Simsons kraft låg i håret. Så länge han hade hår, var han urstark. Filistéerna, hans fiender, lät lura honom, lyckades klippa av hans hår, varpå han blev svag och kunde fängslas, torteras och förslavas. Men hans hår växte och i en sista enorm muskelansträngning, raserade han två pelare, varvid det nedfallande taket dödade honom, men även 3000 festande filistéer.
Sedan att skalpera en fallen fiende kom av tron att själen satt i håret, varför man tog bort själen från fienden, i det att inte fienden skulle komma efter en (för referens, se not sist i detta blogginlägg). En betydligt mildare variant av detta var fransmännens klippning, efter att tyskarna förlorat Frankrike i Andra Världskriget, av de kvinnor som hade haft samröre med tyskarna under ockupationen. Även kvinnorna i Norge blev utsatta för denna skändning av sin kropp.
I de semitiska religionerna, judendom, kristendom och islam, ses ofta kvinnans hår (för att inte säga hela kvinnan, hennes kropp och väsen, där det senare kan lura mannen till att äta äpplen) som något som kan förvrida mannen, få honom att söka samlag med kvinnan, med eller utan våld, och glömma det som är människans första kommando, att ständigt tänka på och underkasta sig guden. Därför skall kvinnan täcka sitt hår, eller som hos ortodoxa judar, vid giftemål, klippa av håret och sedan, för alltid, bära peruk.
Håret är, tillsammans med kroppens längd och form, tydliga signaler som en mänsklig kropp skickar ut till andra seende människor. Håret har därför, inte bara i totalitära antihumana religioner, utan även i humana sammanhang, en stor roll.
Falstaff Fakir, om jag minns rätt, hävdade att kvinnans första skyldighet var att inte bli flintskallig. Det är emellertid en skyldighet man inte kan ålägga män, ty de, ja, många av dem, däribland jag, kan drabbas av androgen alopeci. Hårsäcken, som producerar håret, blir, av något skäl, känsligt för det manliga hormonet testosteron, och tillbakabildas, varför nytt hår inte bildas, vilket leder till mindre och mindre hår, eftersom håret är ändligt och efter viss tillväxtfas faller av.
Mannen får betala för sin manlighet, dvs att ha en myckenhet av testosteron. Men, Fakiren var inte fel ute, ty även kvinnor har testosteron, och kan därför riskera att begå brott mot sin främsta skyldighet, att inte bli skallig.
Androgen alopeci, vilket låter bättre än skallighet, tycks vara en genetisk åkomma. Något jag kan se tydligt, då jag numer närmar mig min fars hårbeklädnad, och jag åser hur min son börjar leva upp till det genetiska arvet.
Ligger då styrkan i håret? Är hårbeklädnad en signal som vi hanterar varje dag?
Androgen alopeci är en mycket märkbar åkomma. Den som haft rikligt hår, nästan som besvär, noterar mycket noga hur mängden hår på golvet, vid varje klippning, blir mindre och mindre. Den noterar emellertid, eller i alla fall jag har noterat, med rejäl irritation, att det tycks som om de norra hårsäckarna, dvs håret på toppen av huvudet, är de som drabbas av testosteronkänslighet. De förbaskade hårbottnarna mer söderut, på hakan och nedre delen av kinderna och ovan överläppen, ja, de tycks vara helt okänsliga för testosteronet. De växer och gefrodas och tvingar en ärlig, men upptagen man, att spilla tid på något så oväsentligt och tidsförbrukande som rakning. Medan klippningen av håret blir mindre och mindre över åren, tycks klippningen av skägget vara konstant i omfång.
Androgen alopeci sägs kunna leda till en känsla av förlust av personlighet. Likt Simson, ligger inte bara kraften utan även personligheten i håret. Några tar rejält tag i den förlusten och gör håret till en binär sak, antingen har man hår, eller så rakar man av det lilla hår som ståndaktigt kämpar sig kvar, mot testosteronets angrepp. Visst innebär oftast Androgen alopeci att den forna skönheten går förlorad, med några små öar på huvudet, som kvardröjande tecken från fornstora dagar. Men varje förändring av kroppen, även om den inte är estetiskt tilltalande, är ett uttryck för just personligheten, den som åldras, blir mer erfaren, ja, kanske t o m visare. Att radera ut den förändringen genom att raka huvudet, är att vända sin rygg mot sig själv och den utvecklingen av personligheten som åldrandet, dvs ackumulering av erfarenhet, innebär. Den man som rakar sitt huvud, som gör hårbeklädnad till en binär sak, den förnekar sin personlighet.
