​I mitt ämne, företagsekonomi, har jag egentligen under hela min yrkesmässiga tid erfarit kompetensproblemet som det överskuggande problemet, främst inom utbildningen, men även, till vis del, inom forskningen, och, numer, även inom det som borde vara den akademiska styrningen av högskolans administration.

Forskningen är, relativt sett, till vis del förskonad från kompetensbrist och därmed från dess effekter. Anslag erhålls i konkurrens, där förvisso charlatanerier finns, men betydligt mindre än i de andra verksamheterna. Högskolor har också börjat med prestationsutvärdering och delvis prestationstilldelning av forskningsresurser. Jag hävdar inte att det är en verksamhet fri från kompetensproblem, men omfattningen och effekten av kompetensproblemen inom forskningen är ringa relativt de andra verksamheterna.     

Ett avgörande problem inom högskolans administration, som får relationen mellan den akademiska verksamheten och administrationen, där den senare idealt är en servicefunktion till den förra, att tippa över till administrationens egensinniga intresse och makt, är att det som borde vara akademiskt styrd administration, är oerhört mycket mindre akademisk. Det finns prefekter som inte ens varit i närheten av forskarutbildning, och som därför saknar erfarenhet av forskning och därmed saknar erfarenhet av undervisning på de högre nivåerna. Det finns dekaner som precis, med knappt någon marginal, lyckats prestera en avhandling, men därefter inte gjort någon forskning att tala om, ej heller har någon vidare undervisningserfarenhet, och som därför satsar allt på att hänga sig kvar i administrativa roller. En människa med svag akademisk erfarenhet har en maktposition som innebär att den hade kunnat leda verksamheten, men som, just p g a bristande erfarenhet, blir en sk chef, som vänder papper, fördelar resurser för att bli gillad och utför sanktioner. Slutligen, rektorer som med nöd klarade sin avhandling, som med oljad utvärdering och med stor kollegial hjälp för att lyckas få till de nödvändiga publikationerna, är docent, förvisso med stor och god utbildningsvana, men med mycket svag forskningserfarenhet, har all den makt som en akademisk rektor har. Men som också ägnar sig åt chefskap,med tillhörande sanktioner, istället för ledarskap i ett kollegium.

Denna kompetensbrist i den akademiska styrningen av administrationen kan blott försvinna om man antingen ger betydande resurser till positionerna så man kan rekrytera kompetenta akademiker, eller att man stänger de delar eller den högskola som inte lyckas fylla sina akademiska administrationsfunktioner med akademiskt kompetent personal.

Ett liknande problem är att lärarkåren förvisso, i alla fall i företagsekonomi, rymmer en hel del kompetent personal, men att det finns en tillräcklig mängd mindre kompetenta och en del inkompetenta lärare, där de senare gränsar till rena charlataner som lär ut tyckande och åsikter, som ägnar sig åt konsultlekar på lektionstid, men som inte lär ut den befintliga vetenskaplig kunskapen i ämnet, något de är förhindrade att ta till sig eftersom de inte är disputerade. Detta innebär att delar av utbildningen aldrig genomförs som akademisk utbildning, utan som, i bästa fall, gymnasial utbildning, i värsta fall, som tramsande sittövning.

Även här finns dock lösningar. En är att sätta personal på vidareutbildning, så att de uppnår de kompetensnivåer som krävs för akademisk utbildning. Den lösningen har dock två problem knutit till sig. För det första har dessa personer haft möjlighet att skaffa sig utbildningen själva, men uppenbart saknat intresse eller förmåga. I mitt ämne finns det, fortfarande, besvärande många doktorander emeritus som lyckas hålla sig kvar som lärare, trots att de, genom att inte lyckats göra sin avhandling, borde söka sin lycka på annan plats. Om de inte lyckats tidigare, vad är sannolikheten för att de skall lyckas genom fortbildning? För det andra kan vidareutbildning med bibehållen lön upplevas som orättvist av de som avstått en hel del, t ex genom att genomgå forskarutbildning, för att nå den kompetensnivå som dessa skulle erhålla genom vidareutbildning.

