Charlotte Brontë, författarinnan av Jane Eyre, Professorn, Shirley, framstår, enligt Elisabeth Gaskell, vän till Charlotte och senare författare av hennes biografi, ’The life of Charlotte Brontë’, som en mycket timid, tillbakadragen och blyg människa som aldrig for ut i fördömanden av folk, trots att hon, t ex som författare, fick se recensioner av sina verk som kunde föranlett spydiga fördömande.
Därför hoppar jag som läsare nästan av lässtolen när jag läser Charlotte’s beskrivning av katoliker i ett brev, som hon träffade när hon gick i skola i Belgien. Detta extrakt från ett av hennes brev, är, relativt hennes övriga skrivande, hämningslöst i förakt och fördömande:
”My advice to all Protestants who are tempted to do anything so besotted as turn Catholics is, to walk over the sea on the Continent; to attend mass sedulously for a time; to note well the mummeries thereof; also the idiotic, mercenary aspect of all the priests; and then, if they are still disposed to consider Papistry in any other light than a most feeble, childish piece of humbug, let them turn Papists at once – that’s all. I consider Methodism, Quakerism, and the extremes of High and Low Churchism foolish, but Roman Catholicism beats them all.“ (s. 175)
Hon tillhörde den engelska kyrkan, sannolikt genom sin far, som var präst i den kyrkan. Hennes gud och hennes heliga skrift delar hon med de hon så starkt fördömer. Deras byggnader och deras ritualer liknar varandra. De är nära, nära i ideologi och i agerande.
Då kommer de värsta fördömanden, de hårdaste angreppen, det mest oförsonliga. Som om släkten är värst, just på grund av sin närhet.
På Irland kämpar protestanter mot katoliker. Kristna försöker ta bort udden från denna ondska genom att hävda att det blott är sociala, ekonomiska och politiska konflikter som dragit på sig religionernas uniform. Som om religionerna, och dess stora närhet, inte i sig skulle kunna vara en orsak. Trots att historien visar upp denna konflikt.
Somliga av oss har inte glömt Bartolomeinatten 24 augusti 1572, då katoliker, först i Paris, men sedan i resten av Frankrike, gav sig på protestanter (hugenotter), och bara i Paris mördade 3000 protestanter, och bortåt 10000 i hela Frankrike. Kristallnatten, 9 november 1938, då nazister gav sig på judar och deras egendom och synagogor i Tyskland, bleknar om man ser till antalet mördade.
Muslimerna har sina ’likar’, sina nära släktingar, som skapar lik i form av konflikten mellan sunni och shia. Iran domineras av shia, och konfronteras med Saudiarabien, som domineras av sunni, aldrig direkt, utan i proxykrig, som i Syrien och Afghanistan. Dessa likar, där man måste vara teologiskt bildad för att se skillnaden, tycks hellre mörda varandra, än de som vänder sig mot islam.
Själv fick jag erfara denna ’likars konflikt’ när jag, som demokratisk socialist, på studentkorridoren i Lund utmålades som revisionist och arbetarklassens förrädare, som förledde arbetarklassen, av de som hade sanningen i sin hand, kommunisterna. En kommunist, tillhörandes Sveriges Kommunistiska Partiet (SKP), som i nyktert tillstånd förklarade varför man skulle mörda Wallenberg när revolutionen kom, medgav under influens av starka drycker, vin givetvis, att han förmodligen först skulle börja mördandet genom att avliva mig, förrädaren.
Ju närmare, ju mer antagonism. Ju mer lik, ju fler lik, tycks vara ideologiers grundlag. En grundlag som t o m kan förmå timida Charlotte att vräka ur sig direkta oförskämdheter, något hon annars var främmande inför.
Är det en konkurrensens logik som skapar antagonismen, där konkurrens gentemot de som är uppenbart olika är lättare, medan konkurrens, där produkterna är oerhört lika, kräver betydligt hårdare konkurrensmedel, ibland våld?
Den 23 juni 2022
Sven-Olof Yrjö Collin
Därför hoppar jag som läsare nästan av lässtolen när jag läser Charlotte’s beskrivning av katoliker i ett brev, som hon träffade när hon gick i skola i Belgien. Detta extrakt från ett av hennes brev, är, relativt hennes övriga skrivande, hämningslöst i förakt och fördömande:
”My advice to all Protestants who are tempted to do anything so besotted as turn Catholics is, to walk over the sea on the Continent; to attend mass sedulously for a time; to note well the mummeries thereof; also the idiotic, mercenary aspect of all the priests; and then, if they are still disposed to consider Papistry in any other light than a most feeble, childish piece of humbug, let them turn Papists at once – that’s all. I consider Methodism, Quakerism, and the extremes of High and Low Churchism foolish, but Roman Catholicism beats them all.“ (s. 175)
Hon tillhörde den engelska kyrkan, sannolikt genom sin far, som var präst i den kyrkan. Hennes gud och hennes heliga skrift delar hon med de hon så starkt fördömer. Deras byggnader och deras ritualer liknar varandra. De är nära, nära i ideologi och i agerande.
Då kommer de värsta fördömanden, de hårdaste angreppen, det mest oförsonliga. Som om släkten är värst, just på grund av sin närhet.
På Irland kämpar protestanter mot katoliker. Kristna försöker ta bort udden från denna ondska genom att hävda att det blott är sociala, ekonomiska och politiska konflikter som dragit på sig religionernas uniform. Som om religionerna, och dess stora närhet, inte i sig skulle kunna vara en orsak. Trots att historien visar upp denna konflikt.
Somliga av oss har inte glömt Bartolomeinatten 24 augusti 1572, då katoliker, först i Paris, men sedan i resten av Frankrike, gav sig på protestanter (hugenotter), och bara i Paris mördade 3000 protestanter, och bortåt 10000 i hela Frankrike. Kristallnatten, 9 november 1938, då nazister gav sig på judar och deras egendom och synagogor i Tyskland, bleknar om man ser till antalet mördade.
Muslimerna har sina ’likar’, sina nära släktingar, som skapar lik i form av konflikten mellan sunni och shia. Iran domineras av shia, och konfronteras med Saudiarabien, som domineras av sunni, aldrig direkt, utan i proxykrig, som i Syrien och Afghanistan. Dessa likar, där man måste vara teologiskt bildad för att se skillnaden, tycks hellre mörda varandra, än de som vänder sig mot islam.
Själv fick jag erfara denna ’likars konflikt’ när jag, som demokratisk socialist, på studentkorridoren i Lund utmålades som revisionist och arbetarklassens förrädare, som förledde arbetarklassen, av de som hade sanningen i sin hand, kommunisterna. En kommunist, tillhörandes Sveriges Kommunistiska Partiet (SKP), som i nyktert tillstånd förklarade varför man skulle mörda Wallenberg när revolutionen kom, medgav under influens av starka drycker, vin givetvis, att han förmodligen först skulle börja mördandet genom att avliva mig, förrädaren.
Ju närmare, ju mer antagonism. Ju mer lik, ju fler lik, tycks vara ideologiers grundlag. En grundlag som t o m kan förmå timida Charlotte att vräka ur sig direkta oförskämdheter, något hon annars var främmande inför.
Är det en konkurrensens logik som skapar antagonismen, där konkurrens gentemot de som är uppenbart olika är lättare, medan konkurrens, där produkterna är oerhört lika, kräver betydligt hårdare konkurrensmedel, ibland våld?
Den 23 juni 2022
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
