Jag befann mig i Italien igår, i mitt nyrenoverade hus. Och fann mig överraskad. Över mig själv. Ty jag kände inget som helst behov av att fira midsommar. Hade jag inte fått veta att det var midsommar, genom tidningsrubriker om långa Systembolaget-köer, hade dagen gått mig förbi. I det katolskhedniska Italien finns ingen Midsommarafton.
Hur kan en sådan djupt liggande tradition, med kallt malörtsbrännvin i kylskåpet, så enkelt gå mig förbi?
Är det en Mona Sahlin-sjukdom jag har, där hon kallar midsommar för löjlig, relativt andra kulturers yttringar? Att vi egentligen inte har någon kultur?
Sannerligen inte. Jag håller den svenska kulturen som överlägsen många andra kulturer, inte minst de kulturer hon menade har ’kultur’. Vi är sannerligen vida överlägsna de patriarkala, sexistiska, antisemitiska, totalitära, anti-demokratiska, oftast muslimska kulturerna. Något de flyende muslimerna visar genom att fly till oss. I vissa avseenden är vi överlägsna, eller i alla fall likvärdiga med andra europeiska kulturer, möjligen med undantag av den tyska och den franska, där speciellt den franska frihetskulturen är oss till föredöme. Den amerikanska är vi till stora delar likvärdig med, där vi är överlägsna i jämlikhet, men de är oss överlägsna i yttrandefrihet.
Nej, jag Sahlin-skäms sannerligen inte över min kultur. Jag är stolt över den.
Jag har en kvinnlig vän från Syrien, som gifte sig med en flykting från Syrien, som blev min goda vän när jag försökte lära honom svenska på en bank i Sölvesborg. När hon kom hit tog hon på sig en hårdöljande hijab. Jag har inte frågat henne varför, men kanske är ett skäl att hon, inför den mycket markant annorlunda kulturen, vill bevara en del av det som är hennes kulturella jag genom hijaben?
Jag tror att om jag hade varit flykting i Italien, från mitt Sverige, som jag visste jag inte skulle f återse, då hade jag försökt hålla kvar mitt Sverige genom att fira midsommar. Således, där kulturen inte är hotad, som i min sommarhusvistelse i Italien, kommer den inte upp till ytan i demonstrationer, som midsommarfirande eller hijab.
Men kulturen är inte hotad i Sverige, och där sker firandet, kanske lika intensivt som i en svensk koloni utomlands.
Där finns den andra förklaringen till att jag inte firar midsommar. Midsommar är en kollektiv fest, där man förvisso kan äta sin sill i den lilla familjen, men känner ändock ett behov och önskan att t ex gå till en närliggande gemensam majstång för att dansa ’små grodorna’. Den kollektiva dimension som midsommar har, finns inte i den andra stora svenska festen, julafton. Därför tror jag, och framtiden får utvisa, att jag kommer att fira julafton i Italien.
Men jag firar inte midsommar i Italien, ty det finns inga svenskar att fira den med. Det är den kulturella samhörigheten som ger midsommar dess kraft. Nationalister vill gärna profitera på denna kulturgemenskap och hävda nation, fosterland och Kung. Men nej, Kungen göre sig icke besvär. Möjligen Viktoria, men då med krans i håret. Det handlar inte om nationen, ty ingen tänker på midsommarafton, det Fälldin kommenderade då det fanns risk för rysk kränkning av vårt vatten: ”Håll gränsen”. Midsommarafton är inte en manifestation av nationen Sverige.
Midsommarafton är en känsla av kulturell gemenskap, där kulturens innehåll bäst undviks att definieras, men den kulturella gemenskapen finns där.
Jag, och min besökande son, firade inte midsommar, ty vår kultur är inte hotad, vår plats i Sverige är inte hotad, men vi var ensamma svenskar i Italien.
Den 26 juni 2021