En annan lösning är att tydligt och klart definiera kompetenskraven för varje lärarposition. De som inte uppfyller dem blir övertaliga och får antingen lämna organisationen, eller begära tjänstledigt för att utbilda sig till sin tjänsts kompetensnivå. På lärartjänsten sätts i stället en person som uppfyller kompetenskraven. Dessa kan vara svåra att rekrytera, varför lönesättning och andra kringresurser måste skapas för att attrahera personerna. Denna lösning kan ha problemet med att både individerna och fackföreningen, i den mån individerna är fackföreningsanslutna, motsätter sig avgången. Dock, kan man ta kostnaden för 21 professorsmånadslöner för att se till att en professor, som var rimligt framgångsrik i sitt värv, men som opponerade sig mot högskolans chefer, fick avgå, då borde även högskolan vara villig att ta kostnaden som det kan innebära att få avgång av icke-kompetent personal.

Den tredje lösningen är att anse att verksamheten inte kan upprätthållas med rimliga kvalitetskrav beroende på kompetensbrist. Därför avvecklas verksamheten. Problemet med denna lösning är att den är oerhört osannolik, då verksamheten, med sina kvalitetsbrister, har bedrivits, dvs man har varit mer mån om sina anställdas lönekuvert än sina studenters akademiska kunskaper. Det är således osannolikt att en dåligt skött verksamhet skall avskaffa sig själv, inför den stora självinsikten att man gör studenterna en ogärning genom att ge dem en undermålig akademisk utbildning. Denna lösning förutsätter sannolikt att huvudmannen, dvs staten, har en tillsynsenhet med rätten att stänga verksamheter som saknar kompetensmässiga förutsättningar för sin verksamhet.  

Ett sjukhus, som misslyckas att rekrytera en kirurg, rekryterar inte en helbrägdagörare som behandlar ett benbrott med örtdekokter och med vandringar motsols runt en kyrka när det är fullmåne. Den anställer inte heller en person som gått på utbildningen för kirurg, men inte blivit godkänd på proven. Sjukhuset stänger sin kirurgiverksamhet, ty sjukhusets syfte är inte att ha anställda eller att ha patienter, utan att vårda och hela de sjuka.

​Den 10 juni 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

​Visst kan det te sig elegant med karriärister, som bor i ett stort hus, och likt statsministern, har städhjälp. Ens liv är fyllt med så viktiga angelägenheter, att det inte finns tid för något så banalt som städning. Något som inte tar mänsklighetens kunskap vidare, som inte förändrar en viktig organisations viktiga arbete, som inte påverkar samhället. Och visst är det något oerhört starkt i en individ som är så oerhört engagerad, att normala mänskliga omständigheter, som städa och laga mat, inte berör denna oerhörda människa.

Men det är än mer elegant med karriärister som är så starka, som har så stor frihet i sitt arbete och i sitt liv, att de kan unna sig att själv städa. Den personen är inte underkastad, ja den är inte förödmjukad av sitt arbete, som kräver och förbrukar all tid. Den elegante, den frie, kan göra karriär och städa. Då är man både duktig och fri. Den som har städhjälp är kanske duktig, men sannerligen inte fri.

Karriäristen som själv städar, manifestera en mycket stor frihet och oberoende. Var det inte så han sa, den där Persson: Den som inte städar, är inte fri?

Men samma gäller pensionären, den som inte är helt uppslukad av en tidskonsumerande karriär. Där gäller emellertid det rakt motsatta. Att själv städa, att ta av sin pensionärstid, låter som att man har ont i börsen och sparar in på pengar genom att själv städa. Nej, här gäller att den fria pensionären är den som har städhjälp. När man verkligen kan städa själv, när man inte begränsas av annat, då är städningen ingen manifestation av frihet, utan snarare det motsatta, tvånget av finansiella skäl att städa. Nej, städning skall vara en demonstration, en manifestation av frihet. Därför blir städhjälp för pensionären en manifestation av frihet.

​Den 9 juni 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

​Med anledning av det ryska aggressionskriget mot Ukraina, genomförs bojkotter gentemot Ryssland. Ryssland är uteslutet från Eurovision schlagerfestivalen. Universitet och utbyten med dem bojkottas. Varor från Ryssland bojkottas och försäljning av varor till ryssar bojkottas. IKEA är stängt och McDonald har dragit sig tillbaka.

Däremot hävdar Henrik Carlsen, forskare inom miljö- och klimatfrågor, att det är bra om Ryssland är på plats i ett FN-möte om klimat och miljö i Stockholm. Han menar att alla måste vara med i en sådan fråga som miljö och klimat, ty annars kan vi inte göra det som är nödvändigt.

