Du vaknar upp i sängen. Du vänder dig om för att se om din partner fortfarande sover. Men partnern finns inte där. Du överraskas av vad du ser. Ty du ser att ingen hade kunnat ligga där eftersom du inte ligger i en dubbelsäng. Du somnade i en dubbelsäng, med din partner vid din sida. Nu har du vaknat upp, utan din partner, i en enkelsäng.
Du ser väggen, den som du själv målade varmt röd för ett år sedan. Men väggen är inte röd. Den har en grön, nästan ilsken grön färg. En ful grön färg.
Du ser dig runt och ser att alla väggarna har den fula gröna färgen. Men nu ser du också att det inte är det rummet du somnade i. Dörren till rummet var på väggen mittemot sängen. Nu är dörren på väggen som är parallell med sängen. Och det är inte ens samma dörr, den vackert vita, med träspeglar. Dörren är en brun, slätt dörr.
Nu känner du täcket. Det känns inte som ditt täcke, det aningen tunga täcket som får dig att tyngas ner till sömn. Det är ett lätt, fluffigt täcke. Och täckets lakan är inte det enfärgade mörkröda lakanet du alltid har. Ja, du vill ju ha så mycket rött som möjligt. Täcket på din kropp har ett spräckligt lakan, med så många färger och med ett så förvirrande mönster, att du känner dig virrig i huvudet när du ser det.
Du slänger bort täcket och vrider dig upp och sätter dig på sängkanten. Då stöter dina fötter på något på golvet. Du böjer dig fram och ser att du stött på två morgontofflor. Ljusbruna, med mörkbrun filtsula. Du har aldrig haft morgontofflor i hela ditt liv. Du hatar morgontofflor.
Du sätter dina fötter på golvet och känner hur kallt golvet är. Du förstår att om golvet är så kallt, måste man ha tofflor på sig. Men du har aldrig bott där det finns kalla golv. Du vill ha, och har alltid haft, varma golv. Ja, när du har letat ny bostad, har du alltid kontrollerat så att golvet är varm. Du går ju alltid barplatt, utan strumpor, inomhus.
Du vänder dig mot sängbordet, det fina, aningen tunga bruna sängbordet, som du fått av en gammal släkting. Men det sängbord som står vid sängen är ett vitt bord med tunna, fult tunna bordsben. På bordet ligger en bok, som sig bör, ty du läser alltid lite innan du somnar. Men bokens omslag har bokstäver som du inte kan läsa. Bokstäverna är inte latinska, utan kyrilliska.
Du tittar på väggen mittemot dig. Där hänger en spegel. En spegel i sovrummet. Du har ingen spegel i ditt sovrum. Ingen vill se sig själv när den vaknar. Det är nog mödosamt att samla sig själv på morgonen och inta sig själv. Att se sig själv på morgonen vore att tillföra ytterligare en mödosamhet. Den besparar du dig. Men nu får du se dig själv på morgonen.
Den du ser, känner du inte igen. Det är sannerligen inte du. Du är ju en man i övre medelåldern, lång, med tunt hår och aningen skrynklig hy, som väl representerar din ålder. Men den du ser i spegeln är en kvinna i yngre medelåldern, med ljust hår i en hårknut. Du, som sover i en ljusblå pyjamas, ser en person som sitter på sängkanten i en lång sovsärk, vit med gröna ränder och korta ärmar.
Hur skulle våra liv som människor vara, om vi levde i den totala föränderligheten, där varje dag var helt annorlunda, där vi, som enda konstant, var i andra kroppar, som befann sig i andra rum?
Den X
Sven-Olof Yrjö Collin
Du ser väggen, den som du själv målade varmt röd för ett år sedan. Men väggen är inte röd. Den har en grön, nästan ilsken grön färg. En ful grön färg.
Du ser dig runt och ser att alla väggarna har den fula gröna färgen. Men nu ser du också att det inte är det rummet du somnade i. Dörren till rummet var på väggen mittemot sängen. Nu är dörren på väggen som är parallell med sängen. Och det är inte ens samma dörr, den vackert vita, med träspeglar. Dörren är en brun, slätt dörr.
Nu känner du täcket. Det känns inte som ditt täcke, det aningen tunga täcket som får dig att tyngas ner till sömn. Det är ett lätt, fluffigt täcke. Och täckets lakan är inte det enfärgade mörkröda lakanet du alltid har. Ja, du vill ju ha så mycket rött som möjligt. Täcket på din kropp har ett spräckligt lakan, med så många färger och med ett så förvirrande mönster, att du känner dig virrig i huvudet när du ser det.
Du slänger bort täcket och vrider dig upp och sätter dig på sängkanten. Då stöter dina fötter på något på golvet. Du böjer dig fram och ser att du stött på två morgontofflor. Ljusbruna, med mörkbrun filtsula. Du har aldrig haft morgontofflor i hela ditt liv. Du hatar morgontofflor.
Du sätter dina fötter på golvet och känner hur kallt golvet är. Du förstår att om golvet är så kallt, måste man ha tofflor på sig. Men du har aldrig bott där det finns kalla golv. Du vill ha, och har alltid haft, varma golv. Ja, när du har letat ny bostad, har du alltid kontrollerat så att golvet är varm. Du går ju alltid barplatt, utan strumpor, inomhus.
Du vänder dig mot sängbordet, det fina, aningen tunga bruna sängbordet, som du fått av en gammal släkting. Men det sängbord som står vid sängen är ett vitt bord med tunna, fult tunna bordsben. På bordet ligger en bok, som sig bör, ty du läser alltid lite innan du somnar. Men bokens omslag har bokstäver som du inte kan läsa. Bokstäverna är inte latinska, utan kyrilliska.
Du tittar på väggen mittemot dig. Där hänger en spegel. En spegel i sovrummet. Du har ingen spegel i ditt sovrum. Ingen vill se sig själv när den vaknar. Det är nog mödosamt att samla sig själv på morgonen och inta sig själv. Att se sig själv på morgonen vore att tillföra ytterligare en mödosamhet. Den besparar du dig. Men nu får du se dig själv på morgonen.
Den du ser, känner du inte igen. Det är sannerligen inte du. Du är ju en man i övre medelåldern, lång, med tunt hår och aningen skrynklig hy, som väl representerar din ålder. Men den du ser i spegeln är en kvinna i yngre medelåldern, med ljust hår i en hårknut. Du, som sover i en ljusblå pyjamas, ser en person som sitter på sängkanten i en lång sovsärk, vit med gröna ränder och korta ärmar.
Hur skulle våra liv som människor vara, om vi levde i den totala föränderligheten, där varje dag var helt annorlunda, där vi, som enda konstant, var i andra kroppar, som befann sig i andra rum?
Den X
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
