Med anledning av högsta domstolens beslut i USA, att aborträtten inte är en konstitutionell rättighet, utan en demokratisk, dvs skall beslutas av delstaternas demokratiska sammanslutningar, är det rimligt att Sverige, som aldrig har haft ett stöd för aborträtten likt USA, gör upp med frågan: Är aborträtt en del i de individuella rättigheterna som skall åtnjuta det skydd mot tillfälliga strömningar i folkets led, som grundlagsskydd innebär?
Först kan vi konstatera att grundlagsskydd inte är en utvecklad form, ty vare sig den nationella suveräniteten eller försvarssuveräniteten är grundlagsskyddad. Fen första kunde upphävas genom folkomröstningen om EU och den andra kunde upphävas genom ett regeringsbeslut. Grundlagen tycks vara en fragil och föga utvecklad form för försvar av rättigheter i Sverige. Kanske som ett resultat av socialdemokratins dominans, som ju tidigare hävdade demokratins överhöghet.
Aborträtten brukar sägas vara kvinnans rätt till sin egen kropp. Delvis är det riktigt, då graviditeten påverkar kvinnas kropp. Men det är inte graviditeten som är i fokus, utan fostret, där abortmotståndarna hävdar fostrets rätt till liv. Och fostret är lika lite en del av kvinnan kropp, som parasiterna som lever i en människas kropp.
Som av det andra könet, dvs man, kan jag tycka att man också kunde lägga in mannen i diskussionen, ty fostret är ju ett resultat av en man och en kvinna, varför avgörandet om fostrets existens borde ligga hos bägge. När väl fostret är fullgånget och framfött, då tillfaller ju vårdnadsansvaret om barnet bägge, mannen och kvinnan. Varför skulle inte mannen få vara likvärdig beslutsfattare, dvs ta ansvar, före födelsen?
Jag har inte mycket till principiellt argument, varför mitt resonemang kan hånas som svagt och tillfälligt. Men jag anser att kvinnan skall fatta beslutet om hon vill dra in mannen i beslutet, ty det är kvinnan som bär barnet, det är kvinnan som har de kroppsliga effekterna av barnet, och, trist nog, all historisk erfarenhet säger att det alltid är kvinnan som bär ansvaret över det framfödda barnet, medan mannen, väldigt ofta, tar sitt ansvar, men också, alltför ofta, inte tar sitt ansvar. Kvinnan riskerar alltid att stå ensam med barnet. Därför är det kvinnan som skall besluta. Invändningen mot det argumentet är att det är kollektiv bestraffning av män, ty vad tidigare män gjort mot kvinnor, skall inte lastas varje man. Den invändningen får dock stå tillbaka för risken för de effekter som en icke-ansvarstagande man medför.
Men fostrets rätt då? Ett fött barn kan man inte lämna in till ett sjukhus för avlivning. Varför kan man avliva ett ofött barn? Är det rimligt att ett ofött barn skall avlivas för att en man och en kvinna haft oansvarigt samlag? Eller, för att en man våldtagit en kvinna?
Många accepterar att det ofödda fostret har lägre rätt än kvinnan, när kvinnan inte deltagit frivilligt, dvs blivit våldtagen. Därmed kan vi ge aborträtt till de våldtagna.
Men till dem som hängivit sig till lusta och sedan står där, gravid, skall kvinnans levande liv gå före fostrets rätt att överhuvudtaget få leva?
Ty det handlar om kvinnans levande liv. I samhällen tyngda av vidriga vidskepligheter, där ogifta mödrar blir marginaliserade, är graviditet utanför äktenskapet en oerhörd börda, med livslånga effekter. Visst har fostret, det potentiellt levande livet, en rätt, men den väger inte tyngre än den levande kvinnans levande liv.
Även i sekulära, civiliserade länder, som vårt, har graviditetens effekt, det levande barnet, en oerhörd effekt, inte på mannen, som slinker undan, och som vi därför har befriat från deltagande i beslutet om abort, utan på kvinnan.