Det är onekligen fascinerande att se en politisk fråga, miljöfrågan, hävdas vara en fråga som lyft över allt annat, som har en sorts helighet som alla kan och måste samlas kring. Medan andra frågor, som t ex nedrustning, fred och frihet, social rättvisa, och musikglädje, är traditionella politiska frågor, där värderingar, dvs politiska krafter, kan spelas ut. Ja, miljöfrågan är t o m så apolitisk att en specifik hållning i den, hållbarhet, kan göras till direktiv för högskoleprogram, där studenterna underkastas, inte en kritisk kunskap om miljöfrågor, utan ges ett specifikt svar, hållbarhet. Det har blivit dagens oantastbara religion.

Men, tillbaka till undringen, vad en bojkott är. Miljöforskaren anser att frågor där samarbete mellan nationerna är nödvändiga för lyckosamma resultat, måste undantas från bojkotten.

Mot det kan man hävda att bojkott av Ryssland innebär att det är nationen och inte t ex dess folk, som är boven som skall bojkottas. Det som kan identifieras som varandes Ryssland som nation, är det som skall bojkottas.

Det innebär att tillställningar där nationen representeras, som t ex FN:s miljökonferens, skall utestänga ryssar. Detsamma gäller för Euroschlagerfestivalen, ty där finns ryssar som representanter för nationen. Detsamma gäller deltagande i fotbollsturneringar mellan nationella lag. Dock börjar det bli svårare här, ty Spartak Moskva är en fotbollsklubb, ägd av en rysk oligark, och belägen i Moskva. Den är inte en representant för nationen som angrepp Ukraina. Däremot blir det enklare om klubben gör ett uttalande, eller agerar på ett sätt som visar att de stödjer Ryssland som nation, i sitt angreppskrig. Då skall de uteslutas.

Bojkott av universitet, med effekten att ryska studenter inte kan komma till Sverige för att studera, och vice versa, innebär liknande det som kallas kollektiv bestraffning, att en person får lida, oaktat dess ansvarighet i brottet, blott beroende på att den har en relation, avsiktlig eller oavsiktlig, med brottslingen. Här ger man sig på individer och inte nationen, varför det inte bör omfattas av bojkott.

Bojkott genom att IKEA är stängt, eller att McDonalds drar sig ur landet, innebär också att alla potentiella kunder drabbas, oaktat deras deltagande i det ryska angreppskriget. Även här finns ett kollektivt straff som inte drabbar nationen.

Däremot, bojkott av olja och gas, som ägs av den krigförande staten, och som finansierar kriget, skall självfallet bojkottas. Vilket är det som hitintills varit undantaget, vilket visar att moralen inte är högre hos de bojkottande, än att man vill ha det varmt i sitt hus när man bojkottar.

I IKEA:s fall kan man anföra ett argument mot stängningen. Ty genom IKEA infiltreras Ryssland med svenska värderingar, enkelhet, materialsnålt, ja, kanske t o m lite av jämlikhet. IKEA kan därför ses som en ideologisk trojansk häst, som kan påverka ryssarna till att, kanske, kanske, ha en mindre imperialistisk syn på sig själva och världen. IKEA bör därför öppna sina varuhus.

Bojkotten förefaller vara riktad, inte mot den ryska staten, som är den som utför aggressionen, utan mot det ryska samhället, där flertalet ryssar förefaller vara för aggressionen. Genom att ge sig på den ryska ekonomin genom bojkotten, är tanken att samhället skall närma sig kollaps, genom att ryssarna får det sämre, och därmed minskar sitt stöd till Putin och hans aggressioner.

Det är en intressant teori, som söker efter empiriska bevis på att sådana bojkotter får avsedd verkan. Jag vet inte om en sådan undersökning. Däremot vet jag att Tysklands ekonomi kollapsade 1929, varvid politiska extremister, med fruktansvärt resultat, fick makten. Vad är det som säger att ryssarna, när de får det magrare och magrare, vänder sig mot Putin? Varför inte än mer till honom, eller någon än värre?

