I ett ledarinlägg i Svenska Dagbladet den 10 juni, pläderar en ledarskribent för att den svenska kyrkan skall överge sin folklighet, som den har genom att den är politiskt styrd, där kreti och pleti, dvs alla medlemmar har rösträtt. Ledaren hävdar ”Det borde inte vara kontroversiellt att anse att bara de som är kristna bör rösta i kyrkovalet”
(https://www.svd.se/bara-kristna-bor-rosta-i-kyrkovalet/i/senaste/om/ledare )
Rättning i leden anbefalles. Blott de doktrinära skall ha rösträtt. Kyrkan skall hitta tillbaka till sina kristna rötter. Kyrkan skall inte ägna sig åt vad ledaren kallar ’ideologi’, som t ex att betona sopsortering, utan den skall driva det som är religiös ideologi, att betona att ”Kyrkan är Kristi kropp”
Sedan minst 60-talet har kyrkan anpassat sig till samhället och övergivit det doktrinära, till förmån för att vara en kyrka i samhället. Den har genomgått en andra reformation, för att parera de sekulära krafterna, och inte bli marginaliserad som sekt. Det strikt religiösa, t ex psalmer i skolan, har drivits ut ur samhället. Kyrkan förlorade sin hegemoniska plats. Men genom sin folklighet, tror jag, lyckades den hålla sig kvar i samhället. Den hade, om den hade varit ihärdig i sin dogmatism, likt den katolska kyrkan var under den första reformationen, blivit än mer perifer, och många av de som är medlemmar i kyrkan, hade lämnat kyrkan.
En förträfflig gestaltning av den moderna kyrkan stod Hans Alfredsson för, i sin monolog Ringaren, där man får veta att Pastor Jansson är modern, han är inte så kristen, och att statskyrkan har hand om bokföringen av födda och dödda, medan frikyrkorna, dvs sekterna, har hand om det religiösa. (https://www.youtube.com/watch?v=X7LbQmCTT0s )
Om tidningsledaren får gehör för sina synpunkter, blir kyrkan en dogmatisk sekt, likt den islamistiska kyrkan, som betonar den abrahamitiska lydnaden. Den blir ideologiskt renlärig som kristen, som den abrahamitisk religion den är.
Står vi inför ett religiöst slag, där religionerna vill återta sitt hegemoniska inflytande? Jag ser en kyrka, islam, ta mer och mer plats i det allmänna rummet med alla dessa kvinnor som bär islams huvudbonad. En kyrka, som är mer doktrinär, tar mer plats i samhället idag. Inte bara genom sin våldsbenägenhet, där den hotar det fria ordet genom att begära att vi andra skall underordna oss deras märkliga regler, t ex att inte avbilda profeten. Den vill också synas alltmer, t o m på apoteken, där man får finna sig i att betjänas av en person som ger sig själv rätten att marknadsföra sin ideologi.
Har de kristna nu sett detta, att den islamitiska kyrkan tar mer plats i samhället, inte genom att vara folklig, utan genom att vara doktrinär, och kräva samhällelig undfallenhet, det de kallar tolerans för dess förmedeltida ideologi? De kristna ser med avund på att den islamitiska kyrkan tar ett steg fram och vill därför själva bli en doktrinär religion, som utövar sin strikta ideologi, först i kyrkan, så som ledarinlägget kräver, och sedan i samhället.
Samhället står och väger. Antingen låter samhället vidskepelsen i form av kyrkorna ta mer plats, med sin doktrinära ideologi, eller så marginaliseras de, som de extremistiska sektgrupper de är, där de får utöva sin extremism i slutna sällskap, likt asatrons utövare idag.
Det goda med ledaren är att den tar klar ställning för ett religiöst samhälle, där religionen blir tydlig. Det uppskattar jag, ty transparens, att tydligt visa vem man är, är bättre ty då kan vi ta en klar ställning för eller emot kyrkan. De abrahamitiska dragen smugglas inte in i samhället, utan de är tydliga och klara, för envar att se och finna skäl att stödja eller bekämpa.
De vidskepliga, de intoleranta, organiserar sig och vill ta mer plats i samhället. Vi, de profana, måste se detta och avgöra om detta är en önskvärd utveckling.
Jag har bestämt mig. De vidskepliga, de abrahamitiska religionerna måste tryckas tillbaka, tvingas under en sten, där de får hållas, av demokratiska skäl, inte för att de är önskvärda, utan för att de måste tolereras. Men blott som de extremistiska sektgrupper de är. De får hållas i sina sekter. Men de får inte ha en plats i samhället, ty de abrahamitiska religionerna är fiender till ett humanitärt, tolerant samhälle. Likt nazisterna och kommunisterna, under sina stenar, får abrahamiterna leva under sina stenar.
