Min fars hjärta stannade. Det tog långa och många minuter innan ambulansen nådde fram och fick igång hjärtat. Min mor ringde från sjukhuset. Jag och min syster åkte till sjukhuset. Där satt familjen, som min far skapat med min mor, vid hans sida och vakade.
Jag minns inte hur många dagar som gick. Två eller tre. Den sista dagen, dagen då ändligheten manifesterade sig, gick jag upp tidigt och åkte till Högskolan i Halmstad, och höll en föreläsning i budgetering på förmiddagen. På vägen dit utövade jag den konst som vi pojkar får lära oss, att inte gråta, ty vad skulle studenterna ha tänkt om de sett en rödgråten lärare?
Jag slutade, som vanligt, i tid, satte mig i bilen och åkte motorvägen till Lund. Skåne är platt, men jag minns färden som en färd i en utförsbacke, ner, ner och ner.
Vi satt med honom en tid. Sedan kallades vi till ett möte i ett rum. Där satt familjen, mor, jag och syster, med tre läkare framför oss. De sade, vad jag minns, lugnt och med tydlig blick på oss, att ansvaret var deras och att de bedömde det som att livet inte stod att rädda, varför de beslutat att avsluta behandlingen. De tog ansvaret att stanna maskinerna och låta vår fars kropp dö.
Jag brukar alltid diskutera, kritisera, komma med motargument, ja, tjabba. Men där och då kände jag mig som det lilla barnet som villigt, och med största förtroende, lade sitt öde i sina föräldrars hand. Det lilla barnets frihet i oansvarigheten, att slippa vara den som fattar ett beslut. Som låter sig ledas, av de som vet att leda. Som slipper fatta ett beslut som är oändligt stort.
Hemma står fortfarande sockerkaret med sockerbitar, som blott min far använde när han bjöds på kaffe. Som om han, när som helst, kan komma och bli bjuden på kaffe. Då skall sockerbitarna, som blott han använde, finnas till hands. Min far skall aldrig vara utan sina sockerbitar.
Så bekämpar jag den förbannade ändligheten.
Den 27 juni 2022
Sven-Olof Yrjö Collin
Jag minns inte hur många dagar som gick. Två eller tre. Den sista dagen, dagen då ändligheten manifesterade sig, gick jag upp tidigt och åkte till Högskolan i Halmstad, och höll en föreläsning i budgetering på förmiddagen. På vägen dit utövade jag den konst som vi pojkar får lära oss, att inte gråta, ty vad skulle studenterna ha tänkt om de sett en rödgråten lärare?
Jag slutade, som vanligt, i tid, satte mig i bilen och åkte motorvägen till Lund. Skåne är platt, men jag minns färden som en färd i en utförsbacke, ner, ner och ner.
Vi satt med honom en tid. Sedan kallades vi till ett möte i ett rum. Där satt familjen, mor, jag och syster, med tre läkare framför oss. De sade, vad jag minns, lugnt och med tydlig blick på oss, att ansvaret var deras och att de bedömde det som att livet inte stod att rädda, varför de beslutat att avsluta behandlingen. De tog ansvaret att stanna maskinerna och låta vår fars kropp dö.
Jag brukar alltid diskutera, kritisera, komma med motargument, ja, tjabba. Men där och då kände jag mig som det lilla barnet som villigt, och med största förtroende, lade sitt öde i sina föräldrars hand. Det lilla barnets frihet i oansvarigheten, att slippa vara den som fattar ett beslut. Som låter sig ledas, av de som vet att leda. Som slipper fatta ett beslut som är oändligt stort.
Hemma står fortfarande sockerkaret med sockerbitar, som blott min far använde när han bjöds på kaffe. Som om han, när som helst, kan komma och bli bjuden på kaffe. Då skall sockerbitarna, som blott han använde, finnas till hands. Min far skall aldrig vara utan sina sockerbitar.
Så bekämpar jag den förbannade ändligheten.
Den 27 juni 2022
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