Vad en bojkott är och bör vara, är svårt. Men jag pläderar, i väntan på starka argument mot min position, för att Ryssland som nation skall uteslutas från deltagande i alla konferenser, inklusive miljö och nedrustningskonferenser, medan företag, som kan innebära en västideologisk påverkan, som IKEA och McDonalds, skall fortsätta sin verksamhet i Ryssland.

​Den 8 juni 2022
Sven-Olof Yrjö Collin 

​Den 1 juni 2022, föll en föreställning som jag burit, hårt till marken, med ett öronbedövande dunsljud. Jag är fortfarande skakad, och väldigt upprörd. Så upprörd att jag vill säga: Må fan ta journalisterna.

Ty, så här skriver Thomas Berglund, som är ’Kvalitetsredaktör’ på Svenska Dagbladet, angående citat:

”Ett citat är sällan eller aldrig en ordagrann utskrift från en inspelning. Ett citat är vad reportern har valt att återge när allt som sades under intervjun ska sammanfattas. Uppenbara språkfel kan (och bör) rättas, utfyllande ord som inte är av betydelse kan utelämnas. Upprepningar och ”stakningar” blir på så vis till ett begripligt uttalande. Samtidigt ska den intervjuade självklart känna igen citatet.”

​Den text du ser ovan, inom citattecknen, är citat, dvs är ett fullständigt identisk återgivande av den text som fanns i tidningen (SvD 220601, som jag inte kan länka till, då jag inte funnit någon länk).
 
Jag har kopierat texten, ’copy’, och sedan överfört kopian, ’paste’, in i denna text. Det är således exakt återgivet. Inget är tillagt. Inget är borttaget. Inget är förändrat. Texten i min text är helt och fullt identisk med texten i tidningen. Ty det är ett citat.
 
Jag hade kunnat återge texten i stället för att citera den. Återgivandet hade kunnat vara mer eller mindre likt texten jag återger, men korrigerat för språkfel, borttagande av ord som är onödiga eller som skymmer meningen i texten o s v. Jag hade då, självfallet, inte använt citattecken, eftersom det var ett återgivande, inte ett citat, av texten. Därmed visar jag att texten formas av ett annat subjekt än det subjektet som skapade texten. Texten är återgiven genom en annan, och är därför subjektiv, dvs påverkad av vad den som återger texten uppfattar som språkfel och onödiga ord.
 
Jag lär ut till mina studenter att citat är citat, dvs en exakt upprepning av en text eller en utsaga. Med allt vad det kan innebära av hummanden, tystnad, språkfel, dialektord, svordomar och grammatiska fel eller innovationer. Jag berättar för dem att citattecknen ” ” är stränga sanningsindikatorer. Inom dessa tecken får intet av lyssnaren finnas. Ingenting. Mellan citattecknen finns endast ett subjekt, den som uttalat sig. Inom citattecknen finns exakt återgivet det som var subjektets uttalande. Intet tillagt. Intet borttaget. Intet förändrat. Citat är en sanning.
 
Fr o m den 1 juni kan jag inte vara säker på att Svenska Dagbladet återger en persons utsaga när den använder citattecknet. Ett citat i Svenska Dagbladet är en återgiven utsaga, filtrerad genom en journalists uppfattning om vad utsagans mening var, och vad journalisten uppfattar som språkfel m m.
 
Ett citat i Svenska Dagbladet är inte sant, utan menat sant, dvs ett uttryck som journalisten anser att personen menat när den uttryckte något.
 
Jag hoppas att studenterna förstår skillnaden mellan att citera och att återge. Den som citerar är en spegel, utan deformationer, som kopierar en utsaga. Den som återger är ett filter som filtrerar bort vad den anser tar bort meningen i utsagan.
 
Forskaren måste vara tydlig i sina sanningsanspråk, dvs använda citat när det är en kopia av utsagan, och när den återger en utsaga, då skriver den t ex ’personen hävdar att ….’, där det tydligt framgår att texten efter ’hävdar att…’ är påverkad forskaren.
 
Svenska Dagbladet, vet jag nu, är inte sann när den använder citattecken. Den är blott menad sann.
 
Den 7 juni 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

På nationaldagen finns all anledning att fråga sig om det finns något att fira.

Vi har gett upp vår alliansfrihet. Även om en muslimsk galning i Turkiet kan sätta käppar i hjulet, är ansökan till NATO ingiven. Det finns de som hävdat att alliansfriheten inte varit så övertygande, men det är en oomkullrunkelig sanning att alliansfriheten gett opportunistiska möjligheter, som kan kallas frihet, som inte ges inom alliansen.