Androgen alopeci leder till inköp och visst användande av gubbahatt, dvs keps. Somliga kan se det som ett bättre sätt än rakning, att vägra erkänna sitt åldrande, då en keps onekligen ger möjligheter att vara stiligare än att med rakad skallighet gå omkring med ett ollon på sitt huvud. Men kepsen är inte i första hand en ersättning för hårets skönhet eller ett sätt att dölja faktumet att kepsens bärare är erfaren, mycket erfaren. Nej, kepsen kompenserar för den funktion som håret har, och som därför gått förlorad genom Androgen alopeci. Utan hår blir huvudet mer känsligt för solen och den kalla vinden, då håret är en buffertzon, som delvis kan avskilja kyla och värmestrålning. När håret försvinner behöver man kepsen för att frysa mindre och för att inte få solsting.
Förvisso innebär kepsen att jag begår våld mot den allsmäktige, ty så förkunnar Paulus i hans Första brev till Korintierna (11:7): ” En man bör inte ha något på huvudet, eftersom han är Guds avbild och ära. Och kvinnan är mannens ära.”
Därför är min sentens den, att en man bär sitt hår med stolthet och självklarhet, ty styrkan ligger inte i håret, utan styrkan ligger i att bära håret, oaktat dess omfattning.
Den 16 juni 2022
Sven-Olof Yrjö Collin
(En del inspiration och fakta är hämtad från en kandidatuppsats, som gav mig många skratt, som dock fastnade i halsen, p g a insikten i människans djävulskap, och då speciellt männens djävulskap mot kvinnan, och kvinnans villighet att acceptera männens djävulskap, och därmed bli delaktiga i djävulskapet mot mänskligheten: Henriksson, M. [2007] Kristendomens syn på kvinnans hår, Kandidatuppsats Högskolan i Gävle)
Sedan att skalpera en fallen fiende kom av tron att själen satt i håret, varför man tog bort själen från fienden, i det att inte fienden skulle komma efter en (för referens, se not sist i detta blogginlägg). En betydligt mildare variant av detta var fransmännens klippning, efter att tyskarna förlorat Frankrike i Andra Världskriget, av de kvinnor som hade haft samröre med tyskarna under ockupationen. Även kvinnorna i Norge blev utsatta för denna skändning av sin kropp.
I de semitiska religionerna, judendom, kristendom och islam, ses ofta kvinnans hår (för att inte säga hela kvinnan, hennes kropp och väsen, där det senare kan lura mannen till att äta äpplen) som något som kan förvrida mannen, få honom att söka samlag med kvinnan, med eller utan våld, och glömma det som är människans första kommando, att ständigt tänka på och underkasta sig guden. Därför skall kvinnan täcka sitt hår, eller som hos ortodoxa judar, vid giftemål, klippa av håret och sedan, för alltid, bära peruk.
Håret är, tillsammans med kroppens längd och form, tydliga signaler som en mänsklig kropp skickar ut till andra seende människor. Håret har därför, inte bara i totalitära antihumana religioner, utan även i humana sammanhang, en stor roll.
Falstaff Fakir, om jag minns rätt, hävdade att kvinnans första skyldighet var att inte bli flintskallig. Det är emellertid en skyldighet man inte kan ålägga män, ty de, ja, många av dem, däribland jag, kan drabbas av androgen alopeci. Hårsäcken, som producerar håret, blir, av något skäl, känsligt för det manliga hormonet testosteron, och tillbakabildas, varför nytt hår inte bildas, vilket leder till mindre och mindre hår, eftersom håret är ändligt och efter viss tillväxtfas faller av.