Hade det varit möjligt, i ett civiliserat land, så hade det bästa varit att bära fram barnet, och omedelbart adoptera bort det, till alla de, som inget hellre önskar än att få barn, men som inte kan få barn. Men, naturen, men även samhället, är sådant, att kvinnan inte kan lämna bort barnet, som om det var en potatis hon odlat och sedan sålt på marknaden. Potatisen är inte hennes, medan barnet för alltid kommer att vara hennes.
Kvar står att erkänna en prioritering, att de nu levande har större rättigheter än de potentiellt levande. Därför blir aborträtten en rättighet till liv, där kvinnans levande liv, i början av graviditeten, står över fostrets. Men någonstans, där fostret kan leva utan kvinnan, bör fostret få samma rättighet som kvinnan till liv.
Jag medger att även detta inte är så stort principiellt argument. Men det står på ett av en god morals fundament, som formulerats av kristendomen, men därmed inte är deras egendom. Att det inte är deras egendom, visar sig så tydligt genom att det är en moral som kristna abortmotståndare bortser från.
Kvinnan hade gjort en stor synd. Hon skulle dödas genom stening enligt lagen (3 Mos 20:10 och 5 Mos 22:22). Då sade Jesus: ”Den som är utan synd må kasta första stenen på henne.” (Joh 8:7). Människan är en individ som gör oaktsamma saker, som förleds av sig själv och andra, som inte kan följa det hon vill följa, som, likt Paulus, i Romarbrevet 7:19, sade: ”Ja, det goda som jag vill gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag.”
Jag är sannerligen inte religiös, utan föraktar det religiösa och de religiösa. Men kärleksbudskapet som finns här och där i kristendomen, som sannerligen inte lyser med sin närvaro så ofta, och definitivt inte hos abortmotståndarna, är det som gör att jag pläderar för en aborträtt, och att den skall vara så stark att tillfälliga utbrott av kristen vidskeplighet, där de ger ett potentiellt liv en rätt på bekostnad av en levande individs rätt, inte påverkar rätten.
Därför skall den levande kvinnans liv värnas genom att grundlagsskydda aborträtten.
Men denna frågas aktualitet väcker också grundlagen till liv, där vi noga bör gå igenom vilka rättigheter och skyldigheter vi bör skydda från tillfälliga demokratiska stormar.
Den 29 juni 2022
Sven-Olof Yrjö Collin
Först kan vi konstatera att grundlagsskydd inte är en utvecklad form, ty vare sig den nationella suveräniteten eller försvarssuveräniteten är grundlagsskyddad. Fen första kunde upphävas genom folkomröstningen om EU och den andra kunde upphävas genom ett regeringsbeslut. Grundlagen tycks vara en fragil och föga utvecklad form för försvar av rättigheter i Sverige. Kanske som ett resultat av socialdemokratins dominans, som ju tidigare hävdade demokratins överhöghet.
Aborträtten brukar sägas vara kvinnans rätt till sin egen kropp. Delvis är det riktigt, då graviditeten påverkar kvinnas kropp. Men det är inte graviditeten som är i fokus, utan fostret, där abortmotståndarna hävdar fostrets rätt till liv. Och fostret är lika lite en del av kvinnan kropp, som parasiterna som lever i en människas kropp.
Som av det andra könet, dvs man, kan jag tycka att man också kunde lägga in mannen i diskussionen, ty fostret är ju ett resultat av en man och en kvinna, varför avgörandet om fostrets existens borde ligga hos bägge. När väl fostret är fullgånget och framfött, då tillfaller ju vårdnadsansvaret om barnet bägge, mannen och kvinnan. Varför skulle inte mannen få vara likvärdig beslutsfattare, dvs ta ansvar, före födelsen?