Vi har, med förvånansvärd snabbhet, gett upp det jämlika samhället. Gini-koefficienten, som mäter inkomstspridningen, har gått från ca 0,2 år 1980 till nästan 0,35 för något år sedan. Visst, den kan mätas på olika sätt, men inkomstojämlikheten har ökat. Landet där alla är lika, och därför kan vara olika, finns inte.

Skolan har, enligt PISA-mätningar, blivit markant sämre, och det är främst ojämlikheten som gjort detta, dvs de sämsta har blivit så oerhört mycket sämre, och därmed fått sämre framtidsmöjligheter. Deras frihet är mindre. I landet som borde ge frihet.

islam och dess kultur av underkastelse, sexistisk skamkultur som håller unga flickor i fängelse, och dess ohyggliga inneboende våld, där en svensk konstnär slutligen fick betala det högsta priset, döden, det som muslimerna eftertraktade och som står profetisk förutsägande i deras hatbok koranen, breder ut sig i form av dess anhängare och i form av okunniga supportrar av anhängarna, som med löddrande fradga kring munnen antingen hävdar religionsfrihet eller att religionen är den förtrycktas religion.

Gängvåldet, som skördar snart ett liv per dag. Som håller stadsdelar som gisslan, som förstorar och binder polisens resurser, och numer ärar små städer med sin närvaro, som ingen skulle ha kunnat gissa för 20 år sedan, ja, t o m för tio år sedan skulle ha stora utbrott av gängvåld. Trollhättan.

Fascismens utbredning i landet, intimt förknippat med dess ideologiska grund, islam, som gav oss påskkravaller och en terror som tystar folk.

Jag har bekanta på extremhögerkanten, vars perspektiv alltid är bra att få, för att få en möjlighet att tänka friare, som hävdar att Sverige är slut. Inte idag, men allt pekar mot dess slut.

Om Sverige är slut, vilket onekligen alla de saker jag räknade upp ovan, pekar på, finns det då någon anledning att fira Sverige?

Själv är jag inte på plats för att fira nationaldagen. Jag är i Ligurien. Och på den främsta svenska högtiden, Midsommarafton, kommer jag också att vara i Ligurien. En priviligierad desertör, eller en flykting.

Men, jag firar vår, vilka nu än som innefattas i kollektivet ’vår’, vår nationaldag. Och jag kommer att fira Midsommarafton.

Hopplöshet är en omänsklig känsla, ty en människa utan hopp, är inte längre en levande människa.

Under nationalsången kan jag inte säga att jag är stolt över Sverige, så som jag tidigare har sagt. Idag säger jag: Jag hoppas på Sverige.

Hoppas med mig. Då bildar vi en grupp, ’vår’, som firar vår nationaldag.
https://www.youtube.com/watch?v=D52NniI8vVY

Den 6 juni 2022
Sven-Olof Yrjö Collin 

​Den levande människan kännetecknas av strävan och längtan. Längtan är det avlägsna målet i fjärran. Det som förefaller vara ouppnåeligt, och därför förpassas till att vara en längtan, det som vi vill nå, men kanske inte ens ställer upp som mål, i alla fall inte med en tro att kunna uppnå det.

Längtan rymmer därför en hel del av hopplöshet i sig. En hopplöshet som ger längtan en tragisk ton. Som Fröding skriver, i sin ’En kärleksvisa’: ” Den drömmen, som aldrig besannats, som dröm var den vacker att få,…”

Varför har vi då längtan, om den är så tragisk? Även om en person har allt, har den ändå en längtan, till något bortom, ouppnåeligt. När den är i den längtan, känner den förvisso dess tragik. Men samtidigt erfar den det som den längtar efter. Även om man inte får det man längtar till, så erfar man det man längtar till. I tanken och fantasien är man där, det man längtar till. Längtan blir uppfylld, men blott som fantasi. Vilket är det tragiska. Att få sin längtan, denna fantasi, uppfylld, men blott som fantasi. Allt är fantasi. Men längtans realitet finns där. Tragedin. Men också, strax innan man erfar det tragiska, behaget i fantasin.  

