Klass är ett marxistiskt begrepp, som säger att människor får plats i samhället, och grupperas i samhället, utifrån dess position i ekonomin. De demokratiska socialisterna har haft klass som begrepp, med den politiska viljan på lång sikt att förgöra klassamhället. Men kortsiktigt har man försökt reducera betydelsen av klass genom kravet på jämlikhet. Borgarna har kallat detta för Jantelagen, att ingen får sticka ut, medan socialisten menar att det innebär att ingen sticker ut, ty vi är alla lika och har lika andel i människans värdighet och rätt att få respekt av andra.
På 60-talet stred medelklassens ungdomar i olika kommunistiska föreningar, där de hyllade arbetarklassen, den de saknade beröring med, som de, enligt sin tro, satte förhoppningar på, skulle göra revolution. En makalöst stor brist på insikt i det faktum att arbetarklassen redan 1917 sade att de fördrog reformism, och att bli lika med andra genom att få bra betalt och bra bostäder, få ledighet och goda arbetsvillkor, samt bli erkänd som en av alla viktiga samhällsmedlemmar.
Medelklassens ungdomar övergav arbetarklassen och vände sin rygg till dess krav på t ex arbetsmiljö. Nu har de vänt sitt omsorgsbehov till andra grupper. Och de har också förändrat sin grundsyn på människan. De har blivit identitetsteoretiker och hbtq-are och feminister (eller hur många bokstäver det finns för tillfället).
Klass innebär att det finns individer, men deras medvetande formas genom klassamhället. Tar man bort påverkan på klassamhället, kan individen blomma ut.
Identitetsteorin säger istället att individer inte är individer, utan de är personer med olika essenser. Somliga är kvinnor, andra är homosexuella, några är transexuella, några är svarta. Allt detta är essenser, något som finns i individen. Några av dessa essenser, t ex den vita hudfärgen, innebär att man har privilegier, medan en annan essens, t ex kvinna, innebär att man är eftersatt i samhället. Den politiska striden handlar om att erkänna essenserna och att ge dem jämställdhet, dvs lika värde. En som har essensen svart, skall inte bli annorlunda behandlad än en som har essensen vit.
Medan socialisten kan erkänna att samhället identifierar, ja, t o m skapar olika kategorier och kan ge dem olika prioritet, t ex att bostadssökande med utländska namn har svårare att få svar från en potentiell hyresvärd, så kan inte socialisten stå ut med tanken på essens. Förvisso har kvinnor och män olika fysiska kroppar, och vi har olika sätt att agera, mestadels p g a samhällsnormer och inte p g a biologi, men som samhällsmedlemmar är vi likvärdiga. Manligt och kvinnligt är en meningslös distinktion i samhället. Därför är sådant som kvotering absurd, ty det antar att det finns en essens och inte en individ. Medan identitetsteoretiker stirrar på könet, socialt eller biologiskt, ser socialisten individen.
Idag förs kvoteringshävdanden fram. Det är identitetsteorin, den om att individen inte finns, utan att det finns essenser, som kön, sexuell läggning m m. En person identifieras, inte som individ, utan utifrån vad socialisten skulle kalla samhälleliga kategorier, men som identitetsteoretikerna hävdar är personliga essenser. För identitetsteoretikerna är det inte en individ som skall ges plats, utan en essens, en kvinnlig essens, en homosexuell essens och så vidare.
Men socialisten lutar sig tillbaka, ty den kan med sitt begrepp förstå, i alla fall en del av detta. Ty när medelklassens individer, de som bär kvinnans kön, skall ta sig fram, befriad från sitt samhälleliga fängelse i hemmet, då blir det feminism, men en medelklassfeminism. Kvotering blir ett medel för att få plats. Men inte vilken kvotering som helst. Ingen feminist strider för lika könsfördelning hos renhållningsarbetare. Ingen feminist strider för lika fördelning av män och kvinnor i barnomsorgen. Däremot strider man om platser i riksdagen och i bolagsstyrelser. Det är medelklassens kvinnor som tvingar sig in makten genom kvotering. Så ser en del av dagens klasskamp ut. Och då kan t o m de som en gång var socialister, Socialdemokraterna, kasta klassbegreppet över ända och inta medelklassens identitetsteorier. Som ju är så behaglig då den döljer sin klass.