Den 20 juni 2021
Sven-Olof Yrjö Collin
(https://www.svd.se/bara-kristna-bor-rosta-i-kyrkovalet/i/senaste/om/ledare )
Rättning i leden anbefalles. Blott de doktrinära skall ha rösträtt. Kyrkan skall hitta tillbaka till sina kristna rötter. Kyrkan skall inte ägna sig åt vad ledaren kallar ’ideologi’, som t ex att betona sopsortering, utan den skall driva det som är religiös ideologi, att betona att ”Kyrkan är Kristi kropp”
Sedan minst 60-talet har kyrkan anpassat sig till samhället och övergivit det doktrinära, till förmån för att vara en kyrka i samhället. Den har genomgått en andra reformation, för att parera de sekulära krafterna, och inte bli marginaliserad som sekt. Det strikt religiösa, t ex psalmer i skolan, har drivits ut ur samhället. Kyrkan förlorade sin hegemoniska plats. Men genom sin folklighet, tror jag, lyckades den hålla sig kvar i samhället. Den hade, om den hade varit ihärdig i sin dogmatism, likt den katolska kyrkan var under den första reformationen, blivit än mer perifer, och många av de som är medlemmar i kyrkan, hade lämnat kyrkan.
En förträfflig gestaltning av den moderna kyrkan stod Hans Alfredsson för, i sin monolog Ringaren, där man får veta att Pastor Jansson är modern, han är inte så kristen, och att statskyrkan har hand om bokföringen av födda och dödda, medan frikyrkorna, dvs sekterna, har hand om det religiösa. (https://www.youtube.com/watch?v=X7LbQmCTT0s )
Om tidningsledaren får gehör för sina synpunkter, blir kyrkan en dogmatisk sekt, likt den islamistiska kyrkan, som betonar den abrahamitiska lydnaden. Den blir ideologiskt renlärig som kristen, som den abrahamitisk religion den är.
Står vi inför ett religiöst slag, där religionerna vill återta sitt hegemoniska inflytande? Jag ser en kyrka, islam, ta mer och mer plats i det allmänna rummet med alla dessa kvinnor som bär islams huvudbonad. En kyrka, som är mer doktrinär, tar mer plats i samhället idag. Inte bara genom sin våldsbenägenhet, där den hotar det fria ordet genom att begära att vi andra skall underordna oss deras märkliga regler, t ex att inte avbilda profeten. Den vill också synas alltmer, t o m på apoteken, där man får finna sig i att betjänas av en person som ger sig själv rätten att marknadsföra sin ideologi.
Har de kristna nu sett detta, att den islamitiska kyrkan tar mer plats i samhället, inte genom att vara folklig, utan genom att vara doktrinär, och kräva samhällelig undfallenhet, det de kallar tolerans för dess förmedeltida ideologi? De kristna ser med avund på att den islamitiska kyrkan tar ett steg fram och vill därför själva bli en doktrinär religion, som utövar sin strikta ideologi, först i kyrkan, så som ledarinlägget kräver, och sedan i samhället.
Samhället står och väger. Antingen låter samhället vidskepelsen i form av kyrkorna ta mer plats, med sin doktrinära ideologi, eller så marginaliseras de, som de extremistiska sektgrupper de är, där de får utöva sin extremism i slutna sällskap, likt asatrons utövare idag.
Det goda med ledaren är att den tar klar ställning för ett religiöst samhälle, där religionen blir tydlig. Det uppskattar jag, ty transparens, att tydligt visa vem man är, är bättre ty då kan vi ta en klar ställning för eller emot kyrkan. De abrahamitiska dragen smugglas inte in i samhället, utan de är tydliga och klara, för envar att se och finna skäl att stödja eller bekämpa.
De vidskepliga, de intoleranta, organiserar sig och vill ta mer plats i samhället. Vi, de profana, måste se detta och avgöra om detta är en önskvärd utveckling.
Jag har bestämt mig. De vidskepliga, de abrahamitiska religionerna måste tryckas tillbaka, tvingas under en sten, där de får hållas, av demokratiska skäl, inte för att de är önskvärda, utan för att de måste tolereras. Men blott som de extremistiska sektgrupper de är. De får hållas i sina sekter. Men de får inte ha en plats i samhället, ty de abrahamitiska religionerna är fiender till ett humanitärt, tolerant samhälle. Likt nazisterna och kommunisterna, under sina stenar, får abrahamiterna leva under sina stenar.
Den 20 juni 2021
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