Strävan är också ett kännetecken på en levande människa. Strävan inte en fantasi, utan i högsta grad en materiell, faktisk händelse, där individen arbetar och arbetar och arbetar, på att uppnå något, att komma fram till något. Likt med längtan, kan strävan vara riktad mot det ouppnåeliga. Men strävan gör att det ouppnåeliga kommer närmare, om än blott som en strävan, i fantasien. Förvisso har därför också strävan den tragik som längtan har, att aldrig uppnå, att aldrig nå fram. Men, denna strävan finns i de visa orden, att resans mål är inte dess ändhållplats, utan resan som sådan. Det är i den som strävan mot ändhållplatsen finns. Därför finns ändhållplatsen. Om än, vilket är dess tragik, blott i en ouppnåelig ändhållplats.

Den levande människan kan därför sägas vara en tragisk person, fylld av längtan och strävan. Men samtidigt kan det dock vara en lycklig person, ty det den längtar efter, det som den strävar mot, finns som en realitet. Inte uppnådd, men i fantasien.

En levande människa är därför en fantastisk människa, en som lever med kraft, genom fantasien.

​Den 5 juni 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

​Det finns en hård och omfattande kritik mot västerlandet, som pekar ut vårt agerande som speciellt klandervärt. Tidigare har främst marxister anklagat västerlandet för sin imperialism, medan idag är det identitetsteorier och rasteorier, som samlas i woke-fenomenet, som tycks mestadels inrikta sig på att beklaga vad som ses som privilegier, dvs rättigheter som egentligen inte tillkommer rättighetsutövaren.

Men vad är det som pågår egentligen?

Låt mig ta ett exempel, slaveriet.

Kritiken av slaveriet och dess grund i en rasism som dröjer sig kvar i fenomen som rasifiering, är ett bra exempel på vad som pågår. Kritiken slutar i att vita män skall bära en sorts skuldbörda för vad som skett och vad som sker, och de privilegier som vita män har skall överföras på de som är utsatta för privilegierna, de svarta. Privilegierna är sk ’strukturella’, vilket innebär att de är svåra, om inte omöjliga att se, medan man kan observera resultatet av strukturerna, som t ex att svarta har högre kriminalitet än vita. Men att beslå en kausalitet mellan en synlig effekt och en osynlig orsak, är mycket svårt då orsaken lika väl kan vara en annan osynlig orsak. Om du har blivit blöt, och du vet att det har regnat, då kan du inte sluta dig till att regnet har gjort dig blöt, ty du kan ha stått i duschen och blivit blöt.

Kritiken av slaveriet är emellertid en aning besynnerlig. Slaveri har funnits i de flesta mänskliga samhällen och västerlandet deltog förvisso i slaveriet, men var också tid att avskaffa det, och deltog också aktivt i att avskaffa det där det dröjde sig kvar, t ex i Afrika.
Detta till trots, är det västerlandet som får bära mycket av kritiken mot slaveriet? Varför?

Kanske det är samma mekanism som gör oss så upptagna vid nazismen, att det är svårt att tänka sig att en så utvecklad civilisation kan agera på sådant sätt. Men det är verkligen att basera sin kritik på rasism, att västerlandets grad av civilisation borde vara så mycket högre än de andra barbarerna, att den inte skulle befatta sig med barbarers agerande, dvs slaveri.

Kanske kritiken är uttryck för en marknad för kritik och utgör ren och skär exploatering?
Genom att västerlandet är öppen för kritik och reflektion kring sitt agerande, och har en moral som innebär att man kan ta på sig skuld, och därmed också skuldens skam, finns det en marknad för kritik av västerlandet. Ja, det kan t o m vara lönsamt att kritisera västerlandet. Den som erbjuder sig att framföra kritik kan få forskningsanslag och publicitet. Den kan få njuta av en medial uppmärksamhet och få sitta i olika tyckarsoffor och framföra sin kritik. Den kan bli anlitad, till höga arvoden, att framföra sin kritik.

Kritiken är således en industri, med en produkt riktad till en köpvillig och köpstark marknad. Kritikerna är exploatörer av denna marknad. Eller kanske man kan kalla dem kritikentreprenörer, som likt mången entreprenör, hittar produkter som ibland t o m kan skapa en marknad.

