Intersektionalitetsteorier, dvs teorier om hur maktordningar, där människor erhåller olika resurser beroende på sociala kategoriseringar som klass, kön, hudfärg, kultur, funktionsvariationer, ålder, religion, sexualitet, och alla andra djävulska kategoriseringar vi människor kan hitta på, är i hetluften.
I USA saluförs skolor för att de undervisar i dessa teorier, långt ner i åldrarna, medan kommuner och regioner förbjuder undervisning i dessa teorier. I Sverige har intersektionalitet främst förbundits med Mona Sahlin och hennes rasistiska forskare i Östersund. I april detta år meddelade kulturministern att barnombudsmannen (alltså en ombudsperson med penis….) skall öka kunskapen om rasism, vilket tagits som intäkt för att intersektionalitetsteorier nu tar ett grepp om Sverige.
Finns det någon anledning att bli upprörd och att ringa i varningsklockorna över detta?
I första anblicken, om man blott fokuserar på intersektionalitet, borde det inte finnas någon som helst anledning till oro. Intersektionalitet har ju som kunskapsbegrepp ett ytterst litet nyhetsvärde. Enligt Wikipedia, på uppslagsordet intersektionalitet, myntades begreppet 1989 av en aktivistisk forskare, Komberlé Crenshaw, men ursprunget står att finna i början av 1900-talet, i den socialistiska frihetliga rörelsen i England, hos Beatrice Webb, som kämpade för arbetarnas och kvinnornas rättigheter, och som var medgrundare till London School of Economics.
Marxister har sedan länge sett en, och blott en, dominerande kategorisering av människor, klass, som medför olika resursuppsättning hos individerna, och därmed olika maktmöjligheter. Människan ordnas, inordnas, underordnas utifrån klass, där klass uppkommer genom individernas förhållanden i produktionen, dvs en helt materialistisk teori.
Jag har inte läst vad Webb har skrivit, men som kämpandes för kvinnorna, kunde hon hävda att det fanns även en könsordning, där förvisso proletären, som är egendomslös i produktionen, är underordnad kapitalisten, men där kvinnorna i proletariatet är än mer underordnade, då de får än mer omänskliga arbetena i produktionen. Den som sett filmen ’Arbetets Döttrar’, där kvinnorna står vid maskiner och, med sina flinka fingrar utför en rörelse tusentals gånger under dagen, medan männen lallar omkring och gör tunga lyft när de bär fram materialet till kvinnorna, och slipar, under stor omständighet och professionalism, knivarna till kvinnorna på ABBA, som flinkt filear fisken, är benägen att se ett ytterligare lager av kategorisering inom arbetarklassen.
I Sverige idag ser vi tydligt hur etnicitet, vilket bjuder in idealistiska förklaringar, dvs att normer och socialisering skapar kategoriseringar, blir ytterligare en diskrimineringsordning, där muslimska kvinnor inte ens ges möjligheten att filea fisken, utan blir en kostnadsbelastning i samhället, då de skall föda barn och ta hand om mannen i första hand, därefter barnen i familjen. Man drar sig till minnes John Lennons sång, där vi idag borde sjunga The muslim woman is the nigger of the world.
Studier av maktordningar har sociologer pysslat med länge. Det finns inget nyhetsvärde i det. Studier av interagerande maktordningar, dvs intersektionalitet, är mindre frekventa, tror jag, då det erbjuder större metodologiska problem (antalet interaktionsvariabler formligen exploderar med antalet maktordningar, med medföljande oerhörda statistiska problem), men de förekommer också, även om de inte kallas intersektionella studier. Jag har själv gjort en, tyvärr opublicerad, som visade att toppositioner i svenskt näringsliv kunde förklaras av individuella förmågor, men också av kön och klass.
Således intersektionalitet, i betydelsen av att vara helt öppen för de olika kategoriseringarna och deras betydelse för resursfördelning, är intet nytt. Inget att vara rädd för. Snarare tvärtom, de är bättre än de som blott ensidigt stirrar sig blinda på en typ av kategorisering, vare sig det är klass kön, etnicitet, hudfärg, m m.
Däremot tycks det finnas anledning till varningar, då det förefaller som om det gamla marxistiska misstaget, att stirra sig blind på en kategorisering, är på väg att upprepas. Ty kulturministern bjuder in intersektionalitet för att uppmärksamma rasism, dvs att fokusera på blott en av de många kategoriseringsgrunderna. Det är onekligen att vara så faktaresistent man kan vara, ty idag framstår rasen som synnerligen liten som kategoriseringsgrund, medan en av de stora skillnaderna i resurser i dagens svenska samhälle finns mellan unga män och unga kvinnor i den av etnicitet, dvs kultur, rådande skamkulturen. Med Lennons hjälp skulle man kunna säga The young muslim girl is the nigger of the world.
Intersektionalitet är därför inget nytt, inget att rädas över, om det utförs på ett trovärdigt vetenskapligt, kritiskt sätt, dvs när man gör sitt yttersta för att beakta alla kategoriseringsgrunder som människan har hittat på. Däremot, när det används, inte för att förstå och förklara samhället, i alla dess komplexitet, med alla dessa olika kategoriseringsordningar, utan för att befrämja en grupp, som finns i en av alla dessa kategoriseringsordningar, ja då är vi illa ute, ty då är forskningen och tänkandet en mycket aktiv del i den maktordning som intersektionalitet är satt att avslöja och att förklara.