Mannen får betala för sin manlighet, dvs att ha en myckenhet av testosteron. Men, Fakiren var inte fel ute, ty även kvinnor har testosteron, och kan därför riskera att begå brott mot sin främsta skyldighet, att inte bli skallig.
Androgen alopeci, vilket låter bättre än skallighet, tycks vara en genetisk åkomma. Något jag kan se tydligt, då jag numer närmar mig min fars hårbeklädnad, och jag åser hur min son börjar leva upp till det genetiska arvet.
Ligger då styrkan i håret? Är hårbeklädnad en signal som vi hanterar varje dag?
Androgen alopeci är en mycket märkbar åkomma. Den som haft rikligt hår, nästan som besvär, noterar mycket noga hur mängden hår på golvet, vid varje klippning, blir mindre och mindre. Den noterar emellertid, eller i alla fall jag har noterat, med rejäl irritation, att det tycks som om de norra hårsäckarna, dvs håret på toppen av huvudet, är de som drabbas av testosteronkänslighet. De förbaskade hårbottnarna mer söderut, på hakan och nedre delen av kinderna och ovan överläppen, ja, de tycks vara helt okänsliga för testosteronet. De växer och gefrodas och tvingar en ärlig, men upptagen man, att spilla tid på något så oväsentligt och tidsförbrukande som rakning. Medan klippningen av håret blir mindre och mindre över åren, tycks klippningen av skägget vara konstant i omfång.
Androgen alopeci sägs kunna leda till en känsla av förlust av personlighet. Likt Simson, ligger inte bara kraften utan även personligheten i håret. Några tar rejält tag i den förlusten och gör håret till en binär sak, antingen har man hår, eller så rakar man av det lilla hår som ståndaktigt kämpar sig kvar, mot testosteronets angrepp. Visst innebär oftast Androgen alopeci att den forna skönheten går förlorad, med några små öar på huvudet, som kvardröjande tecken från fornstora dagar. Men varje förändring av kroppen, även om den inte är estetiskt tilltalande, är ett uttryck för just personligheten, den som åldras, blir mer erfaren, ja, kanske t o m visare. Att radera ut den förändringen genom att raka huvudet, är att vända sin rygg mot sig själv och den utvecklingen av personligheten som åldrandet, dvs ackumulering av erfarenhet, innebär. Den man som rakar sitt huvud, som gör hårbeklädnad till en binär sak, den förnekar sin personlighet.
Androgen alopeci leder till inköp och visst användande av gubbahatt, dvs keps. Somliga kan se det som ett bättre sätt än rakning, att vägra erkänna sitt åldrande, då en keps onekligen ger möjligheter att vara stiligare än att med rakad skallighet gå omkring med ett ollon på sitt huvud. Men kepsen är inte i första hand en ersättning för hårets skönhet eller ett sätt att dölja faktumet att kepsens bärare är erfaren, mycket erfaren. Nej, kepsen kompenserar för den funktion som håret har, och som därför gått förlorad genom Androgen alopeci. Utan hår blir huvudet mer känsligt för solen och den kalla vinden, då håret är en buffertzon, som delvis kan avskilja kyla och värmestrålning. När håret försvinner behöver man kepsen för att frysa mindre och för att inte få solsting.
Förvisso innebär kepsen att jag begår våld mot den allsmäktige, ty så förkunnar Paulus i hans Första brev till Korintierna (11:7): ” En man bör inte ha något på huvudet, eftersom han är Guds avbild och ära. Och kvinnan är mannens ära.”
Därför är min sentens den, att en man bär sitt hår med stolthet och självklarhet, ty styrkan ligger inte i håret, utan styrkan ligger i att bära håret, oaktat dess omfattning.
Den 16 juni 2022
Sven-Olof Yrjö Collin
(En del inspiration och fakta är hämtad från en kandidatuppsats, som gav mig många skratt, som dock fastnade i halsen, p g a insikten i människans djävulskap, och då speciellt männens djävulskap mot kvinnan, och kvinnans villighet att acceptera männens djävulskap, och därmed bli delaktiga i djävulskapet mot mänskligheten: Henriksson, M. [2007] Kristendomens syn på kvinnans hår, Kandidatuppsats Högskolan i Gävle)
RSS-flöde