Slaveriet var minst lika omfattande, och dröjde sig kvar längre i de muslimska länderna. Men dessa länder, med sin islamistiska kultur, är inte en köpvillig marknad. Ja, det kanske t o m är så, att skulle en sådan kritik dyka upp där, kommer de muslimska länderna sannerligen inte tillåta den i sina länder, och de, men sannolikt också västerlandets kritikentreprenörer, skulle brännmärka den som islamofobisk om den förekommer i andra länder. Ja, kanske muslimska aktivister skulle kanske t o m utöva våldsamma hot mot den som uttalar sådan civilisationskritik. Den kritiken är således liten, inte p g a avsaknad av fenomenet som kritiken skall kritisera, utan p g a en i högsta grad ovillig marknad. Därför förekommer det knappt någon civilisationskritik mot de muslimska länderna och deras slaveriagerande. Ja, det är t o m så att kritikentreprenörerna kan lyckas göra en produkt av en möjlig kritik av det muslimska slaveriet, då sådan kritik av muslimers slaveri kan betecknas som ytterligare ett strukturellt uttryck för de vitas privilegier att nedvärdera muslimer.

Den postmoderna wokeismen och identitetsföreställningar är alla idéer på idéernas marknad, där idéernas profitörer, kritikentreprenörerna, samlas för att vinna pengar, positioner och rykte. Det innebär inte att dessa idéer inte är sanna. Det kan de vara. Men det innebär att deras eventuella sanning inte är deras framgångskriterium. Ty, som alltid, utbudet av idéer är alltid magnifikt större än efterfrågan på sanning.

​Den 3 juni 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

​På högskolor finns lärare av skiftande kvalitet. När jag var kursansvarig på en uppsatskurs i Lund på 80-talet, ansåg jag att en lärare var av undermålig kvalité. Nästa gång kursen gavs, begärde jag att inte få honom i mitt lärarlag, vilket accepterades, utan diskussion. När jag på Högskolan Kristianstad cirka 2017 fann lärare av undermålig kvalité och skapade understöd för dem, och därefter, tillsammans med min medhjälpare, lade fram en plan för vidareutbildning av lärarna, förlorade jag mitt kursansvar.

Det förefaller som om toleransen för undermålig kvalité hos lärarna har ökat. Och frågan infinner sig, vad är rimlig toleransnivå på kvalitetsavvikelser? Den totala toleransen eller ’Bara det bästa’?

Jag beställde tre böcker av Bokus, där de utlovade leverans inom 3-5 dagar. Då skall man notera att leverans inte innebär att jag får boken levererad, utan att deras leverans av boken börjar. Leveransen sköts sedan av Postnord, vilket, med det lägsta priset på leverans, kan ta en vecka. Två böcker levererades, ungefär en vecka för sent, där förseningen, enligt deras informationssystem, berodde på att Bokus inte fick fram en bok. Den tredje boken tog dem över en månad att hitta och påbörja leverans av. Postnord levererade boken inom en vecka, men deras informationssystem berättade fortfarande en månad efter faktiskt utförd leverans, att boken var på väg, men att leveransen inte än var påbörjad.

Således, försenade böcker och informationssystem som inte fungerar. Är det acceptabel kvalité på service? Ja, måtte Bokus mena, ty de har inte bett om ursäkt för att de inte fullgjorde det som utlovades vid kontraktstillfället. Postnord har ännu inte hört av sig med en förklaring varför de menar att den levererade boken ännu inte påbörjats att levereras. Trots allt fick jag böckerna.

Studenterna som får den undermåliga kvaliteten tenderar att blott ge någon anmärkning i kursutvärderingen om de fått undermålig handledning, men, om de blir godkända på en för dem acceptabel nivå, framför de inte mer kritik. Det synes som att de accepterar, så som jag accepterade, ty jag fick ju trots allt böckerna, och de blev, trots allt, godkända.

Och kursansvarige, den oansvarige kursansvarige, andas ut och lägger kursen till handlingarna. Medan den ansvarige kursansvarige ser att studenterna inte fått det bästa, ja, inte ens det knappt acceptabla. Den ansvarige kursansvarige låter sig inte nöjas med att studenterna fått sitt betyg, likt jag nöjer mig med att jag fått mina böcker. Ty, principen skall vara ’Bara det bästa’.

Bokus reagerade inte. Som om de blott reagerar på dålig prestation om kunden uppmärksammar dem på det. Men det är fel attityd. Bokus skall ha ett system för att uppfatta bristande prestation, och för att göra något åt bristande prestation.