Den 21 juni 2022
Sven-Olof Yrjö Collin
I USA saluförs skolor för att de undervisar i dessa teorier, långt ner i åldrarna, medan kommuner och regioner förbjuder undervisning i dessa teorier. I Sverige har intersektionalitet främst förbundits med Mona Sahlin och hennes rasistiska forskare i Östersund. I april detta år meddelade kulturministern att barnombudsmannen (alltså en ombudsperson med penis….) skall öka kunskapen om rasism, vilket tagits som intäkt för att intersektionalitetsteorier nu tar ett grepp om Sverige.
Finns det någon anledning att bli upprörd och att ringa i varningsklockorna över detta?
I första anblicken, om man blott fokuserar på intersektionalitet, borde det inte finnas någon som helst anledning till oro. Intersektionalitet har ju som kunskapsbegrepp ett ytterst litet nyhetsvärde. Enligt Wikipedia, på uppslagsordet intersektionalitet, myntades begreppet 1989 av en aktivistisk forskare, Komberlé Crenshaw, men ursprunget står att finna i början av 1900-talet, i den socialistiska frihetliga rörelsen i England, hos Beatrice Webb, som kämpade för arbetarnas och kvinnornas rättigheter, och som var medgrundare till London School of Economics.
Marxister har sedan länge sett en, och blott en, dominerande kategorisering av människor, klass, som medför olika resursuppsättning hos individerna, och därmed olika maktmöjligheter. Människan ordnas, inordnas, underordnas utifrån klass, där klass uppkommer genom individernas förhållanden i produktionen, dvs en helt materialistisk teori.
Jag har inte läst vad Webb har skrivit, men som kämpandes för kvinnorna, kunde hon hävda att det fanns även en könsordning, där förvisso proletären, som är egendomslös i produktionen, är underordnad kapitalisten, men där kvinnorna i proletariatet är än mer underordnade, då de får än mer omänskliga arbetena i produktionen. Den som sett filmen ’Arbetets Döttrar’, där kvinnorna står vid maskiner och, med sina flinka fingrar utför en rörelse tusentals gånger under dagen, medan männen lallar omkring och gör tunga lyft när de bär fram materialet till kvinnorna, och slipar, under stor omständighet och professionalism, knivarna till kvinnorna på ABBA, som flinkt filear fisken, är benägen att se ett ytterligare lager av kategorisering inom arbetarklassen.
I Sverige idag ser vi tydligt hur etnicitet, vilket bjuder in idealistiska förklaringar, dvs att normer och socialisering skapar kategoriseringar, blir ytterligare en diskrimineringsordning, där muslimska kvinnor inte ens ges möjligheten att filea fisken, utan blir en kostnadsbelastning i samhället, då de skall föda barn och ta hand om mannen i första hand, därefter barnen i familjen. Man drar sig till minnes John Lennons sång, där vi idag borde sjunga The muslim woman is the nigger of the world.
Studier av maktordningar har sociologer pysslat med länge. Det finns inget nyhetsvärde i det. Studier av interagerande maktordningar, dvs intersektionalitet, är mindre frekventa, tror jag, då det erbjuder större metodologiska problem (antalet interaktionsvariabler formligen exploderar med antalet maktordningar, med medföljande oerhörda statistiska problem), men de förekommer också, även om de inte kallas intersektionella studier. Jag har själv gjort en, tyvärr opublicerad, som visade att toppositioner i svenskt näringsliv kunde förklaras av individuella förmågor, men också av kön och klass.
Således intersektionalitet, i betydelsen av att vara helt öppen för de olika kategoriseringarna och deras betydelse för resursfördelning, är intet nytt. Inget att vara rädd för. Snarare tvärtom, de är bättre än de som blott ensidigt stirrar sig blinda på en typ av kategorisering, vare sig det är klass kön, etnicitet, hudfärg, m m.
Däremot tycks det finnas anledning till varningar, då det förefaller som om det gamla marxistiska misstaget, att stirra sig blind på en kategorisering, är på väg att upprepas. Ty kulturministern bjuder in intersektionalitet för att uppmärksamma rasism, dvs att fokusera på blott en av de många kategoriseringsgrunderna. Det är onekligen att vara så faktaresistent man kan vara, ty idag framstår rasen som synnerligen liten som kategoriseringsgrund, medan en av de stora skillnaderna i resurser i dagens svenska samhälle finns mellan unga män och unga kvinnor i den av etnicitet, dvs kultur, rådande skamkulturen. Med Lennons hjälp skulle man kunna säga The young muslim girl is the nigger of the world.
Intersektionalitet är därför inget nytt, inget att rädas över, om det utförs på ett trovärdigt vetenskapligt, kritiskt sätt, dvs när man gör sitt yttersta för att beakta alla kategoriseringsgrunder som människan har hittat på. Däremot, när det används, inte för att förstå och förklara samhället, i alla dess komplexitet, med alla dessa olika kategoriseringsordningar, utan för att befrämja en grupp, som finns i en av alla dessa kategoriseringsordningar, ja då är vi illa ute, ty då är forskningen och tänkandet en mycket aktiv del i den maktordning som intersektionalitet är satt att avslöja och att förklara.
Den 21 juni 2022
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