Jag har inte mycket till principiellt argument, varför mitt resonemang kan hånas som svagt och tillfälligt. Men jag anser att kvinnan skall fatta beslutet om hon vill dra in mannen i beslutet, ty det är kvinnan som bär barnet, det är kvinnan som har de kroppsliga effekterna av barnet, och, trist nog, all historisk erfarenhet säger att det alltid är kvinnan som bär ansvaret över det framfödda barnet, medan mannen, väldigt ofta, tar sitt ansvar, men också, alltför ofta, inte tar sitt ansvar. Kvinnan riskerar alltid att stå ensam med barnet. Därför är det kvinnan som skall besluta. Invändningen mot det argumentet är att det är kollektiv bestraffning av män, ty vad tidigare män gjort mot kvinnor, skall inte lastas varje man. Den invändningen får dock stå tillbaka för risken för de effekter som en icke-ansvarstagande man medför.
Men fostrets rätt då? Ett fött barn kan man inte lämna in till ett sjukhus för avlivning. Varför kan man avliva ett ofött barn? Är det rimligt att ett ofött barn skall avlivas för att en man och en kvinna haft oansvarigt samlag? Eller, för att en man våldtagit en kvinna?
Många accepterar att det ofödda fostret har lägre rätt än kvinnan, när kvinnan inte deltagit frivilligt, dvs blivit våldtagen. Därmed kan vi ge aborträtt till de våldtagna.
Men till dem som hängivit sig till lusta och sedan står där, gravid, skall kvinnans levande liv gå före fostrets rätt att överhuvudtaget få leva?
Ty det handlar om kvinnans levande liv. I samhällen tyngda av vidriga vidskepligheter, där ogifta mödrar blir marginaliserade, är graviditet utanför äktenskapet en oerhörd börda, med livslånga effekter. Visst har fostret, det potentiellt levande livet, en rätt, men den väger inte tyngre än den levande kvinnans levande liv.
Även i sekulära, civiliserade länder, som vårt, har graviditetens effekt, det levande barnet, en oerhörd effekt, inte på mannen, som slinker undan, och som vi därför har befriat från deltagande i beslutet om abort, utan på kvinnan.
Hade det varit möjligt, i ett civiliserat land, så hade det bästa varit att bära fram barnet, och omedelbart adoptera bort det, till alla de, som inget hellre önskar än att få barn, men som inte kan få barn. Men, naturen, men även samhället, är sådant, att kvinnan inte kan lämna bort barnet, som om det var en potatis hon odlat och sedan sålt på marknaden. Potatisen är inte hennes, medan barnet för alltid kommer att vara hennes.
Kvar står att erkänna en prioritering, att de nu levande har större rättigheter än de potentiellt levande. Därför blir aborträtten en rättighet till liv, där kvinnans levande liv, i början av graviditeten, står över fostrets. Men någonstans, där fostret kan leva utan kvinnan, bör fostret få samma rättighet som kvinnan till liv.
Jag medger att även detta inte är så stort principiellt argument. Men det står på ett av en god morals fundament, som formulerats av kristendomen, men därmed inte är deras egendom. Att det inte är deras egendom, visar sig så tydligt genom att det är en moral som kristna abortmotståndare bortser från.
Kvinnan hade gjort en stor synd. Hon skulle dödas genom stening enligt lagen (3 Mos 20:10 och 5 Mos 22:22). Då sade Jesus: ”Den som är utan synd må kasta första stenen på henne.” (Joh 8:7). Människan är en individ som gör oaktsamma saker, som förleds av sig själv och andra, som inte kan följa det hon vill följa, som, likt Paulus, i Romarbrevet 7:19, sade: ”Ja, det goda som jag vill gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag.”
Jag är sannerligen inte religiös, utan föraktar det religiösa och de religiösa. Men kärleksbudskapet som finns här och där i kristendomen, som sannerligen inte lyser med sin närvaro så ofta, och definitivt inte hos abortmotståndarna, är det som gör att jag pläderar för en aborträtt, och att den skall vara så stark att tillfälliga utbrott av kristen vidskeplighet, där de ger ett potentiellt liv en rätt på bekostnad av en levande individs rätt, inte påverkar rätten.
Därför skall den levande kvinnans liv värnas genom att grundlagsskydda aborträtten.
Men denna frågas aktualitet väcker också grundlagen till liv, där vi noga bör gå igenom vilka rättigheter och skyldigheter vi bör skydda från tillfälliga demokratiska stormar.
Den 29 juni 2022
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
