Eslöv (https://sv.wikipedia.org/wiki/Sn%C3%A4ckf%C3%A5gel). Men det är variationen i verksamheten, som man kan kalla verksamhetens risk, och som är en oundgänglig del i friheten.
Slutsatsen av denna trista genomgång av angreppet på Upplysningen och den tyska frihetliga utbildningstraditionen är att de samhälleliga processerna, just nu (skriker hoppets röst inom mig), befrämjar angreppen.
Öllsjö den 17 september 2019
RSS-flöde