Precis som högskolan skall ha en uppmärksamhet på sin prestation och inte sitta med välavlönade rövar på stolen och blott lyfta på ändalykten om studenterna uppmärksammar dem på bristande kvalité. ’Bara det bästa’ innebär att högskolan själv granskar sin kvalité och agerar starkt och beslutsamt när kvaliteten är hotad eller blivit realiserad som bristfällig.

Att ta bort den ansvarige kursansvarige, som utför sitt kvalitetsarbete genom att notera bristerna och föreslår åtgärder, är att driva principen: ’Bara det sämsta’.

Studenterna gör sin livs investering. De är värda principen: ’Bara det bästa’!

​Den 2 juni 2022
Sven-Olof Yrjö Collin 

​En vetenskaplig studie skall så beskriva sin metod, att studien går att upprepa, dvs replikeras. Replikationens möjlighet, men också dess genomförande, dvs att en ny studie upprepar det en annan studie gjort, men med annan data, för att se om resultaten från den förra studien upprepas, är en grundsten i den rationella vetenskapen. Ju fler studier som visar detsamma, ju mer säkra är vi på att kunskapen i resultaten är trovärdiga.

Men, det finns ett aber i denna förträffliga historia om vetenskapens rationalitet och sanningssträvan.

En studie skall publiceras. Förvisso kan numer opublicerade studier få spridning, t ex genom Working Paper-institutionen, men värdet av publicering, förutom en förmodat högre spridning, är att publicering i respektabel tidskrift med reviewförfarande, dvs där en eller två kunniga forskare i ämnet, anonymt granskar och godkänner studien för publicering, innebär en kvalitetsstämpel.

Men denna kvalitetsstämpel är nästan omöjlig att få. Ty tidskrifter publicerar inte replikastudier. Tidskrifter kräver antingen nya empiriska resultat eller helst, ett kunskapsbidrag, dvs någon form av teoriutveckling eller begreppsutveckling. Toppen på forskningen, de publicerande tidskrifterna, deltar således inte i ett av vetenskapens viktigaste arbete, replikationen.

Men replikationen har också ett lågt värde på högskolorna. Jag tror inte det finns någon som blivit befordrad eller anställd, där replikationer varit det främsta, eller ens, ett meritvärde. Även här gäller att kravet på originalitet står över replikationen. Nyheten finner ett större behag i vetenskapssamhället än replikationens bekräftelse eller förkastande.

Blott en gång har jag läst en studie som replikerade en annan, mycket berömd studie. Replikationen var dock inte samma metod, med nya data, utan samma data, men med en mer avancerad analytisk metod. Vips försvann korrelationen, den som alla hänvisade till, och därmed sattes slutsatsen från den förra studien ifråga. Men det något märkliga var att denna studie till trots, citeras fortfarande den första studiens slutsatser, som alltså inte bygger på empiriska resultat. Replikationens falsifiering är således inte tillräckliga för att rensa ut felaktiga slutsatser.

Men det är inte så illa som jag beskrivit ovan. Ty replikation sker, om än svagt, och oftast utan dramatik. I rationella vetenskapliga studier, där man föreslår en ny teori eller ett nytt begrepp, måste andras variabler beaktas, för att man skall kunna visa på sin egen variabels värde i förklaringen eller förståelsen.

I studier med statistisk analys kallas denna replikation för kontrollvariabel, dvs den kontrollerar för, den beaktar det vi tror oss veta, för att sedan möjliggöra för den nya variabeln att fånga en ny varians i materialet.

Dock, denna replikation tenderar att inte tas med större allvar. Sällan läser man i studierna betraktelser över vad kontrollvariablerna visar. De värsta studier är de där kontrollvariablerna inte är signifikanta, dvs de kontrollerar inte. Det borde föranleda stora diskussioner, ty det antyder att vår befintliga kunskap, de som kontrollvariablerna representerar, inte är giltig. Eller att studiens data avviker från de tidigare studiernas data, eftersom den data inte kan replikera resultaten från tidigare studier, och kan därför inte användas.

En av vetenskapens starka fundament, replikationen, behandlas således styvmoderligt och innebär att vår vetenskapliga kunskap är betydligt mer osäker än vi tror.

​Den 1 juni 2022
Sven-Olof Yrjö Collin