Men vi vet alla att denna process kan hanteras, ja korrumperas i syfte att öka möjligheterna för en specifik kandidat. Tjänstebeskrivningen kan göras så specifik, att i stort sett endast den önskade kandidaten kan rankas högst. Man utlyser det förvisso offentligt, men på en undanskymd webbplats. Man ser till att få sakkunniga som har sådan inriktning att de rankar den önskade högst, eller som är så …hörsamma… att de förstår vem som skall rankas högst. Och slutligen, en ordning som börjat växa fram där man ber de sakkunniga att ge ifrån sig en översta grupp, varinom högskolan kan välja den de vill, dvs sakkunniga är blott sakkunniga i att finna de som är uppenbart inte är kompetenta.
Men den ideala tillsättningen av en universitetstjänst, att den sker i öppen och fri konkurrens, utifrån givna kriterier, är en atomär tillställning, där en individ, med dess individuella förmågor, bedöms, oaktat sammanhang.
Vad som inte beaktas i den ideala tillsättningen är sammanhanget, det triviala att individen kommer att få en plats en grupp av människor i organisationen. Det är ytterst sällan som en akademisk tjänst utförs i ensamhet. Inte sällan förutsätter en tjänst att individen har en förmåga till samarbete med andra. Men helst inte bara det, utan att den också har en förmåga att tillsammans med andra skapa en god arbetsmiljö, som ger energi till gruppens medlemmar.
På många av mina arbetsplatser har jag sett och varit utsatt för individer som ger blott ett litet positivt bidrag till organisationen genom att göra delar av sin tjänst på ett någorlunda acceptabelt sätt, men långt ifrån ett bra sätt. Däremot skapar den negativa processer genom sitt sätt att vara och agera. De är energislukare. De förbrukar energi i organisationen. De är toxiska.
De toxiska utmärks av några saker
- De har en egenbild, som de ständigt och under långa utläggningar, sprider, att de är den person som bär institutionens tyngd. Det är de som är lojala, som arbetar så oerhört mycket, och bär så oerhört mycket ansvar.
- Deras lojalitet gör att de arbetar så oerhört mycket att deras kropp, och inte minst, deras själ ropar om ledighet. Ändlöst kan de berätta hur de känner att de går in i väggen.
- De är benägna att prata illa om personer, speciellt de personer som inte uppfattar att personen är den mest lojale och den nästan mest utarbetade.
- De betonar ständigt saker som de anser inte fungerar, vari de själva aldrig ingår.
Dessa saker är samtliga negativa. Det finns inget tjo och tjim, inget arbete på att försöka ändra det som personen anser är fel, det finns ingen vilja att ta de personer som den tycker illa om vid hornen och ta en frank diskussion. En effektiv organisation gör sig antingen av med en sådan toxisk person, eller lyckas isolera den. Lyckas man inte med det, kommer sannolikt organisationen att tömmas på de effektiva personerna.
En rationell tillsättning, som ser till organisationens effektivitet i operationella termer och inte till dess effektivitet i att efterleva den ideala tillsättningen, ser till att undvika toxiska personer. Därefter ser de till rekrytera en person som inte är en likgiltig del i arbetsgemenskapen, utan som kan vara en positiv medlem, dvs en som skapar energi.
Men detta kriterium, så oerhört viktigt för en effektiv organisation, att rekrytera människor som ger energi till medarbetarna, finns inte som formell rekryteringsgrund. I alla fall har jag aldrig stött på kriteriet.
Det som kallades korrumperad tillsättning ovan, kan förvisso finnas som sätt att försöka fixa in kamrater. Men det kan också vara ett sätt att hantera, under tystnad, implicit, utan att nämna det, ett avgörande kriterium om individens förmåga att skapa positiv energi.
Den 15 juni 2021
Sven-Olof Yrjö Collin