Identitetsteori, och därmed dagens sk vänster, går hand i hand med de gamla liberalerna, de som fnyste åt klassbegreppet. Bägge gör vad de kan för att dölja klassamhället. Medan, paradoxalt nog, den gamle socialisten, med sitt klassbegrepp, egentligen har mer likheter med liberalen, ty de har bägge en individ i botten, medan identitetsteoretikerna har sin essens.
Den 11 juni 2021
Sven-Olof Yrjö Collin
På 60-talet stred medelklassens ungdomar i olika kommunistiska föreningar, där de hyllade arbetarklassen, den de saknade beröring med, som de, enligt sin tro, satte förhoppningar på, skulle göra revolution. En makalöst stor brist på insikt i det faktum att arbetarklassen redan 1917 sade att de fördrog reformism, och att bli lika med andra genom att få bra betalt och bra bostäder, få ledighet och goda arbetsvillkor, samt bli erkänd som en av alla viktiga samhällsmedlemmar.
Medelklassens ungdomar övergav arbetarklassen och vände sin rygg till dess krav på t ex arbetsmiljö. Nu har de vänt sitt omsorgsbehov till andra grupper. Och de har också förändrat sin grundsyn på människan. De har blivit identitetsteoretiker och hbtq-are och feminister (eller hur många bokstäver det finns för tillfället).
Klass innebär att det finns individer, men deras medvetande formas genom klassamhället. Tar man bort påverkan på klassamhället, kan individen blomma ut.
Identitetsteorin säger istället att individer inte är individer, utan de är personer med olika essenser. Somliga är kvinnor, andra är homosexuella, några är transexuella, några är svarta. Allt detta är essenser, något som finns i individen. Några av dessa essenser, t ex den vita hudfärgen, innebär att man har privilegier, medan en annan essens, t ex kvinna, innebär att man är eftersatt i samhället. Den politiska striden handlar om att erkänna essenserna och att ge dem jämställdhet, dvs lika värde. En som har essensen svart, skall inte bli annorlunda behandlad än en som har essensen vit.
Medan socialisten kan erkänna att samhället identifierar, ja, t o m skapar olika kategorier och kan ge dem olika prioritet, t ex att bostadssökande med utländska namn har svårare att få svar från en potentiell hyresvärd, så kan inte socialisten stå ut med tanken på essens. Förvisso har kvinnor och män olika fysiska kroppar, och vi har olika sätt att agera, mestadels p g a samhällsnormer och inte p g a biologi, men som samhällsmedlemmar är vi likvärdiga. Manligt och kvinnligt är en meningslös distinktion i samhället. Därför är sådant som kvotering absurd, ty det antar att det finns en essens och inte en individ. Medan identitetsteoretiker stirrar på könet, socialt eller biologiskt, ser socialisten individen.
Idag förs kvoteringshävdanden fram. Det är identitetsteorin, den om att individen inte finns, utan att det finns essenser, som kön, sexuell läggning m m. En person identifieras, inte som individ, utan utifrån vad socialisten skulle kalla samhälleliga kategorier, men som identitetsteoretikerna hävdar är personliga essenser. För identitetsteoretikerna är det inte en individ som skall ges plats, utan en essens, en kvinnlig essens, en homosexuell essens och så vidare.
Men socialisten lutar sig tillbaka, ty den kan med sitt begrepp förstå, i alla fall en del av detta. Ty när medelklassens individer, de som bär kvinnans kön, skall ta sig fram, befriad från sitt samhälleliga fängelse i hemmet, då blir det feminism, men en medelklassfeminism. Kvotering blir ett medel för att få plats. Men inte vilken kvotering som helst. Ingen feminist strider för lika könsfördelning hos renhållningsarbetare. Ingen feminist strider för lika fördelning av män och kvinnor i barnomsorgen. Däremot strider man om platser i riksdagen och i bolagsstyrelser. Det är medelklassens kvinnor som tvingar sig in makten genom kvotering. Så ser en del av dagens klasskamp ut. Och då kan t o m de som en gång var socialister, Socialdemokraterna, kasta klassbegreppet över ända och inta medelklassens identitetsteorier. Som ju är så behaglig då den döljer sin klass.
Identitetsteori, och därmed dagens sk vänster, går hand i hand med de gamla liberalerna, de som fnyste åt klassbegreppet. Bägge gör vad de kan för att dölja klassamhället. Medan, paradoxalt nog, den gamle socialisten, med sitt klassbegrepp, egentligen har mer likheter med liberalen, ty de har bägge en individ i botten, medan identitetsteoretikerna har sin essens.
Den 11 juni 2021
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
